Perspektiv på fotboll
Detta kommer inte att bli en krönika eller artikel som alla andra. Ingen statistik, ingen analys, men ibland kan det vara bra att sätta saker i perspektiv och förvandla känslor till ord. Det är tid för lite reflektion.
Den här artikeln har jag bearbetat i mitt huvud sedan i lördags när nyheten om Muamba nådde mig. Det har skrivits otaliga texter om just detta men vi kan aldrig poängtera det nog ändå. Fotbollen är en sport, en alldeles underbar sådan, som förenar, glädjer och engagerar miljontals människor världen över. Det spelar ingen roll om du är fattig eller rik, svart eller vit, kvinna eller man. Alla kan älska fotboll och vara en del av den här enorma familjen.
Men.
Ibland så kan händelser som sker långt ifrån oss och drabbar personer vi inte ens känner påverka oss väldigt starkt, något som jag har väldigt svårt att förklara men som får mig att tänka över saker och ting. Detta kommer inte att bli en vanlig artikel som alla andra med statistik eller analys, men ibland kan det vara bra att sätta saker i perspektiv och förvandla känslor till ord.
En söndag i augusti 2007 sitter jag som vanligt framför TV:n och följer premiären av den Spanska ligan, Sevilla möter Getafe och som vanligt är stämningen elektrisk nere på Ramon Sanchez Pizjuan stadion. Men så händer något som får en hel stadion att tystna och en hel värld att hålla andan. 22-årige Antonio Puerta segnar plötsligt ihop i eget straffområde och snabbt framme är målvakten Palop som gräver fram Puertas tunga. Det är långa sekunder och dramatiska scener innan Puerta vaknar till liv, reser sig upp och lämnar planen med en liten vinkning till publiken och ett nästan förläget leende på läpparna. Detta var det sista vi fick se av Antonio Puerta på fotbollsplanen. Fyra dagar senare är den blott 22-årige elitidrottsmannen Antonio Puerta död, trots att han legat på specialistsjukhus och fått den bästa hjärtsjukvården som var möjlig så lyckades man inte rädda Puertas liv. Ett besked som chockade en hel fotbollsvärld och som inledningsvis var väldigt svårt att ta till sig. Kvar lämnade Antonio en gravid fru och en hel fotbollsvärld i sorg.
Daniel Jarque var ingen spelare som var direkt vida känd i Sverige men Dani var omåttligt populär i Espanyol. Dani Jarque dog nästan på dagen två år efter Puertas tragiska bortgång, av en plötslig hjärtattack, 26 år gammal. Jarque som bara en vecka tidigare lett sin älskade klubb Espanyol som nybliven lagkapten ut till en historisk premiärmatch på nya hemmaarenan (Estadi Cornellà-El Prat) i centrala Barcelona. Jarque var utvald att leda laget in i en ny epok efter några misslyckade säsonger bakom sig och det började ju så bra när Espanyol, hänförda av kapten Jarque, besegrade Liverpool med 3-0 inför en entusiastisk hemmapublik. Detta var inte bara Espanyols revansch utan kanske framförallt Jarques. Denna espanyolson som funnits i klubben sedan 12-års ålder och som vägrade att ge upp hoppet under tidigare säsonger trots att läget ofta såg hopplöst ut. – Det är bara att fortsätta kämpa och kämpa. Man får aldrig ge upp bara för att det ser svårt ut, sa Dani. Och kämpade det gjorde Jarque verkligen. Hela vägen in i döden. Daniel Jarque kollapsade plötsligt under ett telefonsamtal med sin gravida fru och minuter senare fann lagkamraterna honom död på hotellrummet. 26-åriga Jarques hjärta slutade plötsligt att fungera.
*****
Scenerna från England där Fabrice Muamba i helgen plötsligt kollapsade på fotbollsplanen, framkallar många minnen och samma känslor som ovan beskrivna öden.
Det är vid tillfällen likt dessa som man inser hur lite fotbollen egentligen betyder. Alla tankar går till familjen och anhöriga till de drabbade. Det känns som om fotbollen inte längre spelar någon roll, vinst eller förlust vem bryr sig egentligen? Det känns som om ingenting spelar någon roll längre. Hela världen stannar upp för en stund och man får tid att tänka efter och reflektera. Sätta perspektiv på saker och ting och samtidigt inse hur skört livet kan vara. Två fullt friska elitidrottsmän segnar plötsligt ned och avlider, trots att de båda två så sent som någon vecka tidigiare blivit friskförklarade i läkarundersökningar.
Jag kan inte riktigt förklara varför jag påverkas så mycket som jag gör när jag läser om dessa tragedier. Allting känns plötsligt jobbigt, man får en klump i magen och det sista man vill tänka på är fotboll. Man jag väljer att försöka tänka som Dani Jarque; Man får aldrig ge upp, man måste fortsätta kämpa – hur jobbigt det än är.
Kämpa Muamba!