2017-12-09 16:00

Cheltenham - Crewe
1 - 0

Real Sociedad-Valencia 1-2: Även vi kan ha tur

”Äntligen!” Måste man få utropa när Valencia för en gångs skull lyckades vinna i ligaspelet, och även om segern satt oerhört långt inne och var långt ifrån välförtjänt så blev det ändå tre poäng och fortsatt häng i tabelltoppen.

Den trupp som fick starta matchen på Estadio Anoeta i San Sebastián bjöd inte på några överraskningar då detta mer eller mindre verkar vara den uppställning Emery valt som sin ordinarie.
César fick fortsatt förtroende i målet, trots missarna mot Osasuna sist, och i backlinjen hittade vi Bruno, Navarro, Ricardo Costa och Mathieu.
Mittenmitt fick Maduro och TIno Costa agera, med Mata och Joaquin på kanterna. Längst fram fanns som vanligt det sedvanliga anfallsparet Soldado och Aduriz.

Hemmalaget kom väldigt taggade till matchen, och uppburna av sin publik var de fulla av självförtroende.
I målet huserade Chilenska landslagsmålvakten Bravo, bakom backlinjen formad av Carlos Martinez, Ansotegi, Mikel González och De la Bella. I mitten hittade vi Rivas, Aranburu, Xabi Prieto, unge Griezmann och Zurutuza. Längst upp sprang Villarreal-förvärvet Joseba Llorente.

Matchen började med ett massivt tryck från läktarna, men nere på plan hände inte mycket framför respektive lags mål. Kampen var mest i mitten, på båda planhalvor, med ett spel som svängde från ena hållet till det andra på nolltid. Helt klart var det väldigt jämnt, och det verkade som att det skulle bli tillfälligheter eller misstag som skulle komma att öppna upp målskyttet för något lag.
Karakteristiskt för båda lagen var att det kom många felpassningar, stressade beslut och förlorade chanser. Valencia kom inte med den revansch man hade önskat efter den snöpliga poängförlusten förra veckan, samtidigt som Real fortfarande verkade ha förlusten mot Barcelona i sina tankar.

Ute på högerkanten var Joaquin en extremt frisk fläkt med sina fantastiska dragningar i höga hastigheter, och Ximo var den klart bästa spelaren på plan under hela matchen.
Resten av laget var fortfarande i en slags dvala, och de upprörda och irriterade minerna avlöste varandra. Förvånande var Césars humör som inte verkade ha repat sig sen sist, och hans uppträdande ställde vissa frågetecken, samtidigt som man kan förstå hans irritation när han två gånger under första halvleken fick ta emot smällar från Llorente utan att domaren ens blåste frispark. Den andra smällen var kraftig och tog i huvudet på vår veteranmålvakt efter en utrusning där Joseba kom för sent in i kampen och kolliderade kraftigt. Detta skulle i andra halvlek tvinga César att återigen gå av till förmån för Guaita, och han såg sannerligen inte ut att må bra.

Aduriz och Soldado var inte på toppnivå, och därmed uteblev även avsluten på mål som vi väntade på. Backlinjen var knagglig, och Sociedad tilläts komma farligt nära mål vid ett flertal tillfällen, främst på Los Chés högerkant där Mathieu fortfarande inte nått upp till normal nivå och spelade dåligt rent ut sagt.

Precis som man befarade i början av matchen, skulle ett misstag komma att öppna upp målskyttet. Eller misstag och misstag, svårt att kalla det så, då domaren blåste straff för hemmalaget efter att David Navarro haft armarna uppe i huvudhöjd på Zurutuza vid ett inlägg och basken fallit mycket lätt. Det går inte att undgå att tycka att domaren i detta läget blev väldigt influerad av den otroligt fanatiska hemmapubliken som för övrigt irriterande nog var tvungna att busvissla för varenda inkast, hörna och frispark. Detta ledde till ett par tveksamma beslut, samtidigt som andra avblåsningar lyste med sin frånvaro. Straffen var ytterst tveksamt dömd, och Xabi Prieto placerade iskallt in bollen i mitten av målet.

Efter detta tog Valencia sakta men säkert över och fick ordning på sitt spel. Tyvärr så uteblev de riktigt vassa lägena, det verkade ta stopp vid straffområdet för båda lagen.

I första halvleks sista minut skulle vardagsrummet återigen fyllas av glädjerop. Den fantastiske Tino Costa stegade fram på en frispark 20 meter från mål av gjorde ett av säsongen vackraste mål efter ett stenhårt skott som satt otagbart i Bravos högra målvägg. Ett fabulöst skott liknande det mot Bursaspor tidigare på säsongen, men snyggare. Visste inte Emery redan detta så borde han nu veta att Costa är den som ska ta hand om Valencias alla frisparkar och att han ska få fria tyglar att skjuta mot mål så fort han får läge. Maken till frisparksläggare har vi inte sett i detta lag på väldigt väldigt länge.

Ett psykologiskt väldigt viktigt mål för Valencia innan halvtidsvilan.

Andra halvlek var inte gammal när César som sagt klev av och Guaita gick på, precis som mot Sevilla för en månad sen. Även Navarro fick lämna, antagligen med tanke på det gula kort han i mitt tycke felaktigt fick i samband med straffen. Stankevicius ersatte. Litauern har spelat in sig i sin roll som back på ett förvånansvärt bra sätt, och den osäkerhet han besatt i början av säsongen verkar vara bortblåst.

Senare fick även Vicente för en gångs skull komma in på plan, istället för en inte alltför bra Juan Mata.
Matchen blev av mig nästan klassat som ett sömnpiller då det egentligen inte hände särskilt mycket åt något håll. Det gick inte sakta, men de riktigt vassa chanserna uteblev, och ett oavgjort resultat kändes både väldigt rättvist och troligt. Sociedad var dock ett uns närmare en seger, men Guaita fick en rätt lugn kväll som inhoppare.

Just när ögonlocken höll på att stängas för säkert tjugonde gången kom då blixten från den klara himlen, efter den första tilläggsminuten.
Bravo i hemmamålet fick en tillbakapassning som han var klantig nog att göra en repris från VM i somras på, då han slog den rakt på en ensam San Sebastián-född Aritz Aduriz som genast satte högsta fart mot mål, blev dragen i tröjan men höll sig kvar på benen och avgjorde för Valencia genom ett distinkt skott förbi den bedrövade målvakten.
1-2 och matchen var avgjord, för Valencias del! Det kändes helt otroligt att just Los Ché skulle ha turen på sin sida och få ett så oförtjänt mål som nu, det händer inte ofta. Och kanske är det karman som nu ger tillbaka för alla de oförätter som drabbat oss under säsongens gång.
För visst var det oförtjänt, detta var en typisk enpoängsmatch där inget av lagen förtjänade att vinna, och 1-1 hade varit ett mer förtjänt resultat.
Men inte ska vi klaga, tre poäng är tre poäng och detta innebär att vi nu gått upp på en ohotad fjärdeplats, fem poäng efter Villarreal, på samma poäng som näste motståndare Espanyol och tre poäng före Bilbao.

Känns väldigt skönt att både vi supportrar och spelarna kan sova gott under det ligauppehållet, för en seger här var precis vad som behövdes, även om spelet lämnar mycket att önska. Förbättringar måste göras innan nästa match om vi ska kunna knappa in på Villarreal och öka avståndet till just Espanyol. Förhoppningsvis hjälper denna ledighet truppen att återfå sin balans.

Härnäst väntar cupmatch mot den gula lokalkonkurrenten, ett intressant möte som kan ge en fingervisning om hur formen ser ut för de båda lagen, och om det blivit någon skillnad mot 1-1 matchen tidigare i höst. Jag hoppas på ett roligare möte med många mål och underhållande spel på onsdagskvällen, då en cupmatch inte är lika viktig som ligamatcherna och lagen kanske vill bjuda upp lite mer.

Mot fler segrar, Amunt!