Resekrönika
Forumräven Fulcanelli beskriver sin resa till Sevilla då han såg matchen Sevilla-Betis.
Grunden till denna resa lades den 5 juli 2011, när Martin Nyman bröt handen när han cyklade. Martin var tvungen att genomgå förutom en läkeprocess som förvandlades till en lite spirituell resa, en operation som lämnade ett tio centimeter långt ärr på högerhanden. Martin fick sommaren därpå 12 000 kronor i ersättning för vanställande ärrbildning.
Martin planerade att för en del av dessa pengar resa till Sevilla för att se favoritlaget Sevilla Fútbol Club spela ett derby mot Real Betis Balompié, och brodern Robert visade intresse av att följa med. Tillsammans bokade de en resa från lördagen till måndagen en helg i november.
Jag är Martin Nyman, fast jag kan nog inte påstå att jag är samma Martin Nyman som reste ner för i skrivande stund snart en vecka sedan. Biologiskt är jag densamma, men någonting förändrade mig i Sevilla. Det här är en berättelse om starka känslor.
Resan började egentligen tidigare under veckan, snarare under måndagen när klubben gick ut med att man tänkte ge efter på säkerhetsåtgärderna mot Gol Norte Gate 22 som har orsakat dispyten mellan Biris Norte och klubbledningen. Redan då satte sig känslorna på ett plan söderut, trots att den kroppsliga resan inte skulle börja förrän på lördagen. Som bekant godtog Biris Norte detta förslag och offentliggjorde att man tänkte stötta laget i derbyt på söndagen. Jag gjorde mitt bästa att förklara denna storhet för min bror som inte är sevillista men ändå väldigt fotbollsintresserad. Jag insåg redan då att jag inte skulle kunna göra den förväntade atmosfären rättvisa, utan nöjde mig med att be honom vänta till söndagen för att han skulle förstå vad jag menade.
Resan gick först till Málaga. Regnet låg i luften när planet landade, och trots att turiststaden var lite kylslagen fanns det inga tvivel om saken; vi hade landat i Andalusien. Klockan var ungefär fyra på eftermiddagen. Sedan gick resan vidare norrut med en hyrbil genom de ursköna lågkullarna av Sierra Nevada och ut på den otroligt fridfulla andalusiska landsbygden.
Regnet gav ett uppskov när vi vid Antequera svängde västerut på den motorväg som förbinder Almería i öster med Sevilla i väster. Kort därefter äntrade vi provinsen Sevilla; en av åtta provinser i autonoma regionen Andalusien tillsammans med Huelva, Cádiz, Córdoba, Málaga, Jaén, Granada och Almería. Hungern gjorde sig påmind ungefär här.
Efter ett kort stopp i La Roda de Andalucía där vi konstaterade att vi hade missat lunchen och hamnat mitt i siestan; ingen restaurang var öppen i den lilla staden. Det bar vidare till Estepa där vi hittade en vägkrog och intog det första målet av mat på ungefär tio timmar; kyckling i vitlökssås med pommes frites. En bira till passageraren, och en cola till föraren. Himmelskt gott.
Det hade börjat mörkna när vi återupptog resan, men på radion lyssnade vi på passionerade spanska radioreportrar som refererade matchen Valencia-Espanyol. Fotbollen gick inte att undvika på radion, bokstavligt talat alla radiokanaler vi kunde ta in antingen refererade eller diskuterade fotboll.
Det var det första tecknet vi fick på att fotbollen verkligen är religion där nere. Resan gick vidare genom Osuna, La Puebla de Cazalla och Alcalá de Guadaíra innan vi var framme i Sevilla på riktigt. Det var då intrycken började bli riktigt mäktiga.
Vi följde till en början vår vägplan bäst vi kunde. Vi rundade staden norrut, förbi vägen med det för oss väldigt humoristiska namnet Avenido de Kansas City, ända fram till floden Guadalquivir och den världskända bron Puente de la Barqueta som förbinder den centrala delen av staden med Isla Cartuja. Åkandes längs vattnet var det inte svårt att inte lägga märke till hur genuin staden är. Det här är det riktiga Spanien, inte städer som Barcelona eller turist-Málaga. Det riktiga Spanien finns i Sevilla, i Valencia, och i asturiska småstäder.
När vi väl svängde in i staden igen skulle vi få lägga märke till hur komplicerat Sevillas vägnät är. Små, smala, enkelriktade gator som går som i en labyrint. Utan att förlänga historien alltför långt kan jag sammanfatta vår långa exkurison. Det tog oss 25 minuter att rygglägga de drygt 700 metrarna som utgjorde avståndet mellan huvudleden Avenido Torneo och vårt hotells gata Calle Cervantes. Och det tog ytterligare 40 minuter att överhuvudtaget hitta en parkeringsplats hyfsat nära hotellet. I Sevilla är parkeringssituationen kaotisk; det är bokstavligt talat djungelns lag som gäller. Å andra sidan fick vi se och uppleva Sevillas centrala kvarter och bildade oss en väldigt nyttig lokalkännedom.
När vi äntligen hittat en parkeringsplats gick vi in på första bästa bar och började dricka det lokalbryggda ölet Cruzcampo. Någonting som inte går att undvika att lägga märke till är hur små ölstorlekarna är i Sevilla och de mer kultiverade delarna av Andalusien. Ölglasen är ungefär hälften så stora som ett klassiskt svenskt-engelskt ölglas är. Därifrån spann kvällen vidare med mycket serranoskinka, lite svärdfisk, lite salmorejo och mycket lokalproducerat vin.
Morgonen därpå var det en öppen träning på Sánchez Pizjuán kl. 11:30. Dock var vi, bakfulla som tusan, tvungna att lämna tillbaka hyrbilen på flygplatsen San Pablo vid just den tiden. När det var avklarat tog vi bussen från flygplatsen in mot stan. Bussen svängde lyckligtvis förbi Nervión, stadsdelen som själsligt endast tillhör vår klubb. Och på gatan Calle Luis de Morales, blott ett kvarter ifrån Estadio Ramón Sánchez Pizjuán, stod en stor grupp sevillistas och sjöng, förmodligen hade de precis lämnat stadion och den öppna träningen. Det var mäktigt att för första gången få se och höra sevillistas i grupp.
Dessvärre stannade vi inte länge i Nervión, utan intog frukost i de äldre kvarteren och såg oss omkring i den fantastiska staden. Det ska nämnas att dagen till ära var det 20 grader varmt och helt klart. Solen värmde på så mycket att det var omöjligt att ha fler än ett klädlager på kroppen, i alla fall för oss nordbor. En fantastiskt vacker dag, med andra ord, och vädret svek inte under hela dagen. Så under gassande sol såg vi den centrala delen av staden, de trånga grändernas och klassiska fasadernas Sevilla, med allt vad det hade att erbjuda.
Vi såg den fantastiska katedralen (tredje största katedralen i världen) med det ikoniska Giralda, kyrktornet som ursprungligen var en minaret på den tiden då Andalusien var styrt av de muslimska taiforna. De vackra moriska dragen var väl synliga och man förstår varför staden är så stolt över sitt kulturarv. Vi såg även Torre del Oro vid Guadalquivir, ett guldpläderat torn som ursprungligen var ett vakttorn byggt av morerna för att kontrollera tillgång till floden. Senare var det ett fängelse. En otroligt vacker byggnad som skulle kunna vara plockad direkt ifrån Tusen och en Natt.
Vi gick längs Guadalquivir, floden som skär rakt igenom staden. Den sträcker sig ända från Cazorla-bergen i Jaén, östra Andalusien, och rinner västerut genom Córdoba och Sevilla, och ut i Atlanten i staden Sanlúcar de Barrameda i Cádiz-golfen. Flodens nuvarande namn har ett arabiskt ursprung. Deras namn var al-Wadi al-Kabir, vilket betyder ”den stora floden”. Det keltiska folkslag som bodde på iberiska halvön under förhistorien kallade floden för Oba, ”gyllene flod”.
Fenicierna, som var Medelhavshandelns pionjärer, kallade floden för Baits. Romarna latiniserade namnet till Baetis som senare fick namnge den södra delen av det romerska Hispania, Hispania Baetica. Kär flod har många namn.
För att ta en exkursion i etymologi så är namnet Sevillas härledning synnerligen intressant enligt mig eftersom det är antikt. Ett keltiskt folk, tartessier kallade, bodde på Sevillas nuvarande plats innan romarna anlände. De kallade staden Spal eller Ispal. När romarna erövrade Iberia latiniserade de stadens namn till Hispalis, som var en inflytelserik stad i det romerska imperiet. Bland annat föddes de romerska kejsarna Trajan och Hadrian i Hispalis. I spanskan används fortfarande detta latinska ord som ett prefix när man talar om Sevilla-relaterade ting, säger man ”Sevillalaget” på spanska brukar man säga ”el conjunto hispalense”. När det romerska imperiet föll så tog slutligen västgoterna över makten i regionen (som ni kanske känner till är de gotiska folkens härstamning klassiskt identifierad med Sverige) som kallade staden för Spali.
Under 700-talet erövrades Hispania av araber, och de etablerade ett herravälde som skulle vara i flera hundra år. Staden fick namnet Isbiliya, som gjordes till huvudstad i al-Andalus, det araberna kallade den iberiska halvön. Sevilla har bokstavligt talat varit spansk huvudstad en gång i tiden. När återerövringen, Reconquista, av iberiska halvön iscensattes av det kristna Kastilien och Isbiliya blev katolskt, blev stadens namn det slutgiltiga Sevilla.
Längs Guadalquivir fanns en del saker att se, såsom den vackra Trianabron, Puente de Triana som förbinder stadsdelen Triana med stadskärnan, och tjurfäktningsarenan Plaza de Toros, tills man kommer upp till den tidigare nämnda Puente de la Barqueta, världsutställningsbron. Efter en lång promenad kände vi att vi var klara med sightseeing (trots att vi missade det moriska fortet som senare blev ett palats, Reales Alcázares de Sevilla. En anledning att återvända till staden, om inget annat), och tog tunnelbanan från stationen Puerta de Jerez till Nervión.
I Nervión, tre tunnelbanestationer från Puerta de Jerez, hämtade vi ut biljetterna under den fantastiska mosaikfasaden på Sánchez Pizjuáns västra läktare, tog en sväng runt stadion och satte oss på beryktade La Espumosa för att äta lunch och dricka ett par Cruzcampo. La Espumosa ligger precis utanför Gol Norte och är under matchuppvärmningen det primära tillhållet för de sjungande sevillistas på Gol Norte. Det var redan en hel del människor runt stadion som satt i det fantastiska vädret och drack en tidig öl. Efter lunchen tog vi oss tillbaka till hotellet för en liten siesta, varefter det började bli dags för match.
Vädret var fortsatt ljuvligt. Solen hade gått ner, men värmen gjorde att det kändes som en svensk högsommarkväll. Jag valde att bara bära en skjorta under kvällen, och ibland var till och med det lite för varmt. Vi åt tre tallrikar serrano och en tallrik tortillitas och drack två stora öl på en restaurang i de gamla judiska kvarteren, judería, i Santa Cruz. Sedan tog vi en taxi från universitetet, Universidad de Sevilla, till Nervión. Taxichauffören gjorde klart och tydligt att han var bético, vilket redan vid första anblicken var uppenbart då han hade en grön zipper och Betis-byxor, men blåste oss inte för det.
Han släppte av oss på Avenido de Eduardo Dato som går precis utanför Gol Sur. Det återstod lite mer än en timme till match, och området var smockfullt av tiotusentals förväntansfulla sevillistas. Vi gick in på souveniraffären Tienda och handlade matchtröjor, halsdukar och lite annat. Väl där inne uppstod en visselorkan utanför, och när vi tittade ut såg vi att det berodde på att Betis spelarbuss anlände till stadion. När vi precis handlat klart och kommit ut på gatan uppstod ett enormt jubel och pyroteknik antändes. Sevilla FC:s spelarbuss svängde in på stadionområdet från Avenido de Eduardo Dato och välkomnades med all önskvärd värme, och måste känt sig som gudar bland män när de äntrade stadion under mosaikfasaden. Inte minst fick de veta att de hade folket bakom sig, vilket bör ha föranlett att resultatet såg ut exakt som det gjorde.
Med ungefär 50 minuter kvar till avspark tog vi några öl på en bar på Eduardo Dato, och stämningen var en blandning av förväntan, självsäkerhet, men med en gnutta ångest, för det är trots allt ett derby. Och inte vilket derby som helst. Det är Sevilla FC-Real Betis. El Derbi Sevillano.
Vi inhandlade tre påsar solrosfrön, pipas, för €1 per tre påsar, och började röra oss till den östra läktaren, Fondo. Våra platser var högt upp på det övre etaget, Tribuna Alta. Känslan att för första gången kliva ut på läktarna till den med svenska mått mätt enorma men ändå kompakta stadion, den fantastiska Ramón Sánchez Pizjuán, stadion med mest passion i hela Spanien, är obeskrivlig. Den är både vacker och älskvärt föråldrad, den är en kokande gryta. Starka känslor är inkilade i springorna mellan betongen. Stadion skriker kärlek och stolthet för laget och staden även när den är tyst, den förkroppsligar alla samlade känsloyttringar samtidigt, och dess branta läktare gör att ingen, varhelst hon än sitter eller står, inte kommer att undvika att ingå i känsloutbyte mellan plan och läktare. Stadion är representativ för allt som är gott och roligt med fotbollen. Det är ett ögonblick jag aldrig kommer glömma.
Redan i trapporna på väg upp till det övre etaget fick vi veta att ett tifo var förberett. ” ¡’Ay mosáico!” hördes en ung mans röst eka ut i trappuppgångarna. Mycket väl fanns pappersark sponsrade av huvudsponsorn Interwetten vid alla stolar. Man fick formligen vada genom alla pipasskal som inte städats undan sedan senaste hemmamatchen för att komma fram till sin stol. Vi bidrog naturligtvis med en försvarlig volym skal själva under resten av matchuppvärmningen och under pausen. Med många minuter kvar av uppvärmningen var sången redan i full gång. Biris Norte, som har saknats obeskrivligt av den förkrossande majoriteten av sevillistas under deras frånvaro, var tillbaka och ledde sången. Klassiker som ”Vamos mi Sevilla, vamos campeón” och La Marseillaise Blanquirroja satte igång bokstavligt talat hela Sánchez Pizjuán innan inmarschen. Ett väldigt litet antal Betissupportrar var inne på stadion vid matchstarten, det var i princip endast de béticos som hade löst biljett på hemmasektioner som var inne vid den tidpunkten. Men bortasektionen började så småningom fyllas på med cirka ett och ett halvt tusen grönvita fans.
Ett par minuter innan 21:30 gick spelarna upp för trapporna som leder in i spelargången som är belägen några meter under markytan, Himno Centenario började spelas, tifoarken lyftes upp, och 40 000 sevillistas sjöng för laget som man mer än någonting hoppades skulle bära fram dem till seger denna söndagskväll. Inramningen var fulländad, och ingenting skulle tillåtas stå i vägen för en seger för den idealistiska, rödvita delen av staden.
Blott tolv sekunder efter avspark exploderade Sánchez Pizjuán för den första av fem gånger den kvällen. Utrera-födde José Antonio Reyes plockade upp en generös pass av Betismålvakten Adrián och dunkade in den i nätet bakom målvakten som skulle spela bort sig själv från startelvan den kvällen.
Det var fysiskt omöjligt för individer att stå stilla på sina platser, om inte utav extas inför drömstarten, så utav kollektivets extas som flyttade omkring kroppar i ren glädje. ”¡Reyes! ¡Reyes! ¡Reyes!” ekade genom stadion som återigen blev La Bombonera de Nervión.
Bara fyra minuter därefter skickade Ivan Rakitic en boll på frispark från cirka 40 meter rakt på Federico Fazio, som fick stå helt ensam i målområdet, och nicka bollen förbi Adrián till 2-0. Ingen förstod riktigt hur det hade kunnat gå till när Sevilla, som vanligtvis har varit brutalt ineffektiva i den sista tredjedelen, hade kunnat göra två mål på två chanser, inom fem minuter av en match. Läktarna började studsa. Den moderna klassikern ”¡Qué bote Nervión!” med tillhörande hoppande gick genom hela den rödvita stadion, förutom bland de par tusen béticos som vid det här laget borde känt sig totalt förstörda. Att göra sig hörda tilläts de inte heller, varje gång de försökte brusa upp slog en visselorkan stark som ett knytnävsslag i ansiktet ner alla avsikter att i gott mod visa sina spelare att man fortfarande stod bakom dem. ”Verdiblanco él qué no bote” fick stadion att hoppa unisont vid många tillfällen denna fantastiska kväll.
När Sevilla missade ett öppet mål vid ställningen 2-0 stod det helt klart att Betis var totalt utspelade och att ett tredje mål var oundvikligt. Mycket riktigt. Mindre än 30 minuter efter Fazios mål skickade Cicinho ett inlägg till Álvaro Negredo som nickade i ribban. Stadion grämde sig över ännu en missad gyllene chans att utöka ledningen mot de eviga rivalerna. Men returen landade hos Reyes som kunde slå in 3-0 bakom en hopplös Adrián. Stadion som redan detonerat ljudmässigt två gånger denna kväll la in ännu mer krut i jublet denna gång. Allting var så osannolikt, och så fantastiskt.
José Antonio Reyes, som har haft tio mer eller mindre hopplösa månader i Sevillatröjan sedan han återvände från Atlético, hade nu gjort två mål i en och samma match, i en och samma halvlek rentav. Han hade tredubblat sin derbymålskörd från ett till tre denna kväll, hans förra mål mot lokalrivalerna skedde hela nio år tidigare.
Den galna första halvleken ville heller inte ta slut. Att ha en tremålsledning i ett derby var fantastiskt nog, men en fyramålsledning var utomjordlig. Bara tio minuter efter sitt senaste mål assisterade Reyes Fazios andra mål för kvällen. Ingen hade kunnat tro det. Två mål och en assist för kungliga Reyes. Två mål för nickjätten Fazio. I glädjeruset sekunderna efter 4-0 hade nog många på stadion kunnat svära på att argentinaren som spelar i tröja nummer två förmodligen hette Diego Armando i förnamn.
I halvtidspausen såg resultattavlan högst osannolik ut. Hade den sett ut så en timme tidigare hade folk förutsatt att det var ett skämt. Att leda med 4-0 efter 45 minuter i ett av de hetaste derbyna i Europa är ingenting mindre än overkligt.
Efter en välbehövlig halvtidsvila då man för första gången under hela matchen fick en stund att slappna av litet, blåste domaren Teixeira Vitienes igång andra halvlek, som de grönvita till en början såg ut att ta någon sorts kontroll över. Men Sevillas mäktiga ledning var aldrig det minsta hotad. Paradoxalt nog skulle det krävas att Atlético-lånet Rubén Pérez drog på sig ett rött kort för att Betis skulle spräcka nollan. Efter att Rubén Pérez fått gå skamgången till spelartunneln och Sevilla missade frisparken som var resultatet av utvisningen, kom Betis upp i anfall tämligen omgående. Fernando Navarro blev bortgjord, och målsprutan Rubén Castro fick helt frispelad skjuta bollen bakom Andrés Palop som inte fick rädda det som i princip var det enda skottet på mål som Betis åstadkom denna kväll.
Utan att misströsta sjöng Biris Norte vidare, och resten av stadion hakade på sången då och då, och Sevilla var säkerheten själva i passningarna. Jesús Navas hade i mina ögon gjort en jättematch, endast överglänst av Ivan Rakitic med sitt otroligt dynamiska spel på mitten som förde tankarna till hans första vår när han var ny från Schalke 04, och av José Antonio Reyes som var frenesin förkroppsligad tills han blev utbytt.
Navas ville emellertid inte vara sämre än sin motsvarighet på vänsterkanten och fick assistera ett mål själv. Ett typiskt inlägg till Rakitic som utökade till 5-1 på övertid, den bästa målskörden för Sevilla i ett derby på 70 år. Det hade kunnat bli ännu mer, ett sjätte mål för hemmalaget var nära i slutsekunderna. Men utklassningen stannade vid en femetta, och segerrusigt sjöng hela Nervión Himno Centenario för andra gången den kvällen. När man återigen vadade genom havet av pipasskalen ut på gatan Calle de José Luis de Casso var det som i en dröm. Någonting som övergick mänskligt förstånd hade pågått där inne på stadion. Små förskjutningar av partiklar som föranledde ytterligare partikelförskjutningar hade i sann kaosdynamik satt igång en segermaskin som hade gett 40 000 sevillistas ett minne för livet, och som hade gett två svenskar från Stockholmsförorten ett intryck starkare än någonting annat fotbollsmässigt.
