Skamlös insats av Valencia
Ett Valencia utan taktik, hjärta eller rätt inställning fick sig en fotbollslektion av Atletico i den första semifinalmatchen i Europa League. Det enda los Ché ska vara nöjda med denna kvällen är att förlusten stannade vid 4-2.
Det här laget förtjänar egentligen att man lägger ner tiden att skriva en rapport om matchen igårkväll. Det här laget bara tar och kräver, men ger väldigt lite tillbaka just nu. Valencia 2012 står inte för något som jag kan identifiera mig med, det är ett helt själlöst lag utan minsta antydan till stolthet. Detta är motsatsen till bilden av mitt Valencia. Det är inga tillfälligheter eller formsvackor längre, när vi ser samma genomusla insatser gång på gång där misstagen upprepar sig måste vi alla inse att det finns fundamentala problem i det här laget. Vi släppte alltså inte fyra mål mot Espanyol i söndags och upprepar detta mot Atletico igårkväll. Defensiven i Valencia är ungefär lika stabil som ett korthus i en sandstorm och Unai Emery framstår närmast som Bagdad Bob i sina bortförklaringar match efter match.
Det finns inga ursäkter för Atleticos seger igår, man var det klart hungrigare och definitivt spelmässigt bättre laget, matchen igenom. Om vi kort ska försöka analysera målen i matchen så inser man att försvarsmisstag alltsom oftast låg bakom.
1-0 Falcao, min 18
Inleds med en chipp in mot straffområdet där Arda jagar efter Rami som ser ut att ha full koll på bollen och bara ska täcka ut den till inspark. Men turken ger sig inte och när Rami nonchalant släpper förbi Arda som kan kämpa in bollen i straffområdet studsar den fram till en helt fri Falcao som nickar in bollen bakom Alves. Fyra försvarare plus en målvakt och dessutom med kontroll på bollen, mot två Atleticoanfallare, ändå tillåts hemmalaget göra mål.
1-1 Jonas, min 45+1
I första halvleks sista spelmoment får Valencia hörna. Rami når högst och nickskarvar ned till Jonas som från nära håll kan raka in kvitteringen efter att Gabi släppt markeringen. Ett mål ifrån ingenting och som en blixt från klar himmel kan Valencia helt orättvist gå till pausvila med 1-1. Nu hoppades man att målet och halvtidssnacket skulle få igång Valencia inför den andra halvleken.
2-1 Miranda, min 49
Den andra halvleken inleds som den första såg ut med Atleticodominans över hela planen. Efter fem minuter får hemmalaget frispark en bit utanför straffområdet. Denna lyfts in av Diego och vi ser tre Atleticospelare helt rena inne i den lilla zonen framför Alves som inte går ut för att boxa bort bollen. Rami är återigen olycklig i såväl markeringsspel och när han upphäver offsiden och Miranda kan enkelt nicka in bollen från nära håll.
3-1 Adrian, min 54
På nytt ett misstag av Valencia som leder fram till Atleticomål, denna gången en horribel passning av Topal på egen planhalva som bäddar för Adrian, som hur enkelt som helst kan springa runt och förbi en Victor Ruiz vars försvarsspel matchen igenom höll Superettan-klass, vilket inte är speciellt bra. Fri med Alves kan Adrian enkelt lägga in bollen från snäv vinkel. Ingen målvaktstabbe men det såg inte heller helt otagbart ut.
4-1 Falcao, min 78
Otagbart var däremot Falcaos andra mål och Atleticos fjärde för kvällen. Ensam mot tre försvarare och med trötta ben, kan colombianen trots detta hur enkelt som helst ta sig förbi det enormt passiva försvaret hos Valencia och dra iväg en vänsterkanon som sitter väldit snyggt uppe i Alves vänstra kryss. Ett klassmål och en bra individuell prestation av Falcao samtidigt som Valencia med tre mans övertag inte får ge Falcao de ytorna att arbeta på.
4-2 R Costa, min 90+3
Återigen slår blixten ner ifrån klar himmel på Vicente Calderon när Ricardo Costa i matchens sista minut når högst på en hörna och forcerar in reduceringen till 4-2. Ett mål som kan visa sig vara oerhört viktigt i kampen om finalplatsen och som gjorde uppförsbacken till returen på Mestalla något mindre. Inte alls rättvist eller särskilt välförtjänt.
*****
Valencia har inget dåligt lag, detta bevisade man så sent som i höstas då man med i stort sett samma spelarmaterial fungerade såväl defensivt som offensivt. Den stora skillnaden mellan Atletico och Valencia igårkväll som jag ser det var framförallt två saker:
- Inställningen
- Taktiken
Atleticospelarna var beredda att springa ett maraton om det var vad som krävdes den här kvällen, man gav 110% i varje duell och det verkligen brann av hunger i Atleticospelarnas ögon, ivrigt påeldade av Diego Simeone vid sidlinjen. Hos Valencia var det precis tvärtom, i en EL-semifinal uppträde laget som om det gällde en vänskapsmatch i mitten av juli. Man var nonchalanta, ointresserade och totalt ofokuserade på sin uppgift. Det är inte många valenciaspelare som idag kan titta sig själv i speglen och med gott samvete säga att man gav allt igår. De flesta ska skämmas idag, man är inte värdiga klubbmärket på bröstet. Man svek en stolt klubbs historia och heder, detta är något jag hoppas att man får höra idag. Om inte av Unai Emery så av ledningen högre upp.
För det andra så var Valencia totalt vilse ute på planen och taktiken såg ut att saknas helt och hållet. Backlinjen drällde med bollen och bjöd hemmalaget på såväl mål som ytterligare målchanser flera gånger och matchen igenom. Mittfältet verkade inte alls bekväma med bollen och såg närmast chockade ut av Atleticos pressspel. Vad hade man förväntat sig här egentligen? Anfallsspelet ska vi inte tala om. Soldado såg närmast ut som Robison Crusoe på en öde ö längst fram i anfallet. Helt ensam och övergiven. Hemmalaget hade en tydlig idé från matchminut ett vilket man satsade på till 100% och även lyckades väldigt bra med. Det syntes så otroligt tydligt genom tv-bilderna att Atleticospelarna visste precis hur matchplanen såg ut och tryggt kunde spela efter sin taktik på ren automatik. Hos Valencia visste man inte riktigt hur man skulle agera, låt vara att matchplanen man hade satt ihop på förhand kanske inte fungerade men då är det väl för fan tränarnas plikt och ansvar att använda halvtidsvilan till att förändra eller åtminstone se till att spelarna på planen vet hur de ska agera. Men faktum är att en dålig första halvlek följdes upp av en ännu sämre andra halvlek.
Gemensamt för de två ovannämnda skillnaderna mellan lagen är att ansvaret för dessa ligger väldigt mycket på tränaren och dess ledarskap. Vi kan tjata hur mycket vi vill om att det är spelarna ute på planen som ska göra jobbet och så vidare. Visst är det så, men med den inställningen så skulle Manolo kunna ta över på Valencias tränarbänk. Det är Unai Emerys yttersta ansvar att se till att motivera och inspirera spelarna inför en sådan här match. Det är även Emery som tar fram taktiken för matchen och har ansvaret för att samtliga spelare förstår planen och genomför det hela. Igår misslyckades Unai Emery fatalt med båda dessa uppgifter. Finns det då någon anledning att ha kvar honom som tränare? Om man totalt misslyckas i vad som sades vara säsongens viktigaste match och dessutom har tre månader av konsekvent dåliga resultat bakom sig, så vet inte jag längre vad det är som håller kvar honom på tränarbänken. I mina ögon kan det helt omöjligt bli sämre än vad det var igår. Med det spelarmaterialet Valencia ställde på benen igår ska vi kunna begära betydligt mycket mer än vad man presterade.
Jag har aldrig tidigare tänkt tanken eller varit någon förespråkare för att byta tränare mitt i säsongen, men nu tror jag faktiskt att jag har svängt. Tidigare har jag trott att Emery kan vända skutan och rädda den här säsongen, för att sedan lotsa in en ny tränare under sommaren så han får tid att bygga sitt lag. Men nu börjar jag inse hur mycket som laget och klubben faktiskt har att förlora under den närmaste månaden. Ett avancemang till EL-final finns fortfarande inom räckhåll, trots den miserabla insatsen igår. Det här ska vi tacka en högre makt och två mål på övertid för. Tredjeplatsen i ligan som är ännu viktigare för klubben är inte längre i säkert förvar utan försprånget som laget länge hade har slarvats bort och plötsligt kan vi se Malaga springa förbi oss om det vill sig riktigt illa. Unai Emery har haft flera månader på sig att försöka vända den negativa trenden och se till att få Valenciaskutan på rätt köl, men de två senaste matcherna har tydligt visat att han inte längre har verktygen eller kanske mandaten hos spelartruppen för att klara av detta.
Vi har inte gett upp drömmen om att få spela finalen nere i Bukarest den 9:e maj. Hoppet är det sista som överger oss och även om läget och laget ser hopplöst ut så är inte en vändning på Mestalla en omöjlighet, större under har skett i fotbollens värld. Men det kommer krävas en betydligt bättre insats och det kommer att krävas att fler spelare är beredda att verkligen ge allt för att det ske. Det kommer krävas tydligt ledarskap på planen och vid sidlinjen. Laget har möjligheten att ge sig själva och framförallt fansen upprättelse i returen nästa vecka på ett förmodligen kokande Mestalla. Det kan bli en sådär magisk kväll som vi kommer prata om länge framöver. Vendettan fortsätter, låt vara om den är enögd eller inte!