Spelare vi minns och saknar: Miguel Angel Angulo
Det är ingen vanlig artikelserie över Valencia CF:s kanske största spelare eller inte ens de mest framträdande eller framgångsrika. Det är en hyllningsserie till spelarna som inte fick den kredit eller tiden i rampljuset som de förtjänar. Först ut en personlig favorit: Angulo.
Faktaruta
Namn: Miguel Angel Angulo Valderrey
Född: 23 juni 1977
Moderklubb: Sporting Gijon
Övriga klubbar: Villarreal, Valencia CF, Sporting Lissabon
Meriter: UEFA Cup: 2003–04, UEFA SuperCup: 2004, Spanska Ligan: 01/02 och 03/04, Copa del Rey: 98/99, Spanska SuperCupen: 1999
Landskamper: 11 A-landskamper
*****
Det slår mig efter ett par dagar i staden när jag passerar den stora arenan José Alvalade, det var här en 15 årig, framgångsrik karriär fick ett abrupt och litet tråkigt slut för lite drygt ett år sedan. Många minnen spelas upp på näthinnan och tanken till den här minnesserien föds. Hur många missuppfattade genier och något bortglömde legendarer det kommer att handla om vet jag inte riktigt än, men här kommer i alla fall den första – Miguel Angel Angulo.
Jag minns det väldigt väl än idag, hur jag satt långt upp på Grada del Mar och kikade långt ner mot planen där Valencia höll på att värma upp inför hemmamötet mot Atletico Madrid. Min första match på plats inne på mytomspunna och magiska Mestalla. Den spanska vårkvällen var fortfarande skönt ljummen, åtminstone för en frusen svensk, och stämningen började stiga alltmer längs de branta läktarna. Vid den här tidpunkten hade jag mest koll på de mer självklara namnen i Valencia såsom Aimar, Ayala, Cañizarez, Baraja, Albelda, Carboni och Vicente. Någon Angulo hade jag inte hört särskilt mycket om, ändå var det den här hårfagre mannen som fick bära alla ungdomars drömnummer, den smått förtrollande tröjan med nummer 10 på ryggen. Det var kärlek vid första ögonkastet och under den efterföljande matchen – som Valencia för övrigt vann med 3-1 efter två magiska mål Vicente – så följde jag grovjobbaren, finliraren och lagspelaren (en oslagbar allt i ett kombination) med tian på ryggen mer än någon annan spelare i Valencia – Angulo.
Efter 12 säsonger i klubbens A-lag tackade förra sommaren Angulo för sig och en lång, trogen och väldigt framgångsrik era kom därmed till ända. Hela 434 matcher och 66 mål hanns med och under Angulos tid i Valencia upplevde klubben sin mest framgångsrika period någonsin med två ligatitlar, två Champions League finaler, en Uefa-cup seger, Copa del Rey mästare en gång samt såväl Spanska som Europeiska Supercupmästare inom loppet av en femårsperiod.
En vinnare.
Efter att ha anlänt till Mestalla redan 1995 (ifrån Sporting Gijon) fick den då 18-årige Angulo tillbringa första säsongen i klubbens B-lag. För att få lite mer speltid lånades Angulo säsongen efter ut till farmarklubben Villarreal där Angulo spelade 32 matcher och gjorde 9 mål. Med en bra säsong hos U-båtarna i ryggen och med Cladiuo Ranieris intåg till Valencia inleddes en oförglömlig epok hos los Ché säsongen 1997. Angulo fick en central roll i Ranieris lagbygge och var en viktig kugge i laget som bärgade Copa del Rey titeln 1999. Succén fortsatte för los Ché med Hector Cuper vid rodret men samtidigt fick Angulo en något mer tillbakadragen roll när mer namnstarka offensiva spelare värvades in. Samma sak blev det under Benitez-styre där Angulo fick nöja sig med att spela andra fiol i Rafas rotationssystem. Många spelare hade säkerligen sett sig om efter en klubb där Angulo kunde räknat med mer regelbunden speltid och Europeiska storklubbars intresse har inte heller lyst med sin frånvaro. Bland annat var det ytterst nära att Angulo hamnat i då framgångsrika Arsenal i mitten av 2000-talet men kärleken till Valencia blev till slut för stark och Angulo stannade på Mestalla. Men det har inte bara varit guld och gröna skogar. Med Koemans inträde i Valencia några år senare, minns vi Angulos tårar och minst sagt ovärdiga sorti. Men den holländska grisen försvann och Albelda, Cañizares och Angulo fick till allas glädje återvända.
Men det är inte för Angulos direkt strålande insatser på fotbollsplanen som han blivit en legend inte bara för mig utan för mängder av Valenciafans världen över. Det var Angulos inställning och attityd som jag föll för. Förutom de förföriska lockarna och det i övrigt fagra utseendet då. Angulo gnällde aldrig, oavsett om han fick nöta bänk eller hoppa in som ytterback. Han gav alltid hundra procent och därför blev han väldigt omtyckt och älskad i supporterkretsarna. Det var inte ofta han gjorde de avgörande målen eller mest spektakulära saker och med handen på hjärtat kunde prestationerna ibland vara mediokra. Men det gick inte att hata en spelare som Angulo, som varje gång han fick chansen spelade för klubbmärket på bröstet och med en beundransvärd passion och glöd. Att se Angulo sväva fram längs högerkanten var alltid en fröjd och tillsammans med Rastaman-Rufete bildade man under en period kanske världens coolaste och mest hårfagra yttermittfältspar.
Angulo är en av de största profilerna i Valencia under modern tid men kommer aldrig att jämföras med storspelare som Kempes, Mendieta, Villa eller någon annan legend som varit framgångsrik i Valencia. Det här är vårt lilla sätt att lyfta fram ikonerna bakom kulisserna, spelarna som inte fått och många gånger kanske inte heller önskat den uppmärksamhet de kanske förtjänat. Juan Mata har ett stort ansvar att axla när han tagit över Angulos smått förtrollande nummer 10. Det krävs både längre hår, mer utstrålning och framför allt fler titlar.
Amunt Angulo!
Slutligen en fin hyllningsvideo till en av Valencias stora legendarer:
http://www.youtube.com/watch?v=Z7MaO9yBGnM
