Parma - Inter1 - 2
Valencia-Atlético 3-1: En grisig revansch!
En stor gnutta tur och en ännu större dos av kampanda bäddade för segern mot de regerande ligamästarna inför en extatisk Mestallapublik. Valencia är återigen ligaledare!
Ett lyriskt och kokande Mestalla tornar upp sig framför de 22 startspelarna från de båda lagen i den 26-gradiga Valencianska värmen. Det är dags för det tuffa slaget om serieledningen, och båda lagen ser väldigt taggade ut, inklusive Nuno och den inte längre avstängde Diego Simeone.
Spelet hinner knappt komma igång innan det rasslar till i nätmaskorna. Och det är Atletico som genom Mirandas huvud gör mål. I egen målbur. 1-0 till Valencia efter fem minuter där ett långt inlägg seglar in i bortalagets straffområde där Miranda har otur med nicken och skickar bollen förbi den utrusande ex-valencianistan Moyá in till Valenciansk ledning.
Stod fru Fortuna för det målet var hon absolut inte delaktig bara minuten senare, när blott 21 år gamle Andre Gomes på något fantastiskt sätt tråcklar sig förbi fyra randiga försvarare i straffområdet och lyckas peta bollen förbi Moyá till osannolika 2-0 efter knappt sju spelade minuter! GOLGOLGOL!
Mestalla tänder till på alla cylindrar och laget jublar. Drömläge och nu kan Nunos manskap börja inrikta sig på att kontrollera matchen när man har en så pass tidig ledning.
Trodde jag.
13 minuter spelade, hörna för Valencia från höger. Piatti stiger fram och slår bollen i en fin båge. På Otamendis framrusande huvud. Bollen? Den seglar för tredje gången in i Atleticos målbur. KLAPPA TILL MIG NÅGON FÖR JAG TROR ATT JAG DRÖMMER! 3-0 på resultattavlan!
Något liknande har jag inte upplevt sen…någonsin!
Bortalaget med Diego Simeone är paralyserade, förklarligt nog.
Trots den fantastiska ledningen mot mästarna befinner vi oss nu i ett farligt läge. När man promenerat in tre (två egna) mål inom loppet av några minuter och har denna komfortabla drömledning finns det en stor risk för att man börjar slappna av. Och det är livsfarligt mot ett lag med den kapacitet som Atlético besitter.
De kommande minuterna tar sig antagonisterna från Madrid i kragen och försöker få igång ett spel. Det finns tendenser till irritation på plan, förståeligt, och många tröjdragningar och även en uppenbar filmning av kapten Gabi som leder till en felaktigt dömd frispark. Men spelet börjar komma igång. Bortalaget tar tag i taktpinnen och försöker hitta in framför Diego Alves mål, samtidigt som Valencia verkar koncentrera sig på kontringar främst genom firma Gayá-Gomes på vänsterkanten.
Med halvtimmen spelad får Atlético lite arbetsro samtidigt som oron över denna bekväma Valencialedning stiger, då Tiago avlossar ett långt skott som Alves lämnar retur på. Tyvärr rakt på en otillräckligt markerad Mandzukic som nickar in reduceringen till 3-1.
Valencia får fortsätta försvara sig mot bombardemanget av bollar på Madzukic, och spelet är långt ifrån en fröjd för ögat, då allt böljar fram och tillbaka och hälften av tiden går ut på tjafs och fula tilltag.
Bortalaget får ännu en gratis biljett in i matchen, när en boll studsar upp på Gayás arm innanför sitt eget straffområde, vilket får domaren att peka på straffpunkten. Inte en solklar bedömning men ändå helt enligt regelboken.
Det känns nattsvart när Siqueira stiger fram till straffpunkten, men för tusan, vi har ju Diego Alves i mål! Och han räddar!! En lamt slagen straff förvisso, men HAN ÄR DÄR. Vår egen Diego Alves rör sig åt helt rätt håll och kvitterar självaste Cañizares ligarekord på 13 räddade straffar i ligaspelet (mer än någon annan de senaste 25 åren), och laget kan kliva av den första halvleken med 3-1 på resultattavlan. Tack och lov!
Hjärtrytmen håller långt ifrån normal nivå efter dessa 45 minuter, då nästan allt som kan hända har hänt. Resultatet speglar inte spelet, men när man möter ligamästarna i slaget om serieledningen och det står 3-0 efter 13 minuter kan man inte göra annat än att jubla så hela huset hör. Och lika lycklig som jag är över resultatet, lika rädd är jag över fortsättningen och hur matchen ska fortsätta utspela sig.
Förhoppningen låg på Nuno, att han var tillräckligt klok för att ta ett allvarligt snack med sina spelare i halvtid och få dom att fokusera på att behålla ledningen och inte släppa till något onödigt.
Precis som förväntat låter Valencia sina motståndare leda spelet men utan att släppa ifrån sig kontrollen. Los Ché’s fokus ligger på att förstöra Atléticos rytm, och detta leder till en hel drös med frisparkar i besökarnas favör, och med det till slut en varning på Parejo. Hämnden låter dock inte vänta på sig, och Cerci belönar sig själv med en varning i mitten av andra halvlek efter att ha sparkat ner just kapten Parejo. De rödvitrandigas frisparkar, ofta hanterade av Griezmann, ger dock ingen utdelning mer än att Valencia tjänar på dessa ständiga avbrott i matchen.
Sällan skådas ett försvarsspel liknande detta, där tre spelare från respektive lag omringar bollförande spelare på ett ögonblick. Känslan över att detta ”grisspel” är välplanerat från Valenciabänkens sida visar sig stämma, då Atlético helt enkelt faller i fällan och inte lyckas få till sitt egna spel.
Piatti byts tidigt ut mot Luca Orbán i samma veva som Griezmann får lämna till förmån för Cerci. Även hjälten Gomes kliver senare av istället för Felipe Augusto, och sist plockar Nuno av sin spets Paco och slänger in snabbe kantspringaren Feghouli för att säkra upp kanterna där Atlético försöker ta sig förbi i varje anfall. Javi Fuego tar på sig en varning som resultat av att ha brutit ett farligt anfall på, återigen, Barragáns högerkant. Högst nödvändigt, och ännu ett steg i rätt riktning för att säkra upp segern.
Ju längre tiden går mot 90 minuter, desto lägre sjunker Atléticospelarnas axlar. Ingenting går deras väg, och i synnerhet Mandzukic har all anledning att vara besviken då det enda han uträttar idag är bråk och skott långt över mål. 7-19 ligger skottstatistiken på, i Atléticos favör. Men endast 4-5 i skott på mål, vilket säger en del om de chansningar bortalaget gör och hur få andel av skotten som faktiskt är välriktade.
En reducering ska dock komma, en regelvidrig sådan. Cerci tar emot bollen och lägger den förbi Alves, och domaren verkar för en sekund ha blåst för mål, innan assisterande signalerar för frispark då italienaren tog bollen med handen i nedtagningsögonblicket. Han belönas för det tilltaget med sitt andra gula kort och får därmed lämna sitt redan håglösa lag att avverka de sista tilläggsminuterna. Det sista som händer är att en av planens giganter, Gayá får en betydelselös varning i matchens slutskede.
Det är inte vackert, det är inte typiskt Valencia, men det fungerar! Nuno Espírito Santo har tillsammans med sitt lag slagit den regerande ligamästaren med hela 3-1. En blandning av mycket tur, kamp och en välgenomtänkt plan var receptet för att slå sina motståndare idag. Att detta blir något av en revansch för de senaste årens traumatiska förluster på Mestalla mot just Atléti gör att denna seger känns ännu ljuvare än den borde göra när man återigen placerar sig som ligaledare.
17 poäng på sju matcher är ett fantastiskt facit när Valencia nu, i alla fall för några timmar, kan titulera sig själv ledare av ligan, obesegrade dessutom. Den goda formen håller i sig och kollektivet har återigen visat hur pass sammansvetsade man blivit under denna korta tid tillsammans.
Dagens plus går till kämparna Gayá och Parejo, samt till blixten Andre Gomes och mittlåshjälten Kaiser Otamendi. Men dagens pokal går till bänken, till Nuno som skötte denna match prickfritt efter de förutsättningar som erbjöds. Låt oss nu bara se en fortsatt stigande formkurva, och med lite hjälp från Vallecas i Madrid kanske vi även kan lägga oss som serieledare ikväll!
Matchfakta:
Slutresultat: 3-1 (Miranda (sm) 6’, Gomes 7’, Otamendi 13’, Madzukic 29’)
Bollinnehav: 40-60
Skott på mål: 4-5
Varningar: 4-2
Utvisningar: 0-1
AMUNT VALENCIA!