Valencia-Deportivo 2-0: Segertåget fortsätter
Att Valencias flyt fortsätter kan vi lätt konstatera efter gårdagens möte med rivalerna Deportivo La Coruña då Los Ché tog sin fjärde raka seger i ligaspelet och befäste sin fjärdeplats i tabellen.
Matcherna mot Deportivo brukar historiskt sett bli känsloladdade och tuffa kamper i fartfyllda matcher. Detta var inget undantag, även om det började trevande med få chanser. Emery hade valt att börja med en mer eller mindre väntad uppställning med tanke på materialet han förfogade över. Guaita fick återigen stå i mål och börjar nu kännas som den ordinarie målvakten i Valencia, både prestations- och speltidsmässigt.
Miguel tog Brunos plats på högerbacken, tillsammans med Dealbert och Stanke på mittbackspositionerna. På vänsterkanten hittade vi vår käre fransman Mathieu.
Som defensiva mittfältare agerade Banega och Maduro, en kombination som verkar bli mer regel än undantag nu för tiden, med Albelda borta och Topal ännu ur form.
Med Joaquin avstängd och sjuk (?) fick Pablo naturligt nog springa på högra mittfältsflanken. Med Mata som släpande anfallare efter Soldado innebar det att vänsterkanten inte var upptagen. Där kom matchens överraskning då Vicente för en gångs skull fick förtroendet från start. Kul och efterlängtat beslut av Unai.
Depors uppställning som ut som följande:
Aranzubia, Laure, Lopo, Aythami, Colotto, Manuel Pablo, Antonio Tomás, Juan Domínguez (Juca, m.83), Juan Rodríguez (Pablo Álvarez, m.86), Lassad (Valerón, m.79) och Adrián.
Matchen, inför 40’000 skränande åskådare, började som sagt rätt trevande med ett hemmalag som hade ett litet övertag. De lilaklädda hade dock ett femmannaförsvar som effektivt stängde till Valencias anfallsvägar, och det skapades väldigt få chanser, åt båda håll.
Det vi först och främst fick bevittna var en sällan skådad oskärpa. De få skott som väl avlossades var extremt dåligt riktade, speciellt Pablo sumpade ett riktigt bra läge där han ohotad hade all tid i världen att snyggt ta ned bollen och skjuta mot Aranzubia i bortamålet, men missade grovt.
Just denne Pablo verkar ha satt upp ett mål att kämpa sig tillbaka in i startelvan genom att ge Joaquin en match, och det syntes att han verkligen ville. Vi bjöds på många snygga nummer, med fart och dribblingar, men just det där avgörande avslutet ville sig inte riktigt.
Vår matchvinnare de senaste två omgångarna, Mata, kämpade återigen på som en slithäst och visade en härlig vilja matchen igenom.
Soldado försökte och försökte men kom ingen vart, mer än ett potentiellt friläge som Aranzubia kunde rädda.
Ju längre matchen led, desto större blev Los Chés övertag, och halva första halvleken var Emerys mannar helt dominanta.
Dock klev spelarna av till vila med 0-0 utan att ha lyckats skapa något farligt.
Till andra halvlek klev ett nytt Deportivo ut på plan och tog genast tag i taktpinnen. Valencia pressades tillbaka och den första kvarten var det absolut bortalaget som var närmast ett ledningsmål.
Något de även borde ha fått chans att göra efter en solklar handboll på Mathieu i straffområdet, men återigen log fru Fortuna mot Mestallalaget och lät domaren, främst den assisterande, fria.
Väldigt tråkigt för Depors del att domaren ska missa en sådan klar situation. Jag vet exakt hur ni känner er och jag kan inte annat än hålla med i besvikelsen.
Guaita visade återigen vilka fantastiska reflexer i klass med César han besitter då han stod för en makalös enhandsparad på ett riktigt bra skott från Lassad. Den nyligen 24 år fyllda målvakten gör framsteg match efter match och har visat att han är långt ifrån att se sig besegrad i kampen om posten som förstemålvakt.
När västkustlagets offensiv började mattas av stod coach Emery för ett av säsongens bästa byten när en hårt arbetande, men tråkigt nog varnade, Maduro plockades av till förmån för en mer offensiv Tino Costa. Den sistnämnde skulle bara minuterna senare få briljera med en fantastisk passning i världsklass slagen till en som vanligt framrusande Jeremy Mathieu som ur extremt snäv vinkel kunde trycka dit Valencias ledningsmål. Applåderna var välförtjänta då fransosen slitit enormt mycket under alla de 79 minuterna.
På vänsterkanten slet Vicente, men visst syntes det att han inte spelat en längre stund på väldigt många matcher, och han har en bit kvar till sin normala form även om insatsen var klart godkänd.
Mot slutet blev det mer och mer gruffigt och domarens signaler ljöd titt som tätt åt båda håll. Hårt, men inte överdrivet, precis som det ska vara.
Mata, som avgjort de två senaste matcherna fortsatte slita ursinnigt, och det var även han som på egen hand skulle springa som ett djur, vilt kämpande hålla kvar bollen hårt pressad av två bortaförsvarare, lyckas ta sig loss och i rasande fart avancera mot mål där Pablo Hérnandez fick en underbar sidledspassning som han bara behövde placera in i mål till avgörande 2-0.
Pablo fick efter ånga om och men sitt efterlängtade mål, men det var Matas förtjänst till 90%.
Mål som mål, matchen var avgjord och tre nya, otroligt sköna poäng trillade in i Valencias kassa.
Vinsten var ändå välförtjänt, med tanke på att Deportivo inte lyckades skapa nästan någonting, samtidigt som Valencia öste på stora delar av matchen. Vi vann tack vare hårt kämpande spelare, främst mittfältare, och smarta byten av Unai tillsammans med en härligt uppbackande publik.
Detta gör att vi nu ligger kvar på vår fjärdeplats, endast två poäng efter Villarreal och tre före Espanyol. En fullt godkänd situation efter den första halvan av säsongen. Hur många hade egentligen vågat drömma om detta i somras när laget hade blivit av med sina två största profiler och mer såg ut som ett icke samspelat hopplock?
Dags att ladda upp inför den sista halvan, där Champions League-platsen ska säkras.
