Sagan om Santiago Cañizares vol.1
En gigant mellan stolparna, en levande legend, en gud bland män. Kärt barn har många namn. Hans riktiga namn är Santiago Cañizares. Läs den första delen i artikelserien om en av världens bästa målvakter.
Den 18:e december 1969 skedde ett mirakel. Då föddes en tanig och blek pojke vid namn José Santiago Cañizares Ruiz. Han föddes i Puertollano i provinsen Ciudad Real, blott 20 mil från Valencias vackra stad. Han började spela fotboll redan som liten yngling med drömmar om att någon gång i framtiden få representera den röda tröjan för Spanien. Och det var bara en av de många drömmar han skulle komma att få uppfylla under sin karriär. Medans hans kompisar i Spanien ville bli stora stjärnor och målsprutare som Péle och Maradona, så hade Cañi tankarna på annat håll. Även fast han spelade på alla positioner från början så fann han snabbt att hans plats inte var framför motståndarnas mål, utan framför det egna. Så hans snörade på sig skorna och tog på sig handskarna och sedan var han som förälskad i målet.
Han spelade fotboll under hela sin uppväxt i småklubbar i hemstaden, men han hade siktet inställt mycket högre än så. Det var hans dåvarande tränare Eduardo Caturla som tipsade Real Madrid om den lovande målvakten. Och 1988 kom det som han länge hade väntat på, ett proffskontrakt med storklubben Real Madrid. Även om det var b-laget han skulle få spela i var han självklart överlycklig, han fick chansen att prova på en karriär i det som då var världens bästa klubb. Så Cañizares flyttade till huvudstaden och gjorde sig hemmastad i klubben. Men besöket skulle bli kortvarigt. I b-laget gjorde han så bra ifrån sig att det inte dröjde särskilt lång tid innan han fick avancera upp till a-laget. Men väl där uppe bland stjärnorna tog det stopp. Han hamnade direkt i frysboxen, och fick inte spela en enda match på hela säsongen. Att få sitta ett år på bänken utan att få spela någonting var inte det han hade hoppats på, så efter drygt ett år packade han återigen sin väska för att byta klubb. ”Borta bra men hemma bäst”, sade han, och flyttade hem igen för att försöka få speltid i den lokala klubben Castilla, som spelade i Segunda Division. Där fick han äntligen spela, och stod mellan stolparna alla matcher under säsongen. Men förmodligen insåg han att han inte kunde stanna där om han ville bli igenkänd. Därför bar det återigen ut på äventyr, då han 1990 valde att flytta till Alicante i Valencia för att spela med laget Elche, som då även dem låg i Segunda Division. Men även detta blev ett fiasko. Väl i klubben fick han bara spela 7 matcher på hela säsongen. Så det bar återigen av till ett lag i Segunda, Mérida UD, som såg potential i den då 22 årige Cañizares, och gav honom förtroendet att spela alla matcher säsongen 90-91 i klubben. Och det var nu som saker började hända.
Han hade vid den här tiden spelat ett år i Mérida och kände att det var en klubb att satsa på. Tills han fick ett samtal. Det var Celta Vigo i som ringde. Och de ville skriva kontrakt. Självklart var det en jättechans att få komma och spela fotboll på en hög nivå och bevisa vad han kunde, så Cañi tackade ja direkt och det bar av till Vigo i Galicien, långt hemifrån. Celta Vigo gjorde sin comeback i Primera Division samma säsong, efter att ha harvat runt i Segunda sedan mitten på 70-talet. Så 1992 kom han till klubben, och framgångarna började nu också komma, både professionellt och utanför planen. Under sommaren samma år som han flyttade till Vigo gifte han sig med sin unga kärlek Marina, och idag har de tre barn tillsammans. Och vem vet, kanske var det hennes kärlek som gjorde att hans framgångar började komma.
Eftersom att Celta precis stigit upp från andra divisionen förstår ni säkert vilken press det var på vår då mörkhårige burväktare. Han hade en chans att bevisa varför han börjat jaga sin dröm om toppklubbarna och landslaget. En chans att visa vad han gick för. En chans att överbevisa Real Madrid som fem år tidigare hade tvivlat på honom. Att överbevisa alla som någonsin hade tvivlat. Och som han tog den.
Han debuterade den 6:e september 1992 i Primera Division, och under det första året spelade han 36 matcher. Celta Vigo lyckades knipa åt sig en elfteplats i tabellen när domaren blåste slut den sista matchen för säsongen. Det var en stor succé för klubben, som nu befäste sin position i högstadivisionen. Men störst succé var det för Cañizares, som var en stor del till årets framgångar. Och framgångarna fortsatte att komma. För första gången på lång tid stannade han kvar i samma klubb året efter för att hjälpa Celta till fler framgångar. Omvärlden började få upp ögonen för den blixtsnabba målvakten som var känd i fotbollens värld för sin fantastiska reaktionsförmåga och sina djärva räddningar. Året som följde blev inte en mindre succé än det innan. Tvärtom fick han spela alla matcher under säsongen 93-94, och samtidigt gick Celta tack vare hans strålande insatser till finalen i Copa del Rey där de snöpligt förlorade mot Zaragoza efter straffläggning. Men även om han släppte in den 5:e och avgörande straffen så tror jag att han innerst inne log när bollen gick i nät bakom honom. Inte därför att de förlorade, utan därför att han faktiskt hade spelat en final i Copa del Rey. Det var stort. Nej, inte stort, det var enormt.
Efter succén i Celta Vigo började telefonen ringa igen. Först fick han ett samtal från Real Madrid, samma lag som hade petat honom 7 år tidigare. De bad honom att komma och spela för dem, och det var nog inget svårt val att göra. Nästa samtal han fick var från det spanska landslaget. Han skulle få chansen att spela i den röda tröjan och representera landet som han älskar så mycket. Drömmarna började gå i uppfyllelse. Så den 17:e November 1993 fick han chansen att äntligen spela i landslaget, det som hade varit han och hans kompisars högsta önskan för många år sedan. Han fick gå in i hetluften direkt och stå i målet mot Danmark i en avgörande kvalmatch till världsmästerskapen 1994. Spanien gick vidare och Cañizares hade en i allra högsta grad betydande roll under matchen. Han fick chansen att följa med till VM, och i USA fick han stå den första matchen för Spanien. Mer spel blev det inte men han hade ändå fått spela i ett världsmästerskap vilket var alla fotbollspelares högsta önskan förutom att vinna det. När han kom tillbaka till hemlandet bar det av till Madrid, och Celta var ett avslutat kapitel.
