CL: V som i Vendetta
Varning, Valencia vädrar vinst. Vapnet? Vendetta.
I både Inter- och Valencialägrena är det nervöst. Man försöker förstås ge ett sken av att allt är bra, förberedelserna görs i vanlig ordning och pressen är såklart på den andre, som är i favoritskap. Men någonstans därinne finns en liten oroshärd som gnager.
På radion sa dom att influensan i Sverige kulminerar denna vecka. Vad är det mot Champions Leaguefrossan? Alla som håller på ett lag får den, vare sig man vill eller inte. Det är mycket som står på spel. Fast den här gången är det annorlunda.
Nu är det åttondelsfinal men det känns som betoningen är på final. Interistas vill få bekräftelse på att laget är bra och håller i Europa. Man har inte lyckats få den respekt som man förtjänar i detta underliga Calcioår, trots oerhörda prestationer i ligan. Valencia saknar kanske inte respekten efter ett par framgångsrika år, men det man saknar är revanschen - vendetta.
Det sägs att just det ordet ska pryda tifot över Grada del Mar, långsidan som spelarna ser när de kommer ut ur kulverten. Och just det ordet beskriver precis mina känslor.
1-5, resultatet ekar i skallen som en baksmälla som vägrar ge med sig från det där mötet på Mestalla. Men det var andra tider. Då fanns ingen David Villa eller Morientes. Då fanns Ranieri. Då fanns en Adriano i mäktig form. Nu finns han inte ens med i truppen, men det gör förvisso en svensk vid namn Zlatan. Då fanns Albelda med, det gör han inte nu. Mycket är sig likt men ändå inte. Det här är chansen att ge igen för den stora brakförlusten på hemmaplan.
Slår los Che ut Inter kommer det internationella laget få sig en rejäl knäck i självförtroendet, i synnerhet supportrarna. Det kommer svida ont att åka ut redan i åttondelen när man seglar hem Calcion. Förväntningarna på Valencia är inte riktigt lika höga. Det kommer förstås svida vid förlust men inte tillnärmelsevis så mycket som för en nerazzurri. Ett visst mått av avslappning längs knivseggen har infunnit sig efter det klart godkända resultatet på San Siro. En sån där avslappning som en duktig skidskytt hamnar i när siktet kommer upp mot tavlan, eller en samuraj inför en drabbning: allt ljud försvinner utom de egna andetagen. Fokus.
Scenen är satt: Inter måste spela för vinst och kommer lämna blottor. Valencia kommer spela taktiskt och förberett. Hemmatrycket, infernot på Mestallas branta läktare, kommer få betydligt större psykologisk effekt än vad som fanns på Giuseppe Meazza. Båda har en arbetsvinst med sig från senaste ligaomgången, när tankarna egentligen varit på Matchen.
Men det här är bara början. Valencia har ett vapen i en drivkraft som är oerhört stor.
För i en värld där Valencia går vidare kommer nämligen den riktiga vendettan med stort V; mot Bayern München eller Real Madrid i finalen. Dessa två lag har en sak gemensamt: de har slagit los Che i just Champions Leaguefinaler. Många minns El Dragón, drakens tårar, när förlusten var ett faktum. Santiago Cañizares personifierade den smärta som många kände vid förlusterna. Men smärta är bara en komponent i det vi kallar passion. I passionen finns också en komplex blanding av orubblighet, iver och massor av kärlek. Det regnar fortfarande inombords när jag minns hur det var i den ödesdigra finalen i Milano. Men häri ligger nyckeln till vinsten!
Vendettans tid är här. Hämndens begär är en oerhört stark drivkraft. Med den passion som los Che besitter kommer segerns och hämndens sötma vara så god, så god. Denna drivkraft kommer ta los Che till final för tredje gången.
Första gången var en bravad. Andra gången var det en storslagen bedrift. Denna gång är det Valencias tur att göra ett mästerverk.
V - som i Valencia, vinst och vendetta.
¡VISCA VALENCIA!
