Krönika: När världsartisterna glänser igen
Äntligen! Äntligen fick man se glöden hos några av Valencias viktigaste lirare åter en gång.
David Villa sprakade som han inte gjort på länge under denna kväll då Sevilla relativt komfortabelt besegrades med 2-0 på Mestalla. Villa sprang, slet, gjorde två mål och trollade med bollen. Vi minst mest den finurliga klacktunneln på Daniel Alves. För ett lag i poängnöd kunde inte tillfället har varit bättre valt. För att haka på Europaspelstoppen var Valencia tvungna att vinna. Med Real Madrids förlust under gårdagen, Zaragozas poängtapp mot Nástic var läget gyllene när Sevilla stod för motståndet. Då klev Villa fram igen och hjälpte sitt lag till seger.
Men det är inte för Villas mål eller konster med bollen som jag kommer komma ihåg den här matchen. Toppmötet mot Sevilla lämnade ett helt annat avtryck på mig. Förhoppningsvis är det matchen som vi alla kommer minnas som ”matchen då Joaquín äntligen tog klivet in i Los Ché”.
För första gången på hela säsongen så fick man se det 110% rycket från ex-Beticon. Det var inte längre det sega halvdana rycket och mesiga sidledspetningen som vi sett under tidigare delar av säsongen. Joaquín var inte bara bra, han var strålande och det måste ha varit med en oerhörd känsla av lycka som han lämnade planen för att bli utbytt och motta publikens stående ovationer med drygt tio minuter kvar. För nog har Joaquín fått utstå mycket (men också rättmätig) kritik under året.
Man kan förundras över en fotbollsspelares nyckfullhet. Ena stunden finns ingenting av det man sett förut. Villa har under en tvåmånadersperiod knappt sett ut som en skugga av sig själv och Joaquín har hela tiden gått och väntat på något. Men så helt plötsligt faller alla bitar på plats. Villa löper som med eld i baken och Joaquín hittar såväl sitt ryck som glädjen i sin fotboll. Det är den här Joaquínen som vi väntat på att få se hela året och jag vill påstå att den väntan var värd varenda krona som han kostade. Låt oss bara hoppas att han fortsätter betala tillbaka de pengarna med sitt artisteri.
I fallet Joaquín är det också tydligt vad kontinuitet innebär. Quique har konsekvent under säsongen kastat Joaquín fram och tillbaka för att sedan under långa perioder totalbänka honom till Angulos fördel. Sedan skall det också sägas att Angulo har haft en säsong som man inte trodde han skulle kunna ha, men det hör inte till saken. Quique har under sista månaden äntligen gett Joaquín ett konsekvent förtroende; ett förtroende som man måste få för att lyckas på planen. Man måste få lov att misslyckas och känna att tränaren står bakom en när så sker också. Quique har inte haft så mycket annat val än att låta Joaquín misslyckas men ikväll bar det frukt.
Med en Joaquín som hittar det register han besitter och som han visade upp ikväll har Valencia ett av världens spelskickligaste mittfält, förutsatt att Vicente kan få ordning på sina skador och Silva tar klivet in i mitten. Jag hoppas att Joaquín kan fortsätta på den inslagna banan och jag hoppas också att Quique lärt sig något om att ge spelarna förtroende. Men vem vet, nästa omgång startar säkert Angulo…
