Magnolian bland apelsinlundarna

Det har stormat rejält kring vattendragen i Turia. En omdiskuterad tränare som bestått och en lika omdiskuterad sportchef som tvingats gå plankan och lämna skeppet.

Det har talats om spelare som vill till Los Ché men också vilka inte tränaren vill ha, spelare som inte trivs och som vill bort. Krydda med spelaragenter och övrigt kring silly season och du har upprinnelsen till både sömnproblem och ändlösa grubblerier kring utsikten för kommande säsong. När stormen vrålade och röt som allra värst blev det för mycket för mig helt enkelt. Jag gav upp mina enfaldiga försök att följa med i alla turer kring klubben. Istället för att försöka hänga med försökte jag ägna tiden åt att finna känslan att det kommer ordna sig. Känslan av att stormen kommer bedarra och med den allt det kaosartade damm som yrt upp. För att börja jakten på känslan av hopp behövde jag en stillsam plats att utgå ifrån. Jag tog således klivet in mot ögat av stormen.

Detta är inte en krönika över hur kommande säsong kommer att sluta, inte heller beskriver den vilka nyförvärv vi skall göra. Den ger inga recept på ligaguld eller seger i Champions League eller Copa del Rey. Detta är snarare ett par tankar kring ett försök att hålla den där fladdrande ljuslågan vid liv. Så länge ljuslågan brinner finns det hopp. Det är också till viss del en krönika kring kärleken till en klubb.

Jag återfann framtidstron genom naturen och botaniken. Framtidstro i form av en magnolia. Vilket också ger gångna tidens känslostormar kring klubben en förklaring. Varje gång det stormar kring Los Ché hugger det till i trakterna kring hjärtat. Det känns som om någon rycker och sliter i hjärtat. Det är rötterna från min egen magnolia i form av Valencia CF som utstår omild behandling. Det är ju logiskt, sliter man i magnolian märks det i rotsystemet. Rötter som vuxit sig starkare för varje säsong som gått.

Men varför just magnolian?

Det finns flera anledningar att jag hittade mitt hoppets frö i just magnolian. Det är en majestätisk växt att skåda med sina estetiskt vackra blommor vilka skiftar i form och färg mellan arterna. Men den kanske viktigaste detaljen ifråga är dess överlevnadsinstinkt. Det går inte att undvika att nämna dess förmåga att ge åskådaren en estetisk upplevelse redan tidigt på våren. Magnolian sluggar sig in i blomning redan innan våren gjort entré. Den tid då kalla ilande vindar drar över vårt karga land och endast ett fåtal solstrålar lyckats bryta igenom och förmedla lite värme. Knopparna riktar sig mot värmekällan för att dra maximal nytta av det livsbringande ljuset. Men som om inte detta vore nog. Vissa vårar tycks vintern inte vilja ge vika, ibland dröjer sig frosten kvar som en naturens lieman. Men även denna kammar noll då magnolian genom sin uppsättning av dubbla knoppanlag står emot även dessa attacker. Det är således en kämpe och överlevare vi har att göra med. Och illa vore det väl annars. Vår växt har haft generationer på sig att öva upp sin överlevnad med sina rötter i forntiden är magnoliasläktet en riktig överlevare med miljontals år på nacken. Vi kan tänka oss att, då dinosaurierna dukade under stod magnolian lika oförtrutet kvar.

Magnolior kräver minimalt med skötsel, något av en outsider som gärna vill stå ostörd. Beskärning är långt ifrån nödvändig, men om det skall ske kan en viss gallring ske i juli månad. Platsen att låta magnolian frodas på är en plats där solen värmer henne men även där hon får vila ett par timmar i skuggan. Vår växt skyr också kraftig vind. Vidare bör man undvika att trampa ned jorden närmast en magnolia. Här vill jag även våga mig ut på en liten avstickare; jag har tidigare nämnt Albiol som en blivande Khepri – skalbaggen i den egyptiska mytologin som bär solen på sina axlar. Det fina med magnolian är att den på grund av sin ålder inte pollineras av bin utan av just skalbaggar. Vilket ger oss ytterligare en koppling mellan vår växt och vår klubb.

Även om jag tvekat och varit orolig så vill jag ändå tro att laget som sådant överlever och blir att räkna med även kommande säsong. Visserligen trivs inte magnolian när det vindar för kraftigt, men läget är bra; relativt soligt med inslag av skugga och vattendrag som ger fin jord. Så trots de omilda och icke alltför gröna fingrar som sliter i vår växt börjar jag finna en tro på överlevnad. Trots att spelare försvinner vill jag tro på överlevnad. Vi har överlevt förr då namnkunnigt folk lämnat. Det har stormat förr kring tränare och sportchefer. Vägen till framgång och en stund i strålkastarljuset har allt som oftast känts krokig och okrattad.

Men är det inte det som gör segerns sötma än ljuvare?
Det är kanske resan som gör målet värt och inte tvärtom.

Jag vill hoppas och tro att den magnolia som planterats i världens vackraste apelsinlund har sina rötter så djupt ner i jorden att den står oförtrutet kvar även efter det att stormen bedarrat. Visserligen är det lugnare och skönare att slippa läsa om alla turer år efter år. Det är väl kanske det som är Los Chés signum att det skall storma, att kaos skall råda titt som tätt. Att varje säsong skall föregås av märkliga värvningar och allmän kalabalik. Frågan är om det inte är just detta som gjort att klubbens rötter fått sådant fäste i mitt hjärta. Denna överlevnad tillsammans med den policy som råder rörande spelaren i förhållande till laget. Det är inte spelaren som gör laget utan laget som gör spelaren. Vi köper inte stjärnor, vi skapar dem.

Det är ur summan av allt detta som kärleken till laget har sitt ursprung. Los Ché planterade ett frö i mitt hjärta för länge sedan. Ett frö som inte är direkt bortskämt med framgång även om jag fått vara med om ett par ligasegrar samt en Uefacupvinst, men å andra sidan behövde ju som vi vet inte magnolian så mycket skötsel. En outsider som sköter sig själv. Missförstå mig inte. Jag vill som alla andra att klubben jag älskar skall vinna titlar och troféer och röna framgång. Men jag valde inte klubb efter vare sig välfylld skattkista eller proppfullt troféskåp, inte heller på grund av uppskrivna stjärnor. Los Ché lyckades plantera något annat i hjärtat, en stark och direkt känsla av kärlek som sträcker sig bortom nämnda troféer. Om det nu är så att varje säsong måste inledas med kaos och oväder så låt det då vara så. Om nu turbulensen är en del av Los Ché så får jag lära mig leva med det. Jag får helt enkelt sätta min tilltro till att magnolian år efter år rider ut stormen även om en eller ett par kvistar och knoppar ryker.

Jag vill inte ha troféer på bekostnad av den starka känsla som vuxit fram i mitt hjärta.
Hjärtat har visat vägen
och vägen går i
vitt och svart
med inslag av orange.

Amunt Los Ché – la magnolia entre de las naranjas!