Mot en ny pokal, eller?
Efter en katastrofinledning i premiären mot Villarreal har Valencia hämtat sig och har nu fyra raka segrar i tävlingssammanhang. Imorgon möter man Getafe och då förväntar vi oss en femte raka.
Med undantag för debaclet mot Villarreal påminner ändå den här säsongsinledningen om den förra året. Valencia radade upp segrar inledningsvis innan skadorna kom som på ett löpande band. Vi märker dock en distinkt skillnad i år och det är att spelet hittills varit långt ifrån så magnifikt som det var förra året.
Säsongen 2006-2007 stod Valencia för riktigt vacker fotboll i säsongsinledningen. Villa var på hugget framåt och sprutade in mål ihop med Morientes och Miguel kom i ständiga löpningar bakifrån. Allt var frid och fröjd. Vi behöver inte gå in och rota i smärtsamma minnen om vad som sedan hände men jag kan känna både hopp och förtvivlan över årets utveckling.
För att börja vid förtvivlandet så hänger det väl ihop med att vi inte producerar så mycket framåt som vi kanske borde göra. Efter en vass försäsong har Silva haft det svårt med att få allt till att stämma. David Villa har varit långt ifrån så bra och dominant som vi är vana att se honom. Bara två mål hittills och båda målen i Champions League. Det enda Villa åstadkommit i ligan so far är ett klantigt rött kort. Öppningen på den här säsongen har gjort oss smärtsamt påminda om hur otroligt viktig han är för att resten av vår offensiv skall vara bra.
Hoppet säger dock att vi har ändå vunnit nästan alla matcher utan att få igång Villa. Det är en styrka i sig minst sagt som borgar för att det egentligen bara kan bli bättre. När Villa får igång målproduktionen i ligan blir Valencia livsfarligt. Hoppas kan man, men har vi oflyt går Villa en ”Torres-säsong” till mötes och blir lite svalare i målprotokollen.
För mig är ändå hoppet övervägande. Morientes har inte fått överdrivet mycket speltid. Det fick han inte i inledningen den förra säsongen heller. Men då som nu har han ändå visat sin kvalité vid ett antal tillfällen. Inte minst genom att göra mål i två av de tre senaste ligamatcherna. El Moro är extremt pålitlig och det komplementet behövs för David Villa. Arizmendi har visat att han inte kan vara det, att döma av det vi sett hittills. Zigic väntar fortfarande på sin chans men även där tvivlar jag på om han kan visa upp samma kontinuitet som Morientes. Hur som helst är det ett bra alternativ att kunna gå runt på i dessa tider av rotation.
Valencia – ett spelande lag?
Många höjer sina röster och menar på att laget spelar för dålig fotboll. Jag kan hålla med samtidigt som jag blir lite förvånad över mina förnyat höjda krav på gladfotboll. Det blir lätt att inse Quiques svåra position när fansen inte längre bara kräver att han skall få ihop laget och vinna matcher utan även helt plötsligt få Valencia till att glänsa i varje match.
Jag har alltid tyckt att Valencia spelar en rolig fotboll. Det finns många som inte skulle hålla med om det och jag får trots allt tillstå att det finns en hel del undantagstillfällen under säsongerna då den defensiva och organiserade fotbollen tar över. Men egentligen så har Valencia gjort precis det man behöver göra i de ”lätta” matcherna i inledningen. Man har tagit segrar utan att förta sig för mycket. Precis som man alltid brukar göra. Därav känner jag lite förvirring över denna känsla att man inte är nöjd med det. Allt är ju som det brukar vara. Valencia har nästan aldrig tidigare höjt sig mot de sämre lagen och spelat superfotboll. Märkligt detta minst sagt.
Det är klart ändå, vi har ju materialet för att spela riktigt rolig och offensiv fotboll i alla lägen, men varför vi inte gör det är en fråga som är för svår att besvara. Tror inte att det uttryckligen kan härledas till Quiques taktiker eller spelarnas viljor och intentioner. Snarare kanske en blandning av det hela.
Den nya defensiven
Ayala lämnade skutan och vi befarade ett stort svart hål. Quique fyllde med Alexis och Helguera. Vi pustade ut för trots allt så hade vi ju en av Spaniens och kanske Europas bästa mittbackar kvar i truppen i Raúl Albiol (den nyblivne landslagsmannen). Det kändes på förhand som om det inte skulle bli några problem här.
Efter inledningen på säsongen är jag ändå inte riktigt övertygad. Alexis har jag inte sett tillräckligt ännu för att ge en hygglig bedömning men av det jag sett känns det som om han behöver något år till på sig för att riktigt växa i kläderna i vår storklubb. Stegen mellan Málaga och Getafe till Valencia och Champions League är avsevärda. Förutom Helguera har vi också haft nytände Marchena att luta oss emot. Valencias största kortsamlare har dock inte heller haft en vidare bra säsongsöppning och samarbetet med Albiol har gnisslat lite. Personligen föredrar jag nog Marchena i pivoterollen där han var strålande under våren. Albelda ser fortfarande trög ut och Marchena är minst lika hård och elak. Får vi dessutom in Fernandes eller Sunny jämte där så har vi ett riktigt flexibelt innermittfält.
Men Helguera då. Ja, inledningen har väl absolut varit godkänd, men Helguera har känts vassare framåt än bakåt. Riktigt bra vapen på hörnor har han blivit och där saknar jag absolut inte Ayala just nu, men tryggheten bakåt är en annan. Än har vi inte fått se Valencia spela det där vattentäta försvarsspelet som absolut ingenting i världen kan ta sig igenom. Normalt brukar vi skåda det en handfull gånger om året och kanske kommer det när vi möter de stora pojkarna i de stora matcherna. I helgen imponerade dock inte mittlåset överdrivet mycket. Svårt med positionsspelet och en hel del tveksamheter. Det var också det dåliga positionsspelet som tillät Sobis att reducera. Helguera och Moretti lyckades inte hitta rätt linje och Sobis kunde springa igenom.
Skall Valencia nå hela vägen i år måste alltså Villa komma igång. Han är mer viktig än vad många egentligen skulle vilja erkänna. En anfallare kan betyda mycket. Titta på Chelsea utan Drogba. Men hoppet känns övervägande. Oddsen för att Villa skall komma igång och spotta in mål igen är större än att han inte skulle göra det. Om Helguera får lite mer tid kommer han dessutom att bli ersättaren för Ayala som vi var övertygade om att vi köpt. Valencias defensiv kommer således att resa sig ur askan och på nytt bli ogenomträngbart. Allt kan bara bli bättre just nu och ändå står vi där med tre ligasegrar på fyra omgångar. Mot femte raka segern imorgon och gruvlig revansch på Getafe för förra årets matcher! Jag längtar redan.
¡Amunt Valencia!