La Historia del VCF - Del 4
Sista delen tar oss in mot den era vi idag lever med. En era då Valencia är ett av Europas och världens främsta klubblag med mycket fina meriter sista 7-8 åren.
Valencia reser sig igen
I sången Amunt Valencia går en vers:
.jpg)
La sangre que ahora va corriendo en mis venas
tiene los colores de nuestra senyera,
late en mi pecho el sentir de esta tierra
que nunca se rinde, que nunca se entrega.
Blodet som rinner genom mina ådror
har färgen av vårt Senyera (bilden)
i mitt bröst känslan av denna jorden
att man aldrig ger sig, aldrig ger upp.
Detta beskriver känslan och lidelsen som många fans och spelare kände efter nerflyttningen. Folk stöttade laget och styrelsen tog initiativ till att återuppbygga klubben, antalet medlemmar ökade för första gången på många år. Valencia vann Segunda och uppehållet från Primera blev kortaste möjliga. Klubben var tillbaka där den hör hemma.
Fortfarande med Di Stéfano som tränare tog man en 14.e plats i sin första säsong efter besöket i Segunda. När säsongen var över tackades Di Stéfano av som Valenciatränare for gott, efter tre perioder i klubben. Den som fick ansvaret som huvudtränare efter Di Stefano var uruguayanen Victor Espárrago. Resultaten lät inte vänta på sig och det nya Valencia tog en tredje- och en andraplats de två efterföljande säsongerna.
90-talet
Under 91-92 gjordes en stor ekonomisk investering för att förstärka laget, klubblegenden Luboslav Penev var en av dem som kom under denna period. Andra uppmärksammade övergångar än Penevs blev verklighet och de största var holländaren Guus Hiddink (bilden), som tog plats som tränare, Panamas landslagsman Rommel Fernandez och vänsterspringaren Leonardo (senare Milan). Det slutade med en fjärdeplats i ligan och medelmåttig insats i cupen.
Säsongen 93-94 började mycket bra då man ledde Primera och i Europa spelade man också bra och slog ut bland andra Nantes med spelare som Loko, Makelele, Karembeu och Pedros i laget. Valencia hade inför säsongen lyckats knyta till sig Predrag Mijatovic från jugoslaviska Partizan Beograd och han var en av de bäste spelarna som spelat i Valencia det sista årtiondet. Men hans karriär i klubben fick ett mörkt slut med hans skandalösa övergång till huvudstaden och Real Madrid.
Hiddinks karriär som Valenciatränare fick också ett abrupt slut. Efter att laget vunnit borta mot Karlsruhe med 3-1 i Tyskland i den första matchen så slutade match nr. två med en 0-7(!) förlust hemma på Mestalla. Efter förlusten tackade Hiddink för sig, eller ja han for snarare huvudstupa före genom dörren och kort efter gick presidenten Turzón med honom efter diverse inre stridigheter i klubben, detta trots att klubben gick bra rent ekonomiskt under hans ledning. Hans arvtagare blev Fransisco Roig med vilken också Gaizka Mendieta fick spela sina första matcher för Valencia. Roig utmärkte sig snabbt genom att sparka den nytillsatte tränaren Hector Nuñez, och återinsatta den fem månader tidigare sparkade holländaren, Guus Hiddink.
Dock blev inte Hiddinks andra sejour i klubben långvarig och Roig anställde tränaren som låg bakom Brasiliens VM-guld i USA-VM, Carlos Alberto Parreira. Därtill värvades spelare som Zubizarreta och VM:s måltjuv Oleg Salenko. Men varken Parreira eller Salenko blev någon större succé och den förstnämnde fick sparken samma säsong som han kom.’
Säsongen 95-96 började återigen med ett nytt ansikte på bänken, denna gång var det med Aragónes vid rodret. Med stöttepelare som Zubizarreta, Camarasa, Fernando och Mijatovic slutade Valencia på en 2.a plats i La Liga. Efter säsongen gick en av fansens stora favoriter Mijatovic till Real Madrid med hjälp av sin minimibudklausul, något få los Che från den tiden någonsin har förlåtit honom för.
Nya ansikten anslöt till truppen genom bland andra brassen Romario och Claudio Lopez 
(bilden). Den brasilianske legendens karriär i Valencia blev dock kortvarig då han inte alls drog jämnt med Aragónes och blev senare utlånad till Flamengo. Svaga resultat under säsongen öppnade dörren för Aragónes som gick samma väg som Romario, ut genom den öppna dörren. Jorge Valdano blev tillsatt som ny tränare i klubben och ytligare en argentinare kom med honom, Ariel Ortega som kom till klubben inför säsongen 96-97. Valdano innehade inte jobbet länge han heller, för efter tre matcher och lika många förluster i början på säsongen så fick Roig nog.
Ny tränare denna gång var Claudio Ranieri, som tidigt fick det hett om öronen när han fick problem med två temperamentsfulla spelare i form av brassen Romario som nu var tillbaka från sitt lån hos Flamengo, Romario och argentinaren Ortega. Till skillnad från föregångaren så var det sportslig oro det som fick Roig att avträda posten som president och vicepresident Pedro Córtes flyttade upp en plats i hierarkin. De svaga resultaten till trots fick Ranieri behålla jobbet. Halvvägs in säsongen hämtades rumänen Adrian Ilie in till klubben och han fick en lyckosam start i klubben med ett par spektakulära matcher under sin första tid i klubben.
Det var säsongen 98-99 som Valencia återigen skulle ta plats bland de absolut största. Med en fjärdeplats i ligan fick man kvala för spel i Champions League, samtidig som man gick och vann Copa del Rey. Finalen slutade 3-0 mot Atletico Madrid, där Mendieta gjorde ett av sina mer granna mål och de två andra gjordes av ”Piojo” Lopez. På vägen dit hade man också lyckats pytsa in hela 6 mål på Real Madrid.
Laget som lyfte cuppokalen var Cañizares, Angloma, Djukic, Roche, Carboni, Mendieta, Milla, Farinós, Vlaovic, Ilie och Claudio López, medan Juanfran, Angulo och Björklund kom in som inhoppare.
Succé och besvikelse i Champions League
Dock fortsatte inte Ranieri som Valenciatränare, detta då han under våren föregående säsong hade kommit överens med Atletico Madrid om ett nytt jobb, ersättaren blev silverräven Héctor Cúper. Cúper hade en mycket bra första säsong i klubben då man lyckades ta hem en titel i spanska supercupen och med finaler i Copa del Rey och Cupvinnarcupen. Den största transferen var köpet av Kily Gonzalez, som skulle visa sig bli en fantastisk tillgång för Valencia.
Säsongen 99/00 började bra när laget återigen tog hem spanska supercupen, denna gång mot Barcelona. Valencia slutade dock 3.a i ligan bakom mästarna Deportivo och Barcelona. Den första säsongen med Champions League slutade som de flesta los Che känner till med final i Paris, där man dock förlorade med 3-0 mot Real Madrid.
Flera spelare som hade visat upp sig säsongen innan i Champions League blev eftertraktade bland andra lag. Ut gick Claudio Lopez, Gerard och Farinós, åt andra hållet kom Diego Alonso, John Carew och inte minst Ruben Baraja, Roberto Ayala och Fabio Aurelio.
På nytt gjorde laget en fantastisk Champions League-säsong där engelska Arsenal och Leeds skickades ur turneringen i kvartfinal resp. semifinal. I finalen som spelades i Milano väntade tyska giganterna Bayern München, en final där straffar skulle prägla matchen. Efter att Mendieta hade gett Valencia ledningen på straff och Cañizares räddat en från Mehmet Scholl så lyckades Stefan Effenberg utjämna, från 11 m han också. Matchen gick till förlängning och sedan också straffar. Bilder av en gråtande Cañizares kablades ut världen över efter att Valencia för andra året i rad hade förlorat en final i Champions League.
Förlusten blev en mental knäck för spelarna som inte mäktade med mer än en femte plats i ligan, något som betydde att laget inte fick spela i Champions League säsongen 01-02. Inför den nya säsongen var det återigen dags för nytt blod på i styrelserummet och Cortes ersattes av Jaime Ortí. Det goda spelet till trots fick den argentinske silverräven sparken och blev ersatt med den då något okände, Teneriffa-tränaren, Rafael Benitez (bilden). Med sig ut ur klubben tog Cupér med sig spelare som Mendieta, Deschamps, Milla, Zahovic och Gerardo. Motsatt håll kom Marchena, Mista, Curro Torres, Rufete, De los Santos och Salva.
Efter en lovande försäsong fanns förhoppningar om att Valencia skulle kunna gå hela vägen denna säsong. Säsongen började bra och Valencia tog täten och höll den hela vägen mot målsnöret efter starka insatser mot och segrar mot bland andra Españyol och Barcelona. Detta till trots var inget avgjort fören den sista matchen på La Rosaleda. Det var en grupp med stort självförtroende och beslutsamhet som gick in till matchen. Ett tidigt mål av Ayala och ytterligare ett av Fabio Aurelio före paus räckte för att Valencia återigen skulle vinna ligan. Laget hade vunnit sin första titel på 31 år och Valencias femte ligatitel totalt.
Baksmällan säsongen efter var påtaglig, 2002/2003 som visserligen inleddes bra blev en stor besvikelse då man inte lyckade bättre än att man slutade på en femte plats bakom Celta Vigo. Man åkte också ur Champions League efter att man förlorat mot Inter på bortamål.
El doblete
Laget 2003/2004 var fantastisk, man slutade på 77 poäng med flest segrar (23), flest gjorda mål (71) och minst insläppta (27). Återigen tog Valencia hem ligan, för andra gången på tre år. Men denna säsong skulle bjuda på mer, för i Uefacupen fungerade spelet också bra. Man slog ut lag som AIK, Genclerbirligi, Besiktas och Maccabi Haifa. Det första riktiga testet kom i semifinalen mot den gula ubåten, nämligen Villarreal. El Euroderbi slutade med två målfattiga matcher där en straff av Mista avgjorde till Valencias fördel i den andra matchen som spelades hemma på Mestalla.
I finalen väntade franska Marseille, en match där Valencia var överlägsna sina motståndare. Radarparet Vicente och Mista förde Valencia till klubbens första dubbel i klubbens historia. Ännu en gång var Valencia mästare ute i Europa, för första gången sedan den fantastiska segern 1980.
Sommaren 2004 lämnade Benitez efter ett påstått problem med presidenten, han tog över Liverpool FC och till ny tränare i klubben utsågs nyligen avsatte Chelseatränaren Ranieri. Men dennes andra period i klubben blev mer präglat av missöden än framgångar. Dyra italienare köptes till klubben men ingen av dem lyckades uppfylla de högt ställda förväntningarna. Raneri fick sparken redan i februari och laget slutade utanför europaplats i ligan.
Sommaren 2005 tog Getafes förre tränare Quique Sanchez Flores över som tränare i klubben och förde klubben till en tredjeplats i ligan vilket berättigade klubben spel i Europa. Säsongen 2006/2007 var fyllt av problem av flera anledningar, när säsongen började hade laget realistiska chanser att ta hem ligan. Dock satte skador på nyckelspelare och ett uppblossande bråk mellan tränaren Flores och nye sportchefen, förre kaptenen Amedeo Carboni punkt för detta. Valencia slutade på fjärde plats och laget åkte ur Champions League i kvartsfinalen mot Chelsea med sammanlagt 3-2, efter att man slagit ut italienska mästarna Inter den andra omgången. En match som slutade i skandalscener efter slutsignalen då David Navarro slog av näsbenet på Nicola Burdisso. Sommaren 2007, slutade problemen mellan Flores and Carboni med att Carboni blev ersatt med Angel Ruiz som ny sportchef i Valencia.
*Tack till Adnan Cavka för översättning av Hans Kr. Langes text på Norskefans. Texten baserad på fakta från Valenciacf.es. (Samtliga bilder från samma sida)
La historia del VCF:
Del 1
Del 2
Del 3
Del 4
