Los Ché – i dur och moll
Det är lustigt hur saker och ting på något sätt hänger samman. Hur små eller stora ting i tillvaron löper in i varandra som trådar i ett gigantiskt garnnystan.
I samma takt som Los Ché har vacklat under säsongen har jag funnit en form av harmoni mellan laget i mitt hjärta och en av mina stora favoriter inom musiken. Musikern ifråga är den inte helt okände Bruce Springsteen. Jag gillar sättet han bygger upp sina låtar, jag gillar också många av karaktärerna i hans låtar. Den jag är mest förtjust i är karaktären som gått i dust med livet och rasat ner på botten, en figur fylld av sorg, vrede, smärta och längtan. Karaktären som reser sig ur dammet och tar nya tag. Det är på samma sätt som Springsteens musik fungerar inbillar jag mig. I samma ögonblick som figuren knyter näven och reser sig ur dammet ändras musiken. Musiken ljudkaraktär ändras. Jag kan inte förklara det i musikaliska termer eftersom jag inte har den kunskapen. Men känslomässigt hoppas jag ni förstår hur jag menar. Det är som musiken stegras, ackorden blir tyngre, trumslagen hårdare. Som om rösten höjs och fylls med hopp. Man kan väl säga att låtarna går från en malande melankoli i moll, ett musikaliskt tuggande som vid en koncentrerad punkt i låten stegras och övergår i ett hoppfullt frustande i dur.
Det är lätt att försöka föreställa sig små filmsekvenser av denna typ av musik. Många av dessa sekvenser är i svartvitt, små sekvenser med drag av film noir. Det är inte omöjligt att jag försökt förmedla denna typ av visuella bilder i någon jag skrivit tidigare.
I dagsläget föreställer jag mig Los Ché som karaktären vars grund slitits undan.
Färgerna suddas ut, allting övergår i svartvitt. Mörkret har sedan länge sänkt sig över staden. Ett ihärdigt regn skapar oceaner av vattenpölar på gatorna. Vattenpölar som ackompanjeras av det kalla ljuset av från ett par gatlyktor. Skuggan av en figur växer i en gränd. En figur som stapplar fram, axlarna tar stöd av grändens regnvåta väggar. En dyblöt figur som gått i klinch med livet.
Det är på samma sätt som vi stapplat fram under ligaupptakten, som en figur i en gränd. Med axlarna mot väggen har vi turligt nog hållit oss på benen. Men sen tog det stopp, på ett smärtsamt sätt. Under matchen mot Rosenborg såg jag figuren i gränden vackla till. Benen vek sig. Ett par vacklande steg. Jag såg filmsekvensen smärtsamt tydligt, allt var fortfarande i svartvitt. Under matchen mot Sevilla såg jag hur sekvensen spelas upp i slow motion. Jag såg hur figuren sakta, sakta föll mot marken. Under matchen mot Madrid såg jag knäna röra sig mot asfalten. Jag hörde det öronbedövande dånet då knäskålarna slog i marken, hur vattnet från en vattenpöl slog upp mot väggarna. Jag såg en figur sittandes på knä, med regnet som ett hån i ansiktet. Jag kunde nästan höra en sekond ropa och en domare räkna. Men det kastades aldrig in någon handduk. Knästående och på ren vilja besegrades Mallorca. Det var ingen vacker match, men frågan är om inte lite, lite av den där musiken började göra sig hörd ändå.
Det är väl ungefär där vi är idag, halvt om halvt på knä i en regndränkt gränd.
Koemans första uppgift blir att få oss upp på fötter och ut ur gränden. Han måste få musiken att ljuda igen. Han måste få individernas hjärtan att ljuda. Foga samman ljudet från alla dessa hjärtan och se till att de slår i takt igen. Få ett vackert musikaliskt samspel mellan lagdelarnas hjärtan. Ur detta föds den musik vi varit kända för. Jag hoppas han bygger den på samma sätt som Springsteen. Bland spelarna borde det finnas en god grund att bygga från, en grund av sorg, vrede, smärta och längtan.
Jag hoppas att något nytt börjar byggas ikväll, det behöver inte vara vackert. Grunden är inte alltid så vacker, den syns sällan men är ack så viktig. I albumet 'Lucky Town' går en av stroferna ”Tonight I got dirt on my hands but I’m building me a new home”. Det är kort och gott detta jag eftersöker och kräver ikväll; hårt arbete.
Jag hoppas och vill tro att de problem som omgärdat Los Ché gör dess komponenter i form av spelarna starkare. Det är inte första gången det stormar kring Los Ché. Men så är det ju inte en väloljad popmaskin vi har att göra med, ingen snurrande discolampa som oförtrutet bjuder på glitter och en likformig puls. Los Ché är rock’n roll. Vi ska röra oss framåt bredbent och ryckigt. Det skall finnas tempohöjningar, gnissel och en skränig dist.
När natten är som mörkast ljusnar det och precis som Springsteens karaktärer reser vi oss ur askan om och om igen.
”Tonight I’ll be on that hill ’cause I can’t stop, I’ll be on that hill with everything I got.
Lives on the line where dreams are found and lost, I’ll be there on time and I’ll pay the cost.
For wanting things that can only be found
In the darkness on the edge of town.”
Ikväll vill jag höra musiken och lyriken ljuda.
Ikväll vill jag att vi når den där koncentrerade punkten.
Ikväll vill jag att vi rör oss från moll mot dur.
Ikväll vill jag se figuren i gränden resa sig.
