Resa: Valencia en Londres

Valencia åkte till London för att ta sig an Chelsea och så gjorde även mångra Valencianistas. Även om det var mitt i veckan festades det en del och den spanska kulturen följde med ner till Londons pubar och in på Stamford.

Klockan 03.45. Jag blev väckt på tisdagsmorgonen efter att ha sovit i bara några timmar och det var dags att sticka till flygplatsen. En snabbdusch, en hektisk frukost på Skavsta och en tvåtimmars flygresa i världens minsta flygplan var vi framme i London. Efter att ha åkt med dem förstår man verkligen hur Ryanair kan ha så pass billiga flygbiljetter, det är mer benutrymme i en smartcar! Hursomhelst, väl framme i London drog vi i oss några friska andetag som skulle visa sig väldigt sällsynta i den avgasfyllda huvudstaden, och sedan hoppade vi på ett svindyrt tåg som skulle ta oss till Liverpool Street. Vid den här tidpunkten var jag ruskigt irriterad över skrikiga barn, ohjälpsamma flygvärdinnor, långsamma flygplatser och långa väntetider. Men det hade för min del gärna fått vara dubbelt så krångligt för att få uppleva de saker som jag fick under två dygn i London.

Tåget kom 45 minuter senare till Liverpool Street i London och för första gången på länge fick jag ta del av den fantastiska engelska kulturen. Pubar var man än tittade och människor som pratar någonting som påstås vara engelska men det är nog på gränsen skulle jag tippa. Vi hoppade på en tunnelbana till West Brompton och tog oss vidare till Swift´s Guest House, ett litet och extremt prisvärt värdshus i ett lugnt kvarter. Om ni någon gång ska åka till London eller kanske framförallt ska till Stamford, så rekommenderar jag det varmt. 250 kronor för en natt inklusive frukost och det stod i stark kontrast till de genomsnittliga värdshus man stöter på där man får vara nöjd om man har en madrass i sängen. I alla fall, trött och utmattad fanns det inte mycket annat att göra än att ta en eftermiddagstupplur när vi väl var framme. London är hektiskt och man behöver all energi som man behöver få. Två timmar senare vaknade jag, lagom till lunchtid och kände mig förväntansfull inför dagen. Vi bestämde oss för att besöka Stamford Bridge för att veta hur vi skulle hitta och se stadion i dagsljus. Den var knappt synbar några hundra meter mellan träden ifrån fönstret i rummet och vi tänkte att det inte kunde vara några problem att ta en tur förbi där. FEL! Det som skulle varit en tvåminuters promenad blev till en labyrint av smågator och återvändsgränder. Man var tvungen att ta en lång omväg för att komma fram dit, vilket i sig inte var helt fel därför att det var lunchtid och vi upptäckte de restauranger som var belägna bredvid arenan. Jag måsta säga att Stamford Bridge är en fin arena, inte överdrivet stor men väldigt modern och det roliga är att man knappt lägger märke till den om man går förbi då den ligger i direkt anslutning till husen där folk bor i kvarteret. Nu gick det i alla fall upp för mig att jag skulle gå och se Valencia spela på kvällen och jag blev sjukt taggad.

Efter en fish´n´chips (vilken överraskning!) på The Slug bredvid Stamford utvärderade vad vi skulle göra under dagen. Vad gör man under en dag i London? Svaret är ju rätt uppenbart, så efter en tur med Underground in till centrala London satt vi på en pub och det fanns ett par att välja på längs gatorna. Vägen ledde oss från Oxford Circus ner mot Trafalgar Square för att titta på den maffiga statyn av Lord Nelson varifrån man har utsikt mot Big Ben och Themsen. På vägen gick det förbi några Valencianistas vilket var skönt därför att jag inte hade sett några på hela dagen. Ett par pit-stops med påfyllning av bränsle senare började det bli mörkt och vi gick och kollade på London Eye och plåtade Big Ben. En väldigt bra sysselsättning om man är där i en dag. Men nu var det dags att ladda upp inför matchen. Bara ett par timmar kvar! Tunnelbanan ledde oss tillbaka till vår tillfälliga bostad och därifrån gick vi till The Blackbird där vi mötte Tristan White och fick matchbiljetterna. En grymt schysst kille och att han fixade biljetter till oss var guld värt! Jag blev inte överraskad men det kändes verkligen att det var på gång när vi gick in på Blackbird. Merparten av besökarna var Chelsea-fans men i hörnet stod det ett 20-tal Valencianistas som rest ner för att se matchen. Det tog inte lång tid innan ölen började flöda och alla var på väldigt bra humör, det var riktigt bra stämning och några medlemmar från VCF Sud stod och tjattrade på en obegriplig spanska. Det var en kille som också pratade engelska, Luca, som från början var från Lecce men numera jobbar på ett hotell i Valencia. Jag fick tipset att maila honom om jag någonsin åkte till Valencia och behövde bostad, men hur pålitligt det är kan väl diskuteras. Däremot berättade han att Rosenborgs lag hade bott på hotellet där han jobbar när de spelade på Mestalla och de gick ut och festade på kvällen efter. På morgonen efter hade fem av spelarna inte kommit tillbaka till hotellet. Dem vet verkligen hur man röjer norrmännen!

Plötsligt såg jag en vit buss åka förbi utanför. Luca började gapa ”los jugadores” och rusade ut till gatan utanför. Jag sprang självklart efter och innanför de tonade rutorna kunde jag skymta David Villa med Ivan Helguera bakom sig som satt och lyssnade på musik och såg sådär buttra och koncentrerade ut som Los Ché brukar göra innan matcher. Alla gick snart in igen och fortsatte att ladda upp inför matchen med att dra igång ”Xe que bo” och andra Valenciaramsor. Jag stod och pratade med en supertrevlig kille som hette John, som bor i London men som ungdom börjat heja på Valencia tack vare Mario Kempes. Vi stod och diskuterade Valencias pladask denna säsong tills klockan blev dags att sticka iväg. Vi slängde oss på tunnelbanan men dessvärre är det fortfarande rusningstrafik klockan 19.00 på kvällen i London och vi fick vänta ett tag på att ta oss två stationer. När vi kom fram gick vi upp till Stamford Bridge och när jag kom in blev jag helt tagen. Valencias supportrar hade fått äran att stå nere i kurvan vid arenan och därifrån hade man bara några meter till planen och en grym utsikt över arenan som för kvällen var fullsatt och proppad med blåvita flaggor och fans. Arenan var riktigt fantastisk måste jag erkänna. Dessvärre var inte själva matchen det. Ur mitt perspektiv var den helt fantastisk då jag var helt hänförd av den tappra Valenciaklacken och stämningen som rådde på arenan, men jag rädd att det inte återspeglar verkligheten. Spelarna kom ut i sina orangea kläder på planen och champions league-låten drog igång. Efter det spelades något som tydligen var Chelseas nationalsång, men det var helt ärligt bland det löjligaste jag hört.

Matchen sparkade igång och fenomenet med bara ståplatser kändes väldigt annorlunda, men på grund av alla de chanser Chelsea fick att göra mål fick jag ställa mig upp och sätta mig ner som under världens gympass. Något överröstade höll ändå Valencias klack på kanske 1000 personer igång väl för att stötta laget. ”A por ellooos, oé!” hördes ofta och det var riktigt häftigt att känna på den genuina Valencianismon med halsdukar, senyeras, sång och spanjorer som pratar fort som fasen. Jag försökte själv hänga på genom att ropa ut ”cabron!” till domaren, och det verkade som att spanjorerna tyckte att det var väldigt underhållande med en ljushårig person som försöker prata spanska, samma sak när jag skrek ut ”xe que bo”. Väldigt kul komplimanger och klappar på axeln som man fick då! Under de sista 20 minuterna blev det nästan en parodi hur nära Chelsea var att göra mål utan att faktiskt sätta den. Därför blev det till en regel att alla skulle skrika ”heeeeey” så fort Chelsea var nära mål, och vid några tillfällen sjöng vi ut ”Vaaaaaaalenciaaaaaa”, vilket inte uppskattades av de blåa vilka svarade med ”CHELSEA!” och jag får väl erkänna att de hördes mest. Men matchen blåstes av 0-0 och det hade varit fantastiskt roligt att få uppleva stämningen i Valencias klack, på Stamford och i champions league!

Efter matchen skiljdes våra vägar från spanjorerna och vi gick för att ta några efter match-öl och senare på kvällen gick vi tillbaka för att sova. Tråkigt nog att behöva lägga sig direkt efter matchen men ingen av oss orkade vara uppe längre och Chelsea är ingen partystad klockan 12 en tisdag.

På onsdagen åkte vi till centrala London för att gå runt och köpa på oss onödiga souvenirer och ta oss vidare till Stansted och dessvärre lämna London. Men med tanke på hur ofta Valencia och Chelsea möts åker dem förmodligen tillbaka dit snart. Och då är jag där!