Brända av solen
Gästkrönikören "Palop" är tillbaka, och åter en gång med en analogi till antikens myter. Vad hände egentligen med den Fågel Fenix som reste sig ur askan för ett och ett halvt år sedan?
Jag skrev en gästkrönika för ungefär 1 ½ år sedan i vilken jag avslutade med en förhoppning om en kommande storhetstid. En storhetstid präglad av glöd och vackert spel. Den avslutades i stil med; ”[---] Där tårarna föll och slog ner i askan, där skådar vi nu något annat.
Det är skuggan av en fågel. En fågel som breder ut sina vingar. En fågel vars fjäderdräkt strålar av sällan skådad prakt. Det är en mäktig syn. En fågel så majestätisk att mörkret viker undan. En ny Fågel Fenix har rest sig och svävar åter över Mestalla.”
Jag ansåg att förutsättningarna fanns. Jag trodde förutsättningarna skulle låta Los Ché gå en ljus och glädjande framtid till mötes. Jag hade fel, så fruktansvärt fel. Vi är lite drygt två tredjedelar in i en säsong som inte direkt kantats av vad jag hoppades på för 1 ½ år sedan. Det har runnit mycket turiskt vatten under broarna sen dess.
I dag svävar ingen fågel majestätiskt över Mestalla, ingen mäktig skugga vilar som en skyddande hand över Los Ché, ingen skugga som ackompanjerad av läktarnas inferno skrämmer slag på motståndare. Skuggan är borta, istället tycker jag mig skönja något annat därnere på det gröna slagfältet…
Jag måste dock erkänna att jag känner mig lite medskyldig till vad som hänt, inte spelmässigt förståss utan känslomässigt. Jag lurade mig själv att drömma för storslaget. Vilket förde mig alltför nära solen. Luften under mina drömmars vingar bestod av tanken att förra säsongen ändå var bra, med tanke på alla skador som vi drabbades av. Tänk om vi sluppit hälften av skadorna kunde jag höra mig själv säga, då kunde det burit långt. Nu var det en ny säsong som stod för dörren, en ny säsong och nya möjligheter till en titel, om nu bara skadorna höll sig borta. Laget var i stort sett intakt, förutom då Ayala som jag ändå kanske hoppats på skulle ta sitt förnuft till fånga och återvända till Mestalla. Jag hoppades han skulle inse att känslan av att få avsluta sin karriär på Mestalla, spelandes för det lag han så länge varit en enorm byggsten för, och få leva kvar som en legend hos fansen skulle väga tyngre än ett kryddat kontrakt hos Villareal som sedan blev Zaragoza. Trots detta tapp och trots Quiques märkliga värvningar och agerande, kände jag att denna säsong kan det bära långt. Träningsmatchen mot Inter såg bra ut. Visst saknade vi en innermitt, men kanske, kanske skulle Baraja hålla en säsong till. Kanske var det han som skulle resa sig och bära laget på sina axlar en sista gång.
…låter man ögat svepa över Mestallas gröna matta så finner jag en märklig ojämnhet kring mittlinjen. Det är precis som om något landat där. Eller snarare slagit ner. Slagit ner med våldsam kraft. Jag tycker mig se konturerna av en krater.
Det finns för tillfället en myt som passar bättre än någonsin att beskriva hur jag ser, inte bara på laget utan även på mina drömmar som nu är farligt nära mardrömmar. Jag vet inte om inledningen av myten känns igen, men fortsättning och slut känns säkert igen. Den tar sin början då Daidalos byggt färdigt labyrinten, som fängslade Minotauren, åt kung Minos på Kreta. Daidalos hamnade efter färdigställandet av labyrinten i onåd hos Minos och fängslades tillsammans med sin son Ikaros. För att fly sin fångenskap, det är nu det börjar, tillverkar Daidalos med hjälp av fjädrar och vax vingar åt sig själv och åt sin son…
Det var väl lite där som säsongen började. Jag byggde mina förhoppningar om en titel på fjädrar och vax. Med vilka jag trodde laget skulle kunna flyga. Visst började det knackigt mot Villareal, men sen flöt det på med en stor portion tur dock. Men skall man flyga med hemmagjorda vingar måste man ha lite tur. Vi håller höjd i serien och ganska jämna steg med Real Madrid och Barcelona. Kanske var det där som jag lurade mig. Att vi sedan plockade tre poäng borta mot Schalke 04 i Champions League inledningen fick mig och kanske laget att sväva iväg uppåt. För uppåt bar färden.
…Daidalos varnade sin son för en sak. Han sa: flyg inte för nära havet och flyg framför allt inte för nära solen. Ikaros lovade sin far detta och det bar iväg. Far och son flög mot friheten. Men väl uppe i luften med vind under vingarna och kroppen fylld av eufori glömde Ikaros vad han lovar sin far. Han steg och steg tills han kände värmen från solen…
Jag vill påstå att vi kände solens hetta mot Rosenborg borta. Det var där vingarna sveddes.
…sedan hände allting väldigt fort. Vaxet som fogat samman fjädrarna började smälta och Ikaros insåg för sent att hans vingar höll på att lösas upp. Utan vingar och utan att kunna göra något åt saken störtade Ikaros rakt ner i Egeiska havet. Hans far beskådade det hela, totalt maktlös. Det sista han såg av sin son var kroppen som omslöts av havet. Endast ett par fjädrar som stillsamt guppade på vattnet vittnade om vilken förskräcklig scen som för sekunder sedan utspelat sig.
Om vi svedde fjädrarna mot Rosenborg, så löstes de upp mot Sevilla i ligan en kort stund efteråt. Vi tappade höjd och började störta efter matchen mot Madrid på hemmaplan. Allt snabbare accelererade vi, med skräcken bankandes i bröstet insåg jag att det är marken som tornar upp sig under oss i returmötet mot Rosenborg. Med ett våldsamt dån tog vi mark hemma mot Bilbao. Kratern i mitten av Mestalla vittnar likt en inverterad minnessten om nedslaget 2/12.
Det är mycket som har hänt under tiden. Den tränare som skapade vingarna behövde aldrig se nedslaget, vilket han säkerligen är tacksam för. Det var ingen vacker syn. Den tränare som tog över och skulle reparera vingarna har inte lyckats foga samman dem än. Gång efter annan har vi trillat ur boet som en nyfödd fågelunge. Men det är klart en nyfödd fågelunge som först fått ett flygdirektiv och sedan matas med en annan teknik för att lyfta känner sig nog en smula förvirrad.
Lika smärtsamt som det måste varit för gamle Daidalos att se sin son störta i havet, lika smärtsamt är det att se den 1 ½ år gamla Fågel Fenix misslyckas med att flyga. Daidalos led nog än värre av vetskapen att han inte kunde hejda fallet och hjälpa sin son. På samma sätt känns det att vara supporter vid vissa tillfällen. Man sitter där och lider med laget, lider med alla andra supportrar. Ett lidande som blir än värre eftersom man vet att det finns inget man kan göra för att hejda fallet.
Det känns som det är där vi står nu ungefär; vid kraterns brant mitt bland en massa spridda fjädrar som stillsamt blåser än hit än dit i den bitande vinden. Det tog ett tag att bara kravla sig upp ur kratern. Istället för att jaga titlar kommer säsongen handla om att inte falla ner i kratern igen. Samtidigt måste någon se till att börja samla ihop fjädrarna igen och mycket av samlandet tycks ha hamnat i händerna på en tjugoårig argentinare. Varför inte, någon skall ju samla. Och vem är bättre att lämpad att samla än en grovjobbande elegant?
Grovjobbare är alltid bra, då blir saker och ting gjorda.
Det blir än bättre då det är en grovjobbande elegant, då är det inte bara slit utan även stil på samlandet.
Mitt i allt lidande bygger jag dock nya drömmar av vax och fjädrar. Trots två melankoliska minnesstenar, i form av en krater framför tv:n och lidelsen i bröstet, som påminner mig om det farliga i att bygga dessa drömmar, så bygger jag. Drömmen är att fjädrarna samlas ihop och en italiensk byggherre som tidigare figurerat i klubben träder fram och börjar vingbyggandet igen. Helst tillsammans med en skarpsint arkitekt som inte bara vet hur man bygger en ogenomtränglig labyrint av elva personer utan som också vet hur man får den att flyga igen.
Jag ser fram emot den dagen då tystnaden i Turia bryts av ljudet av vingslag igen. Vingslag under noggrann uppsikt av vår egen Daidalos. Vingslag som ekar genom Europa, vingslag som bär oss högt igen.
