Fantastiskt!
Det enda jag kan känna efter 94 minuters kamp på Camp Nou är glädje. Det fullt logiska borde vara att man känner sig helt bedrövad när motståndarna eliminerar den ledning ens lag kämpat så hårt för att hålla fast vid. Framför allt när det sker på matchens sista spark. Men fotboll är inte alltid logiskt.
Framför allt kanske man skall säga att årets upplaga av Valencia är allt annat än logiskt. Men vad var det då som var så fantastiskt med att spela 1-1 borta mot Barcelona? Hur kan jag sitta här och känna att jag sett årets bästa match med Valencia? Hur kom det sig att det räckte med att lite besviket dunka huvudet i väggen när Xavi bombade in 1-1 i minut 94?
Frågorna är många och till synes halvsvåra att besvara, men svaret är enkelt. Valencia gjorde en fantastiskt bra insats på Camp Nou och visade prov på just det jag efterfrågade innan matchen; den karakteristiska organisationen.
TV-statistiken förkunnade
Bollinnehav: Barcelona – 64% Valencia – 36%
Min reaktion till detta var inte att som i den normale fotbollssupporterns fall kasta något mot TV och svära, utan jag log och kände värme i hela kroppen. För ute på planen såg jag också precis vad jag ville se: Mitt Valencia kämpa och kriga och samtidigt följa en taktisk plan till punkt och pricka. ”Åh va underbart!”
Mittfältet slet som djur för att täcka upp ytorna, Villa sprang hem till egen hörnflagga för att sätta stopp på anfall, Helguera och Albiol kastade sig för att täcka skott, ytterbackarna gjorde kanterna till ett nålsöga. Och sist men inte minst fanns en helt bindgalen tysk längst bak i målet som stod i vägen för ALLT! Okej, allt utom ett enda skott.
Det här var dagen då mitt Valencia åter en gång skådade ljuset;
ett Valencia som åter en gång spelade så som man är van vid att se dem;
ett Valencia som man lärt sig älska just för detta;
ett Valencia som inte låter något annat än hjärtat tala ute på planen…
