Återupprättelsens timme
Ja visst är väl fotbollen en härlig och oförutsägbar sport? Hatten av för alla de som stöttat Los Ché och trott på det här. Själv har jag inte vågat vara optimist. Än är det heller inte läge att svänga på kappan längs med de fräscha vindarna som nu blåser. Men låt oss för en stund vädra morgonluft.
Jag skall även tillägga ett ”hatten av” för de som lyckas tippa någorlunda rätt i La Liga den här säsongen. Själv tenderar jag att ständigt ha fel. Men, det är ju inte hela världen. Kan nog tänka mig att leva med det, framför allt en kväll som denna.
Spänning i La Liga nu igen sägs det. Kanske det kanske. Jag tror ändå på Real Madrid i det långa loppet. En Madridista som jag beundrar i alla fall är Christopher Kviborg. Först och främst grattis till ett fint framträdande i La Liga-studion men vad jag verkligen blir imponerad av är hur han lyckas hålla masken så pass relativt bra som han gör. Vänner sedan några år tillbaka vet man ju hur sjukt besviken denna kille kan bli då de vita förlorar. Än värre den här gången.
Världens bästa försvar fallerade tyvärr för Real. Villa sprang igenom vid första målet. Cannavaro bufflade och missade maskera sin knuff vid situationen som ledde till straff i andra och Cannavaro (som hade en mindre bra andra halvlek) stod även för årets sämsta glidtackling när Arizmendi spurtade runt och petade dit trean. Även den som jag håller för världens bäste mellan stolparna såg mänsklig ut. Det gjorde dock inte tysken på den andra sidan som radade upp helt vansinniga parader.
Det är mycket som händer i Valencia. Det svänger rätt så rejält faktiskt. Ena stunden upplösningstillstånd och totalt förfall och i nästa sjunde himmelen efter segrar mot såväl Barcelona som Real Madrid. Allt detta på en och samma vecka. Man vet knappt om man skall jubla eller skratta. Jag föredrar nog ett mellanting för än finns det ingen anledning till att ropa hej. Vägen till räddningen är fortfarande väldigt lång och svår. Men det finns heller ingen anledning till att skratta åt det för kanske är det ingen slump heller.
Madridistas kan få kalla detta tur och oförtjänt. Det gör mig inget. Men faktum är att det ena inte har med det andra att göra eller sporten som sådant över huvud taget. Att ha tur är också något som jag brukar tycka är något man förtjänar och visst är det väl något magiskt med att se underdogen lyckas? Jag är en sucker för underdogs i alla fall. Valencia spelade slugt och taktiskt och hade fru Fortuna och Timo Hildebrand på sin sida. Skönt att få se sitt lag prestera så som de faktiskt kan prestera åter en gång.
Kvällens seger är inte bara en återupprättelse för klubben. Det är en seger för Koeman, som jag ändå tänker förhålla mig skeptisk till ett tag till (tills han verkligen har fått bygga det lag han vill ha och forma det efter sina idéer, då kan man ge honom en rättvis bedömning – det vore fel att hylla eller såga honom nu). Det är också en seger för den ack så bespottade Arizmendi som kallats för klubbens sämsta nyförvärv i en del kretsar. Men inte minst är det återupprättelse för Quique Sánchez Flores som äntligen fått någon form av kvitto på att han också gjorde något rätt i alla fall. Värvningen av Timo Hildebrand kan bli guld värd i Copa del Rey och kanske även betala tillbaka i många miljoner om hans storspel lyckas ta Valencia till en Europacupplats. Vi är på gång och vi är på väg!
¡AMUNT!