La Pasión
Det finns ett ord som för mig har starkare existens i södra, än i övriga Europa. I Italien existerar det som passione, i Frankrike som passion. I Portugal ser det lite annorlunda ut, men känslan är den samma, paixão och slutligen i Spanien, pasión.
Det är ett ord som är lika vackert som odefinierbart. När man hör det förstår man vad det handlar om, men det är ändå oerhört svårt att definiera och sätta ord på. La pasión. Det är nästan så jag ryser bara jag hör ordet. Ett ord med så många dimensioner. Det spänner från euforisk lyckoberusning till en av sorg präglad tomhet, svår att beskriva. Däremellan ryms allt från svindlande känslor, till en metallisk smak i munnen, ett susande i huvudet, och vrede. Allt ryms i ett enda litet ord, la pasión.
Efter denna säsong känns det som ordet vridigt och vänt på sig för att kunna omfatta alla dessa känslor. Jag vet inte hur många gånger vreden gripit tag i mig, en usel match och en nästintill sönderkramad handkontroll, som när Deportivo tilläts göra både ett och två mål och hämta upp en ledning. Vita knogar. Ibland ren uppgivenhet, som när Hildebrand tappar bollen och Atlético Madrid vinner på just det misstaget eller när siffrorna 5-1 skriker åt en efter en bortamatch i Baskien. Dessa känslor av vrede eller uppgivenhet griper tag i en med gastkramande styrka men lika hastigt släpper de och förbyts till sin raka motsats, som när Arizmendi får hela Bernabeu att bli knäpptyst. Då ryser jag. Euforin vet inga gränser. Cupvinsten likaså, fast där var jag splittrad. Euforin slogs med det där svarta hålet av uppgivenhet. Ligans svåra läge bestod ju oavsett cuptiteln eller inte. Ett svart hål av smärta som växte sig större för var förlust som radades upp. I mitt fall tog passionen ytterligare uttryck i de sista matcherna. I ren och skär paralyserande nervositet. Under matcherna mot Osasuna och Zaragoza nådde nervositeten svindlande höjder. För att bytas mot en enorm lättnad efter matchen mot Levante, en lättnad som bubblade av undertryckt eufori över cuptiteln. Nu gick det att glädjas åt den.
Det jag vill ha sagt är helt enkelt att passionen, denna märkliga och otroligt starka kraft, känns som en märklig bundsförvant för en supporter av ett lag av det lite mindre slaget. Jag vill i en fånig iver tro att passionens dimensioner växer och är mer omfattande hos ett mindre lag. Kan det verkligen vara så?
Jag tror det. Den dimension av smärta som vi alla upplevt under den gångna säsongen. Smärtan av att förlora, att nästan förlora allt är ingen vacker känsla men det är en del av la pasión. Den delen av la pasión som vissa supportrar aldrig kommer få uppleva. Passionen i form av eufori kan alla supportrar uppleva. Det kan vara en ligavinst, en Champions League vinst, ett säkrat kontrakt eller en enstaka match. Det är motpolen som inte alla får uppleva. Den nagelbitande oro och väntan som sker efter ännu en förlust. De tusen mörka tankar som spökar i dagar efter en ny förlust som innebär att fallet i tabellen accelererar allt snabbare. Som sagt det är ingen skön sida av passionen men de finns där oavsett. Detta får mig att tro att livet som supporter av en något mindre klubb omfattas av alla passionens dimensioner. Glädjen över ett guld eller en trofé är glädjen över något som inte brukar ske. Ingen slentrianmässig glädje över något man är van vid och mer eller mindre har inväntat hela säsongen och säsongen innan.
Den andra sidan av passionen är att den väcks av något. Den söker upp en på något sätt. Det är väl lite det som jag känner när förfrågan kommer vilken klubb jag sätter högst. När jag nämner Valencia möts jag ofta av frågetecken och rynkade ögonbryn. Det är ur dessa frågetecken och rynkade ögonbryn som jag vet att passion väckts genom att den sökt upp mig och gripit tag i mig. Passionen för laget letade upp mig. Den fanns inte i ett till bristningsgränsen fullt troféskåp. Jag kan inte med säkerhet fastställa när passionen fick vittring på mig, men jag minns när den drabbade mig med full kraft. 2001 satt jag på en pinnstol framför en mycket liten tv som inte utgjordes av många tum. Trots den begränsade bilden och det begränsade ljudet drabbades jag av passionen i form av smärta. Smärtan då sista straffen var slagen, smärtan brände rakt genom tv-rutan och rammade mig i bröstet med en enorm styrka. Det sved, och ett ärr i hjärtat var skapat. Jag bär smärtan av våra förluster, smärtan över uteblivna resultat. Men jag bär också de starka känslor som präglar en säsong, och gångna tiders framgångar. Framför allt bär jag med mig de stunder då laget i mitt hjärta med högburet huvud uträttat storverk, som matchen mot Inter. Ibland har det inte räckt ända fram, som förlusten mot Chelsea förra säsongen, men det spelar ingen roll. Trots en förlust visade vi dem och resten av världen att vi kan skaka de största.
Jag bär all denna stolthet, all denna kärlek, all denna smärta som ärr i mitt bröst.
Jag är tacksam att passionen fann mig den ljumna kvällen i maj 2001.
Du väljer inte passionen för Los Ché, den väljer dig.
