Ruben Baraja – eller en odyssé i värdighet
Tiden rår vi inte på. Ytterligare 365 dagar har snart förflutit och visaren pekar mot ännu ett nytt år. Tidens tand gnager vidare. Det finns spelare som får tiden att stå stilla, inte länge men ett par sekunder stoppas upp och känns som oändliga innan de löses upp och tiden hinner ifatt sig själv och fortsätter skrida framåt i sin sedvanliga takt.
Jag tror jag har nämnt delar av dessa frusna sekunder tidigare. Villas frispark mot Inter är ett av ögonblicken. Albiols brytning i slutet av samma matchserie ett annat. Silvas märkliga förmåga att sväva fram och som genom ett trollslag genomföra en dragning har också en förmåga att frysa tiden. Tillfällen då ljudet försvinner och tiden stannar. De som lyckas med detta är vår yngre generation. En generation som förhoppningsvis skall stanna och utgöra stommen till något nytt och vackert. Ett lag. En stomme ur vilken en ny ryggrad skall utkristalliseras och karvas i granit. Alla lag behöver en grund, en stomme att luta sig mot.
Årsringarna ekar i vår stomme. Men det är i viss mån ett vackert eko. På samma sätt som de yngre får sekunderna att frysa har tiden fångats i en och samma spelare. Det vi hör är ekot av värdighet.
Tidigare har krönikorna handlat om gudar och hjältar, främst från den grekiska mytologin. Det har känts passande. En ung generation som med själ och hjärta klivit rakt in i bataljen. Envigar som utkämpats. Omöjliga uppdrag som utförts. Allt detta har försökts beskrivas med en mytologi så full av kraft och märkliga vändningar. Denna årets sista krönika handlar inte om dessa energiska spelare eller om ungdomlig entusiasm. Det är ett försök att lyfta fram en odyssé i värdighet. Stjärnor kan tändas över en natt, men det tar åratal för tiden att spinna sin dräkt av värdighet. Det finns ett antal spelare som trots ekot fortsätter spela. Tiden gnager på dem alla samtidigt som den enbart spinner åt vissa. Förändringar sker och åldern tar ut sin rätt, men det finns ändå något där. Ett vida exempel är Milans Maldini. Nu handlar inte denna krönika om Milan eller Maldini. Det har säkert skrivits krönikor om honom. Det borde ha gjort det i allfall. Det är han värd. Men nu handlar det om någon annan. En spelare som efter alla dessa år kommit att likna en av mina litterära favoriter; Odyssevs.
Den grekiska hjälten och tillika Ithakas kung, som under tio år irrade runt på havet innan han fick återvända till sitt Ithaka och sin älskade Penelope. Det var Odyssevs som låg bakom den trojanska hästen i trojanska kriget. Ett tilltag som förargade Poseidon som kom att se till att Odyssevs tvingades till sina tio år långa irrfärder innan han fick återse sitt land, sin fru och sin son. En anmärkningsvärd passage i berättelsen är att han inte alls ville deltaga i kriget i fråga. När Odyssevs uppfordrades att deltaga spelade han vansinnig. Ett skådespel som dock avslöjades och han tvingas delta. Väl inblandad i kriget och senare i sina många äventyr framstår Odyssevs inte som hjälten som huvudstupa rusar in i striden utan hans sätt präglas snarare av klokhet, listighet och eftertänksamhet.
Det är denna kombination av eftertänksamhet och klokhet samt det faktum att Odyssevs och vår spelare i fråga är vida känd men samtidigt inte. Namnet klingar bekant men, på samma sätt som med Odyssevs, är det inte alltid så lätt att återge stordåden som uträttats.
Ruben Baraja debuterade för Los Ché den 23 augusti 2000. Då var han 25 år gammal. Han kom som en spelare som skulle täcka upp de hål som uppenbarade sig efter spelarförsäljningar av Gerard och Farinós. Något som med tiden skulle visa sig vara ett ypperligt sätt att foga samman ett mittfält. Baraja kom samma år han anlände till Turia att få vara med om en svidande finalförlust i Champions League. Baraja satte sin straff men utslagningen var ändå ett faktum. Något som troligen ekar i hans kropp än idag. Mer euforiska ekon består säkert två ligavinster en Uefa-cup och en Copa del Rey vinst av. Vinster som han till mycket stor del legat bakom. Han har med den äran burit kaptensbindeln. En i mina ögon värdig kapten.
Det rör upp en känslostorm att se honom spela nu. Minnet av allt han gjort blandas med faktumet att han blivit äldre. Det är inte samme Baraja nu som då. Men precis som Odyssevs har han kanske inte stått för det där sjukt spektakulära, borträknat ett antal välplacerade frisparkar och ett par lika väl slagna krossbollar, utan han har stått för det smarta spelet. Han är ingen extrem kvick spelare inte heller någon med en magisk dribblingsförmåga. Han har alltid gjort det kloka, eftertänksamma. Ett instick, eller en djupledsboll vass nog att skära i granit. Men det är väl inte bara detta som gjort honom till den han är. Det är inte denna klokhet som sett till att tiden spunnit dräkten av värdighet. Jag skulle även vilja lägga till lojaliteten. Han har alltid framstått som en lojal och klubbmedveten spelare. Jag är på det klara med att han värvades från Atletico Madrid. Han lämnade dem när de rasade ur Primeran. Han lämnade för Valencia och inte någon av de allra största. Lockropen har varit många men han har alltid stannat kvar. Något som jag försökt förklara till leda för människor som jag diskuterat hans storhet med. ”Vilken, Baraja?” Har jag fått till svar. ”Det är väl ingen som vill köpa honom nu?” Nej, blir mitt avmätta svar det är ju det som är poängen. Han har blivit gammal i klubben och nu vill ingen köpa honom. Men på sin glans dagar stod köparna på kö och lockade. Jag är en av dem som tycker det är så vackert med en lojalitet och en känsla för inte bara klubben utan även dess fans. För mig blir det ännu större när en spelare väljer att stanna i en klubb länge, länge som inte alltid går spikrakt uppåt. Det finns spelare som stannat länge i de allra största klubbarna men de har ju inte heller någon anledning att flytta. De riktigt stora drakarna i de största europeiska ligorna aspirerar alltid på något, ligavinst eller Champions League vinst. Det är det som jag finner som en av storheterna med Baraja. Han har stannat trots att det inte alltid inneburit en möjlighet att knipa en trofé. Visst har målsättningen alltid funnits där men inte alltid möjligheterna. Placeringarna har svajat från 1:a till förra säsongens 10:e plats. Just denna 10:e plats visar också på hans storhet. Baraja drog ett tungt lass under den fiaskoartade säsongen. Han var ensam kvar som stomme, samtidigt som ekot av ålder fanns där. Han spelade bra de sista skälvande matcherna där så mycket stod på spel. Bara detta skulle täcka upp rättigheten i mitt påstående om en aura av värdighet som han utstrålar. Men det finns mer. Baraja har inte som så många andra tjatat om nya och mer lukrativa kontrakt. Girigheten rår inte på den dräkt av värdighet som tiden spunnit. Han gick ner i lön under sin sista förhandling för att spela kvar i den klubb som finns i hans hjärta. På samma sätt som hans hjärta alltid kommer vara en del av klubben.
Det är allt detta som skapar den känslostorm som härjar i mig mitt under matcherna. Mitt i stormen finns ekot, som slår igenom precis som hos Odyssevs, och visar på inte bara klokhet utan även styrka. Sist det hände var i den match som syntes som förlorad mot Real Betis. Det är givetvis Baraja som genom ett underbart eko sätter skallen på bollen som betyder 3-2. Samtidigt kan jag komma på mig själv med att svära över honom och att det går så långsamt. Att det inte är den unge Baraja som spelar utan en ny äldre. I samma ögonblick drabbas jag av en fruktansvärd ånger. Det räcker att han höjer blicken och man ser den där värdigheten som strålar kring honom för att fyllas med denna ånger. Det är en värdighet som jag vet inte kommit över en natt utan en värdighet spunnen av de finaste tidstrådar som sparats som fragment av en svunnen tid sammanslagna med nuet. Det är en värdighet som betyder och betytt så fruktansvärt mycket för klubben och laget.
Jag hoppas du fortsätter spela, Ruben Baraja, i alla fall en säsong till. Då har du fullbordat din tioåriga odyssé. En odyssé i värdighetens tecken.