Inget att skämmas för
ÖIS fick stryk med hela 5-0 på Olympia. Men omständigheterna var sådana att förlusten faktiskt är ursäktad.
Anders Prytz var sjuk, Valter Tomaz Jr var lårskadad, Johan Anegrund led fortfarande av sviterna från en hjärnskakning, Morgan Nilsson var ljumskskadad, Daniel Lohm var ljumskskadad, Marcus Johannesson och Jocke Karlsson var avstängda. (Och Patrik Fredholm är ju borta hela säsongen med korsbandsskada.) Och till råga på allt var det Helsingborg på Olympia som gällde, den enda match på året som man nästan kan utgå från på förhand att ÖIS skall förlora. Optimismen inför matchen var följaktligen minst sagt begränsad.
Så begränsad faktiskt att jag stannade hemma i TV-soffan den här gången, mot min vana. Men jag har åkt hem från Helsingborg så många gånger efter klara nederlag, helt tom inombords och högtidligt lovande mig själv: "Aldrig mer". Den här gången gjorde jag slag i saken! Och med facit i hand ångrar jag mig förstås inte ett jota. Det var då för väl att jag inte var på plats åtminstone! Framför TV:n uppnår man aldrig den där totala inlevelsen, vilket normalt sett är synd men vilket nu räddade mig från en grav depression.
Jag hann inte ens in från köket med min middag förrän det stod 1-0 till skåningarna. Dick Last gjorde en utrusning, hann precis före en HIF:are och boxade bort bollen. Men samtidigt krockade han med Mikael Björkqvist som hade sprungit ikapp med (och förlorat mot) HIF:aren. Utboxningen gick rakt till Rogério Silva en bit utanför straffområdet, och medan Dicken och Storken låg och krälade i en osorterad hög av armar och ben slog sagde brasse mycket behärskat in bollen i det tillspillogivna målet. 23 sekunder tog det, enligt SVT:s Fotbollskväll. Främsta orsaken till målet var dock inte krocken utan upprinnelsen, att en enkel djupledsboll från HIF tilläts bli så farlig att en avancerad utrusning blev nödvändig. Det verkade som om även ÖIS-försvaret var kvar ute i köket vid avspark...
Sedan var det faktiskt ÖIS som tog ett bastant grepp om matchen, trots den oerhört B-betonade uppställningen. Med fint kortpassningsspel annekterade Sällskapet bollen och lät inte HIF få till något ordnat spel över huvud taget. Tyvärr skapade vi i vanlig ordning ingenting med vårt bollinnehav. Dock var det lite mer förståeligt än normalt. Eftersom backlinjen var så oprövad och på pappret svag (tyvärr skulle den visa sig ännu svagare i verkligheten) så backade mittfältet väldigt långt ner för att täta bakåt. (Vilket fungerade ypperligt i det här skedet.) Därmed hade de svårt att hinna upp för att delta i anfallen. Hemberg låg i gengäld lite bakom Elmander, laget spelade närmast 4-4-1-1, men dessa båda fick kämpa mycket på egen hand. Främsta assistans kom från den förbluffande pigge och respektlöse startelvedebutanten Savo Drobac, som hela tiden kom i attacker på sin högerkant. Jeffrey Aubynn däremot, som brukar vara närmast synonym med ÖIS offensiva mittfältsspel, kom inte alls med i matchen. Uppspelen gick inte den vägen, men det måste sägas åtminstone delvis vara Jeffs eget fel då han inte var spelbar.
Alltnog, ÖIS hade alltså viss dominans (och fick beröm av kommentatorerna) men skapade inget. I 23:e minuten slog så Helsingborg en djupledsboll bakom backlinjen. Det var inte direkt den sista dylika, Atli och Storken hade förtvivlat svårt att hantera dessa bollar de gånger vårt mittfält tillät att de slogs. Rade Prica löpte på bollen. Så gjorde även Dicken, vilket får sägas ha varit en felbedömning. Prica hann nämligen först och nådde bollen redan innan straffområdet. Dicken försökte göra det bästa av situationen och ställde sig så långt ut han kunde för att skära av vinkeln. Prica försökte lyfta bollen över honom men Dick räddade. Tyvärr gjorde han det utanför straffområdet! Det röda kortet kom som ett brev på posten. Dick protesterade förstås, oerhört besviken som han var, men TV-repriserna visar med all oönskvärd tydlighet att han verkligen var utanför. Aningen klumpigt, måste man nog säga.
Givetvis föranledde detta ett byte. In med Thomas Perstedt, vår trogne bänknötare till reservmålvakt. Till min förvåning och glädje valde Erik Hamrén inte att byta ut unge Savo, vilket säkert låg nära till hands. Istället för att gå på meriter och rutin tog han ut David Marek, som hade varit sämre än Savo just den här dagen. Heders, Erik! Den offensiva mittfältsplatsen övertogs så av Hemberg, och ÖIS spelade 4-4-1.
Resten av halvleken höll Sällskapet uppe spelet ganska bra, även om det förstås var HIF som nu höll i dirigentpinnen. Patrik Elmander fick slita ont där framme med ytterst lite understöd (det var fortfarande Savo som var mest aktive medhjälpare), men Pelmander såg både snabb och giftig ut och det kändes aldrig helt osannolikt att målchanser skulle kunna skapas. Viss hjälp fick han också från de nyckfulla kastvindarna som blåste ÖIS höjdbollar åt alla möjliga håll till förvirring för HIF-försvaret. Mot andra buren skapades det en del, bl a ett antal skott från lite längre håll, och ringrostige Perstedt blev uppvärmd illa kvickt och fick visa att han fortfarande håller god allsvensk klass.
1-0-underläge i paus fick man vara fullt nöjd med under omständigheterna, och Hamrén uttryckte också stolthet över killarnas insats i TV:s pausintervju. Själv hade jag så gott som inga förhoppningar i det här läget. Om mittfältet fortsatte att krypa ner och stänga alla ytor, och om HIF tappade tempo som man så lätt gör när man är en man mer, så skulle vi kanske, kanske kunna hindra fler baklängesmål. Men att göra något framåt kändes mycket svårt och skulle nästan oundvikligen öppna blottor bakåt istället.
ÖIS skall ha heder av att man försökte i alla fall. Mittfältet lyfte nämligen upp lite grann i inledningen av andra halvlek. Alldeles i början såg det lite lovande ut, men sedan klev Christoffer Andersson fram i en matchavgörande roll. Från sin vänsterbacksplats började han nämligen ägna sig åt snabba och beslutsamma djupledslöpningar längs kanten. Inte bara så där i största allmänhet utan hela vägen ner mot kortlinjen, ofta i fint samarbete med Michael Hansson. Genom att på det sättet komma ner bakom vår backlinje och spela snett inåt bakåt blev det virrvarr i ÖIS-försvaret och hela vår igelkottstaktik kom på skam. Precis den metod för att dyrka upp försvarsmurar som ÖIS så väl hade behövt i ett antal matcher på hemmaplan i år, men som vi inte alls tycks klara av. (Undrar om Christoffer Andersson är till salu?)
Efter en av dessa CA-räder blev det hörna för HIF. Den slogs från vänster av Silva (tror jag) och skruvades så hårt att den faktiskt slog i bortre stolpen, där Mattias Lindström så när lyckades peta in den. Men bollen rann vidare ut mot högerkanten istället och slogs tillbaka in igen i ett mycket fint inlägg av Ola Nilsson. Detta hamnade hos Rade Prica som kunde slå in 2-0.
[fortsättning i del 2]
(ÖIS betyg är klåfingrigt satta av undertecknad, trots att det egentligen är hemmaredaktionens privilegium...)