Lagbanner
Reseberättelse - Del 1: "Paellan var en besvikelse"

Reseberättelse - Del 1: "Paellan var en besvikelse"

Följ med på en resa till la capital de Turia och denna reseskildring av Valencias sorti i UEFA-cupen hemma mot Dinamo Kiev.

I slutet av februari åkte jag med familjen till Spanien på semester. Huvudmålet var staden och klubben i mitt hjärta, Valencia, som vi besökte två gånger under vistelsen.
Så hade det blivit torsdag, torsdagen den 26/2, dagen man väntat på i två månader. Det var dags för mitt livs första UEFA-cupmatch då Valencia skulle ta sig an Dinamo Kiev i 1/16-finalen hemma på Mestalla. Samma morgon körde vi in i Valencia till Avenida Suecia för att köpa biljetter till kvällens drabbning. Det var mitt andra besök på Valencias skyhöga hemmaborg, första gången var i fjol under ligamatchen mot Recreativo. Den gången fick vi sitta högt, högt uppe på Gol Xicotet bekom det enda målet. Den här gången fick vi tag på väldigt bra platser långt nere i mitten på Sector Central.

Nöjda med köpet gick vi vidare till den officiella VCF-butiken precis bredvid. Det var förvånansvärt mycket folk där som handlade produkter av alla möjliga slag. Det var väskor, matchtröjor, halsdukar, kalendrar, t.o.m. valenciajeans! Själva nöjde vi oss med två matchtröjor (svarta), halsduk och boll.



Efter shoppingturen bar det av runt i staden. Första anhalten blev Nou Mestalla ca. 3 km nordväst om gamla. Det var otroligt att se ett så stort bygge mitt i en storstad. Arenan har börjat få former, man anar strukturen. Dock är det väldigt mycket kvar att göra, men när den väl är färdigbygd så är jag säker på att det kommer vara en storslagen hemmaarena. Efteråt fick jag veta att det var sista dagen som man verkligen jobbade på arenan, dagen efter stoppades bygget helt.

Sevärdheterna avverkades en efter en och man blev mer och mer imponerad över hur vacker staden är, trots att det inte var första gången vi besökte den. Fint väder hade vi också, 18 grader och strålande sol. Det enda jag egentligen blev besviken över var paellan som inte alls levde upp till förväntningarna.

Kvällen närmade sig med stormsteg och matchstämningen började infinna sig.
Valencia har ett fantastiskt uteliv, vilket man märkte under promenaden genom de centrala delarna. Folk överallt, och vi började tro att vi inte skulle hinna tillbaks till bilen som stod parkerad vid Turiafloden, innan matchstart. Som tur var hann vi dit, och till min stora glädje åkte Valencias spelarbuss framför näsan på mig vid en korsning 3 kvarter från arenan. Vilken känsla! Att skymta Moretti, Albiol med fler sittandes vid fönstret, bara några meter bort.
Efter att även Dinamos spelarbuss åkt förbi satte polisen igång med att spärra av vägarna.
Folket hade börjat strömma mot Mestalla, klädda i fulla VCF-munderingar, halsdukar och matchtröjor. Förvånansvärt många Dinamosupportrar befann sig på gatorna skrikandes: Di-na-mo.

Men trots det så uppkom det aldrig någon spänning, någon känsla av annalkande bråk. All heder åt spanjorerna! Det var feststämning runt hela Mestalla, folk kom från alla håll, mor- och farföräldrar, barnfamiljer, tonåringar, alla åldersgrupper var representerade, fantastiskt!

40 minuter innan matchstart var vi inne på Mestallas branta läktare. Sakta, sakta fylldes platserna. Det blev inte fullt så många åskådare som under ligamatcherna, men stämningen och trycket från läktarna var ändå på topp. Sist kom klacken, eller klackarna, då det var två stycken i varsitt hörn.

Applåder mötte de första Valenciaspelarna på plan.
Matchen satte igång, det såg halvdant ut sett med Valencias ögon, spelet ville inte riktigt stämma, och målet bakom Cesar var en stor besvikelse för publiken, dock inte för klacken som fortsatte med sina ramsor. Då Marchena kvitterade var ljudet öronbedövande på läktarna, vilken fantastisk stämning, och vi hade fått nytt hopp!
Efter paus kändes det som att VCF var på gång, vi pressade och pressade, och publiken höll stämningen uppe med uppmuntrande rop på spelarna och buanden på domare och motståndare. Vid Del Hornos mål var stämningen euforisk, lyckan visste inga gränser, obeskrivligt!



De flesta motståndarsupportrarna befann sig längst uppe i hörnet på Gol Xicotet, förvånansvärt högt ropandes, för att vara så få och så långt från plan. När så Albiol satte igång med sitt solonummer som var perfekt ändå upp till halva plan där han blev av med bollen, vilket resulterade i kvittering och avancemang för Kiev, så sjönk stämningen genast ner till 0. Till och med klacken tystnade, och publiken började efter ett tag lämna arenan när hemmalagets spel såg mer och mer hopplöst ut. När slutsignalen ljöd rörde vi oss mot utgången, trots det oavgjorda resultatet rätt så nöjda med att ha sett favoritlaget på plats, och genom centrum för att ta oss till bilen. Dagen var lyckad, och Valencia levde upp till alla förväntningar, utom de fotbollsmässiga;)

Läs vidare
Del 2

Valencianista på SF2009-04-27 08:59:00
Author

Fler artiklar om Valencia