- -
Espanyol - Valencia 3-0
När Valencia på söndagskvällen skulle knappa in på avståndet till Sevilla och ta sig ett kliv närmare Champions League så stod ett bottenstridande Espanyol för motståndet, vilket blev för tufft.
Efter veckor av stabilt spel och bra resultat var det många inklusive mig som trodde att man skulle kunna ta minst en poäng borta mot fjortondeplacerade Espanyol. Men som så många har sagt tidigare så slår motivation klass. Eller så slår bra coachning dålig coachning osv.
Matchen började väldigt stabilt och Valencia hade ett litet grepp om matchen även om det var väldigt litet. Matchens inledning kännetecknades av långa spelsekvenser på mitten, mycket spel i sidled och det såg allmänt svårt ut att ta sig åt något håll. Espanyol visste vad Villa kunde göra med bollen framför sig och såg därför till att backarna alltid var rättvända, med andra ord hade man ett väldigt lågt försvarsspel i hemmalaget vilket gjorde att djupledskungen Villa inte fick många bollar att jobba på. Emery visste vad De la Peña kunde göra med bollen och försökte markera bort honom så gott som möjligt och precis som Espanyol lägga backlinjen precis framför straffområdeslinjen för att undvika mittfältarens genomskärare. Summan av lagens val av försvarsspel gjorde matchen ganska uddlös under hela första halvlek.
Jag trodde när andra halvlek skulle sätta igång att Emery hade gjort någon förändring i spelare eller spelsätt, men det visade sig vara falska förhoppningar. Spelet fortsatte precis som det gjorde i första halvlek med en skillnad; Espanyol var mer på tå. Det lilla grepp som Valencia haft var nu helt borta och lagen var nu helt jämna. Valencia hade fortfarande svårt att ta sig förbi backlinjen i Espanyol och de gånger man lyckades stod en bra Kameni som sista utpost även om de flesta avslut kom i dåliga lägen.
När man hade avverkat drygt en timme med att passa bollen i sidled så kom då djupledsbollen bakom Miguel och Albiol på Espanyols vänsterkant. Bollen spelades sedan in centralt och styrdes ut i "slottet" om man får prata hockeyspråk såhär i VM-tider. Där stod Román och laddade för kung och fosterland och dundrade bollen upp i nättaket bakom en chanslös César.
Nu hade alltså Espanyol ett övertag rent målmässigt och det tänkte man inte ge bort. Målet gav hemmalaget nyladdade batterier och man började springa mer.
Då tyckte jag att Valencia också kunde höja sig ett snäpp och man försökte verkligen göra så också. Spelarna på planen jobbade bra och sprang så gott de kunde, men vad gör man om man inte kommer någon vart? Jo, man byter spelare eller idé. Ofta hänger dessa två faktorer ihop, men det kunde jag inte se idag när Emery valde att byta ut en högerytter och byta in....en högerytter. Joaquín fick alltså gå ut trots en godkänd match och in kom Pablo.
Vad ville Unai åstadkomma? Var Joaquín trött? Skadad?
Pablo är en mycket bra spelare, men kunde då ha startat matchen.
Spelet fortsatte på samma sätt som tidigare och som sagt så gjorde ingen spelare i Valencia bort sig riktigt ordentligt trots att man låg under.
Jag såg hur låst spelet var, alltså borde också Emery gjort det.
Han gjorde ett dubbelbyte. Ut gick Maduro, in kom Morientes.
Ut också med Baraja istället för Vicente.
Syftet med Morientes måste ha varit att lyfta lite längre bollar förbi backlinjen, men det var svårt då man låg så djupt i försvaret. Vicente kom in för att springa på vänsterkanten, precis som Mata gjort drygt en timme utan resultat.
Saknaden av Manuel Fernandes var enorm. Mittfältet var tvunget att vinnas om man ville vinna matchen och med Fernandes kunde man också variera anfallspelet och tvinga upp backarna med lite långskott.
Jag hade gärna sett Edu istället för Morientes för att ge mer tyngd på mitten. Villa kan göra mål själv om han får lite bollar att jobba på. Mata också.
Morientes hade någon chans att göra mål utan resultat och när sju minuter återstod av matchen fick Espanyol frispark i ett mycket bra läge 25 meter från målet. Argentinaren Pareja stegade upp och placerade med kraft och skruv bollen över muren och in i vänstra krysset.
Det stod nu 2-0 och matchen kändes avgjord och Espanyol sänkte tempot ytterligare. För att få tiden att gå gjorde man ett byte och in fick den gamle Rufete komma för att förstöra kvällen helt för Valencia då han långsamt täckte bollen med kroppen in i straffområdet och blev fälld. Straffen var klar och brassen Nenê fintade bort César och placerade in 3-0, ett resultat som var i överkant.
Ett distansskott
En frispark
En straff
Det är sådana saker som avgör en tillknäppt match som denna. Espanyol vann rättvist, men resultatet var det inte.
Därför vann Espanyol:
*De la Peña som drog på sig enormt med uppmärksamhet från Valenciaförsvaret
*Mittfältets- och Emerys brist på kreativitet hos Valencia
*Man fick frispark och straff
Positivt hos Valencia
*César spelade stabilt
*Defensiven var stundvis väldigt bra
Atlético Madrid och Sevilla vann sina matcher och gjorde striden om plats fyra riktigt spännande. Valencia ligger kvar på fjärdeplatsen med en poäng tillgodo på Atlético och Villarreal och tre poäng ned till Deportivo på en sjundeplats. Sevilla ligger tre poäng upp och kan andas ut något efter vinsten mot Villarreal.
Nästa helg möter man ett stukat Real Madrid och går man utan poäng från den matchen har man ingen rolig avslutning på säsongen.
Bra för Valencia är dock att Villa höll sig i skinnet och undvek en varning och därmed avstängning mot ligatvåan nästa helg.
Matchfakta:
Startelva Valencia: César - Miguel, Albiol, Maduro, Alexis - Marchena, Baraja - Joaquín, Silva, Mata - Villa
Byten Valencia: Pablo - Joaquín (71), Maduro - Morientes, Baraja - Vicente (77)
Startelva Espanyol: Kameni - Sanchez, Jarque, Pareja, Chica - Luis Garcia, Moisés, De La Peña, Nenê - Tamudo, Iván Alonso
Byten Espanyol: Román - Alonso (62), Callejón - Tamudo (81), Rufete - De La Peña (89)
Inga varningar utdelades av en för ovanlighetens skull bra Clos Gómez.
Målskyttar:
1-0 Román
2-0 Pareja
3-0 Nenê (Straff)
Domare: Clos Gómez
Publik: 34.130 på Lluís Companys de Montjuïc