A sufrir - en lektion i konsten att lida
Passion kommer med lycka och lidande, hand i hand. Atletico och Valencia fick en stor dos denna kväll, men det var Atleti som drog längsta strået då mycket stod på spel.
Jag fick hjärtstopp flera gånger om. Jag fick ont i nagelbanden när tänderna gnagde in till benet. Jag fick ropa GOOL! men sätta det i halsen. Två gånger. Jag fick skrika Hijo de la gran puta! till Kun ett flertal gånger för hans osedliga skådespeleri. Jag fick skrika Cesárrrrr! ett par gånger för hans utmärkta parader mot den målfarlige Forlán. En svettig match att titta på, och lida igenom.
Och jag tror faktiskt att ett flertal Atletifans också hade det svettigt. Domare Mejuto var svajig i sina bedömningar och matchen kunde ha ändrat karaktär flera gånger om. Men den gjorde inte det.
94 minuter med fladdermöss i magen. De fladdrade så sa jag mådde illa till och från. Slarv. Felpass. Vansinnesskott. Stundtals byttes känslan ut mot hopp och jävlaranamma. Bra brytningar. Pass som hittade fram. Fina frisparkslägen och en pådrivare i Cesár. AMUNT! VAMOS! A POR ELLOS!
Och så tomhet efter domarens slutsignal.
Tankarna börja snurra i huvudet: Varför bytte Emery ut Baraja istället för Albelda? Varför var Cesár, i all sin storhet, så usel på att sätta igång spelet? Hur kunde de missa att markera Ujfalusi? Var fanns inspirationen och trycket från matcherna mot mästarlaget Barcelona och loosertvåan Real Madrid? Frågorna om domsluten är för uppenbara att ens notera. Men mitt i snurren hittade jag lugnet. Sådan är fotbollen för oss aficionados. Hoppfull, grym, lidande: passionerad. Denna kväll fick jag lida så som man måste för att finna den sanna euforiska lyckan. Den kommer, men först efter att man fått kvala igenom matcher som denna.
Öppningsscenen från Westernklassikern Once Upon A Time In The West snurrade framför mina ögon. En knarrande vindmölla. En fluga som irriterar i ansiktet. Spänd väntan på en shootout som komma skall. Nu är det tokigt jämt kring fjärdeplatsen i ligan. Ett kryss är inte nog i de två sista finalmatcherna. Det är the fucking Champions League i potten, och för Valencias del även ett hopp om att Villa och Silva ska stanna hos los Che för en ny säsong med stordåd.
-"Two tickets, amigo, to the next station. One way only."
¡AMUNT VALÈNCIA, MAS QUE NUNCA!
