Är det över nu? Men jag kommer ihåg alla dagar med dig
Att följa Valencia kräver en schizofrenisk läggning och massor av tålamod. Dagens förlust mot Villareal gör att laget missar Champions League även kommande säsong och framtiden för klubben ter sig alltmer oviss. Men Valencia reser sig alltid.
Hur ska man kunna analysera en match som dagens mot Villareal med något sånär nyktra ögon när det enda man känner är: Tomhet. Vi har förlorat derbyt mot Villareal, vi har förlorat spel i Champions League kommande säsong. Vi har kanske förlorat lagets storstjärnor, vilket möjligen innebär att vi har förlorat de närmaste säsongerna. Dagens förlust kanske betyder att vi måste vänja oss vid tanken om att det är ett nytt Valencia vi kommer att få se de närmaste åren. Utan cracks som Villa eller Silva, utan att vara med och kämpa om topp tre placeringar i ligan eller titlar i Europa. Ett nytt lag, en nystart eller omstart för klubben. Kanske blir det så här. En sak som är säker är att det kommer att bli en väldigt oviss och mentalt jobbig sommar som kommer omgärdas av rykten och spekulationer. Förhoppningen kommer att svänga mellan hopp och förtvivlan. Vad är ett Valencia utan Villa? Det är den första tanken som dyker upp i skallen. Idag är Villa och Valencia synonymer och David Villa är utan tvekan den mest populära och mest kända spelaren i los Ché. Det känns minst sagt bittert i stundens allvar. Panik och hopplösheten kryper på inifrån. I år gjorde vi det klart mycket bättre än fjolårets fiaskosäsong med i stort sett samma spelarmaterial, en klar revansch och ett steg i rätt riktning. Men. Detta evigt omtalade men. Vi byggde upp så höga förväntningar och förhoppningar efter en strålande höst. Förhoppningar som totalt grusade i januari, februari och mars där laget sjönk som en sten i tabellen och ekonomin raserades totalt inom klubben. Men så kom våren och plötsligt sken solen i Apelsinlundarnas stad igen. Ekonomin räddades, om än tillfälligt, och laget började återigen vinna och avancera i tabellen. Man var så när på att besegra ”omöjliga” Barcelona på Mestalla, man kissade på Real Madrid och den där åtråvärda Champions League-platsen kändes återigen inom räckhåll. Samma förväntningar och förhoppningar byggdes ännu en gång upp inom oss. Men så kom det tunga fallet. Käftsmällen mot Atletico Madrid följdes upp av derbyförlusten mot Villareal som innebar att benen totalt sparkades undan för oss. Tomhet, ängslan, ångest och obehaglig ovisshet har ersatt förväntningarna och förhoppningarna.
Men himlen är inte kolsvart för det, solen går upp över Valencia även imorgon. Valencia överlever alltid. Vi överlever alltid. Jag kommer inte att följa Valencia mindre eller älska laget mindre passionerat även om vi skulle tvingas sälja av några av stjärnorna. Det är trots allt kärleken till klubben som gör att man följer laget i vått som torrt. De som var de stora fixstjärnorna säsongen 03/04 när vi vann ligan senast och dessutom Uefacupen är i de flesta fall idag antingen inte kvar i klubben eller så har de klart tillbakadragna roller, då tänker jag på spelare som Vicente, Mista, Rufete, Ayala och Cañizares främst. Generationsväxlingar och olika laguppbyggnader sker ständigt och Valencia har historiskt visat sig vara en bra klubb på att sköta denna förvandling på ett häpnadsväckande bra sätt. Jag menar varken Villa, Silva, Mata eller Albiol har värvats till klubben som storstjärnor för dyra pengar. Våra cracks idag består i största mån av egna produkter eller spelare med hög potential som värvades för en billig peng och har utvecklats enormt hos los Ché. Valencia är inte klubben som köper in färdiga stjärnor dyrt och når framgång på det viset. Flertalet exempel finns där man försökt sig på detta tillvägagångssätt men misslyckats fatalt. Jag tänker Del Horno, Zigic, Di Vaio, Fiore med flera. Valencia kommer förhoppningsvis att fortsätta med sin strategi som innebär att hitta inhemska lovande spelare och få de att utvecklas i Valencia och på sitt vis bygga nya framgångsrika lag. Kanske kommer det krävas ett par hundår innan vi kan vara med och slåss med största lagen i ligan igen. Men när vi väl är där kommer klubben, laget och dess supportrar stå bättre rustade än någonsin för att vinna nya titlar.
Vår eminenta forumskribent Palop har tidigare skrivit krönikor där det anknutits till den grekiska mytologin och när jag tänker Valencia idag tänker jag fågeln Fenix. Ni som kan er historia vet att när fågeln Fenix är nära att dö bygger den ett bo runt sig och dör där i. Fenix brinner upp då den dör och uppstår sedan som en mask ur askan. På samma sätt tänker jag mig Valencia. Många, för att inte säga alla, tror att slutet nu är nära för Valencia. Vi kommer förmodligen att tappa nyckelspelare och ekonomin är minst sagt kärv för närvarande. Men likt fågeln Fenix kommer vi att komma stärkta ur krisen och återuppstå starkare och mer enade än någonsin!
Amunt Valencia!!
