Besvikelse och hopp om en god framtid
På många platser runt om i världen är det i detta ögonblick dödstyst, man kan i många vardagsrum höra en nål falla. Det är effekten av en enorm besvikelse alla hör. Tusentals människor känner en oerhörd frustration just nu. Det är ett bakslag, en motgång mot alla Valenciasupportrar som håller laget i sitt hjärta.
Det är inte bara en vanlig förlust, det är tusen gånger mer än så. Det är inte bara 3 poäng Los Ché missat att ta, det är inte bara en match som vi kan säga att vi glömmer och att vi tar nya tag till nästa gång.
Valencia har ikväll tappat så mycket mer. Det är definitivt klart att vi inte kan gå till Champions League den här säsongen, vilket logiskt innebär att klubben inte får de inkomster som behövs för att rädda ekonomin, vilket i sin tur innebär att klubben inte kommer ha råd att behålla de största stjärnorna.
Med största sannolikhet kommer David Villa försvinna till en annan klubb i sommar, kanske Silva också. Men räcker det där? Har klubben råd att behålla Joaquin, Albiol och Mata även efter försäljningen av de två förstnämnda? Vill dom överhuvudtaget stanna kvar?
Det är många frågor som kommer upp, men ingen, inte ens president Soriano kan besvara dom.
Vi måste alla vänja oss med tanken på att inte se Villa spela i klubben nästa säsong, det är ett faktum.
Från första stund i dagens match kände jag att det här inte skulle funka. Jag är inte den som misströstar och ger upp så tidigt, men idag kändes det lika hopplöst som i matchen mot Atletico.
Saknaden av Silva, Fernandes och Vicente är enorm. Ingenting fungerar utan dom, vilket vi har sett flera gånger om.
Den största besvikelsen idag var Marchena som skulle föreställa lagets spelmotor. Vad gjorde den människan förutom att sparkas med Pires och slå felpassningar? Det var pinsamt att se hur lagets kapten gång efter annan var inblandad i situationer med samma motståndare istället för att ta tag i spelet och sätta igång grabbarna på planen.
Det fanns ingen rörlighet i spelet, men det som gjorde mig mest förbannad var Villareals spel. Det var så förbaskat irriterande att se hur pinsamt dåligt hemmalaget spelade idag. Och det ska vara ett lag som precis varit med i Champions League och kämpar för att komma med i nästa upplaga? Det enda jag såg var maskningar och fejkade skador under hela matchen, försök till uppretningar av de redan frustrerade besökarna och säsongens tråkigaste spel. Om man inte såg att arenan lagen spelade på var så liten så hade man enkelt kunnat glömma bort att det var de gula som var hemmalag, för de uppträdde verkligen inte som det.
Missförstå mig inte nu, jag var inte arg för att de motståndare vi förväntades vinna mot spelade dåligt, utan det faktum att Valencia spelade sämre än dom gjorde det hela till en pina.
Vad var det som var så svårt? Det här laget hade Villa gjort 3 mål på i sömnen om han åtminstone haft ett halvsömnigt lag bakom sig. Idag hade han ett gäng hjärndöda spelare som inte ville röra på sig.
Man undrar vad Emery sa till spelarna i halvtidspausen, om han ens sa något.
Jag förväntade mig att mer rörligt Valencia efter paus, ett Valencia med mer vilja och kämpaglöd, det var ju ändå Champions League dom kämpade för!
Villas härliga mål tände nytt hopp i mig, om jag ens hade något efter 2-0 målet. Till min otroliga besvikelse så var laget som äntrade planen i andra halvlek samma lag som en kvart tidigare gått ut för vila.
Men som den sanna Valenciasupportern jag är så hoppades jag, det var trots allt bara ett mål till kvittering.
Allt det hoppet försvann när Joaquin byttes ut mot den för 4 år sedan otrolige Morientes.
Vem i hela friden hade kunnat tro att det här bytet var möjligt? Jag har inte sett Morientes göra EN bra passning under hela säsongen, varför envisas man då med att använda honom? Ska han spela rollen som offensiv förstärkning eller som spelfördelare? Varenda match så undrar man, men ingen verkar ha ett svar.
Efter 3-1 målet låg hoppet på -100. Det var klart, Valencia skulle inte gå till Champions League det här året heller, spelare skulle försvinna och laget placera sig i mitten av tabellen i ett par år framöver.
Men varför tänka så negativt egentligen? Visst, våra älskade stjärnor som vi kände oss så stolta över att ha i vår klubb kommer lämna oss, men vad händer sen? Klubben kommer inte försvinna, Valencia kommer alltid finnas kvar, det kommer bara vara lite annorlunda. Spelarförsäljningar kan inbringa oss 100 miljoner Euro, kanske mer. Pengar som bör spenderas väl, som bör spenderas på nya, unga, talangfulla spelare med potential att om några år lyfta fram laget till en ny storklubb som tar hela Europa med storm.
Enda kruxet är att allt måste tas från grunden. Gamla spelare som inte längre hänger med i La Liga-fotbollen måste bort: Albelda, Edu, Baraja, Del Horno med fler. Detta lättar på lönetrycket samtidigt som en föryngring sker. Soriano måste ta hem Zigic, Banega och Sunny som alla är utlånade, och med hjälp av dom, Emery och de spelare som blir kvar bygga ett nytt stort Valencia.
Detta är långsiktigt tänkande, men det ger ändå en liten glimt i mörkret som lagt sig runt oss.
Det första steget nu är att ta en seger i avslutningsmatchen mot Bilbao och på så sätt behålla UEFA-cupplatsen. Sedan kan vi se hur saker och ting urartar sig i sommar.
Jag tror inte på någon massflykt från klubben, det är bara vissa uppoffringar vi måste göra.
Med vetskapen om att Los Ché fortfarande är och alltid kommer vara Villareals storebror, trots förlusten idag, trots den krokiga framtiden vi går tillmötes, så kan jag med hopp i hjärtat säga: Amunt Valencia!
