AIK - Kalmar FF0 - 1
Valencia-Espanyol: Zigic frälsaren!
En match som till att börja med var ett riktigt sömnpiller kom att bli en hårresande tillställning där en väldigt omdebatterad spelare vid namn Nikola Zigic i allra sista minuten frälste Valencia med 3 poäng.
Emerys startuppställning innehöll vissa utropstecken, vilket kanske ändå var väntat med tanke på Silvas frånvaro. Jag var dock inte beredd på att Jordi Alba skulle få spela från start på Matas vänstra flank förpassande den rätte innehavaren till mitten.
Dealbert fick för ovanlighetens skull inte heller spela då Alexis ersatt honom som mittbackpartner till Navarro.
Pablos skada bäddade för Joaquin från start, och Miguel fick även han förtroendet att starta, trots veckans strapatser.
Ni som minns förra årets sista match förstår vad jag menar när jag säger att som den slutade, började dagens hemmamatch.
Det var ett rent sömnpiller med oändligt många felpassningar, onödiga satsningar, främst från Banega och Bruno, och alldeles för mycket nonchalant spel från Valencias sida. Inte spelade Espanyol bättre, tvärtom, men man hade större förväntningar än så på vårt hemmalag.
Första skottet från det gästande laget kom en dryg halvtimme in i matchen, och hörnstatistiken stod på 0 efter 45 minuter, vilket kan ge en fingervisning om spelet Pochettinos mannar visade upp.
Jag vet inte riktigt vad som är värt att nämna från den första halvleken mer än att Joaquin visade flera goda intentioner på sin kant med fina dragningar men tyvärr med inlägg som inte riktigt nådde fram.
Det största problemet med att Valencia spelade så pass fantasilöst tror jag beror på Silvas frånvaro. Anfallet och försvaret fungerar helt okej, men i mitten så räcker det inte alltid med Banega, vi behöver en snabbare offensiv spelfördelare, en roll som Silva fyller. Mittfältspartnern Albelda är tyvärr alldeles för långsam och förstör egentligen mer än han hjälper till.
Plus till Villa, Cesar och Navarro i första, alla andra behövde höja sig ett snäpp för att kunna bärga hem 3 poäng till Los Ché.
Andra halvlek gav en antydan till tempohöjning från Emerys manskap, passningarna kom snabbare och dom flesta rörde sig mer. Villa fortsatte att kämpa, överallt, vid båda målen, och chanserna kom tillslut, när man minst anade det. Tunneln på motståndarbacken i 53:e minuten var riktigt härlig att se, men det var en grym otur att avslutet tog i stolpen istället för att ge Valencia den ledning man behövde för att kunna andas ut.
Spelet trappades upp och pressen fortsatte, behöver jag ens nämna vilka som stod för den? Visst kom Espanyol med vissa kontringar, men de var egentligen aldrig nära att på allvar hota Navarros backlinje och Cesar i målet vilket gjorde att de var tvungna att inrikta sig mer på att försvara sig mot Villas, Joaquins och Matas framstormning. Den sistnämnde stod inte för ett lysande spel idag, och bör få ett medelbetyg då vi alla vet att han kan bättre.
När så vår omdebatterade avbytare Zigic ställde sig vid linjen och väntade på att bytas in så fick jag en slags uppenbarelse. Jag vet inte varför, men jag började genast känna på mig att något skulle hända med honom i dagens match, han skulle bli matchhjälte. Den långe men något slöe Zigic skulle på något sätt avgöra matchen för oss, det var jag ganska säker på.
Tempot ökade, intensiteten i matchen ökade, allt blev mer nervöst. Chanser skapades, främst av Villa, men bollen ville inte in. Mycket tack vare en riktigt bra Kameni i bortamålet.
I 70:e minuten skulle så ”Show á la Rafael Ramírez Domínguez ” dra igång. Den gamla domaren, som dittills varit ganska ojämn skulle spela en stor roll dom sista 20 minuterna.
Det började med att Zigic’ tröja behövde bytas vilket tvingade honom av sidlinjen. 10 sekunder senare när tröjbytet var avklarat så ville han såklart tillbaka in i spel.
Men släppte domaren in honom? Nejdå, för han hade bestämt sig för att vara envis, VÄLDIGT envis.
Trots publikens höga visslingar, trots en fäktande Zigic och trots 10 spelares kämpande att tillkalla Domínguez uppmärksamhet så fick Nikola inte komma in. Det hade gått över 2 minuter innan Albelda var tillräckligt smart för att släppa ut bollen till inkast och på så sätt tvinga domaren att låta serben komma in. Otroligt är ordet som beskriver denna dumdristighet.
Domínguez skulle fortsätta överraska med en rad straffsituationer som han blundade för. Villa blev neddragen i en mycket vass chans, men självklart så ville vår käre rättskipare inte stoppa pipan i munnen nu heller.
Från och med nu skulle matchen utvecklas från sömnpiller till näst intill en rysare. Det kom många chanser, där Villas nick i stolpen var allra farligast.
Även riktigt kul att Fernandes fick komma in och spela nästan 20 minuter. Jag måste säga att han visade upp ett helt okej spel, och jag är rätt säker på att han har potential till mer. Det vore ett dumt misstag av Emery att sälja honom, han förtjänar fler chanser.
De resterande ordinarie matchminuterna pågick i samma stil, med ett pressande hemmalag som inte riktigt lyckades nå ända fram till mål, trots att de inte förtjänade annat än seger.
Sekunderna tickade iväg, till 3:e tilläggsminuten då min uppenbarelse skulle bli sanning.
I ännu ett anfall slog Joaquin ett långt inlägg mot vår Nikola Zigic som knappt behövde hoppa för att sätta pannan mot bollen och tryyyycka in den mot bortre stolpen. Segern var vår! Fantastiskt!
Glädjen visste inga gränser varken hos Zigic, lagkamraterna som omfamnade honom eller hos oss hemma i TV-soffan.
En otroligt skön seger där det enda som egentligen fattades var ett mål av Villa.
Emery bör inför nästa match ha som mål att peppa spelarna att bli mer rörliga, visa sig, ta löpningar och inte slå så många felpassningar. Detta är saker som inte är så svåra att rätat till, och jag hoppas och tror att det är det långa vinteruppehållet som gjort spelarna lite långsammare än de egentligen är.
Nu är det bara att hoppas att Sevilla tappar poäng mot Atlético och att Valencia på så sätt befäster sin tredjeplats bakom Real Madrid, så tar vi nya tag nästa vecka i Copa del Rey.
Amunt!
