Valencia-Atlético: Powerplay i 90 minuter gav oavgjort resultat
Spel mot ett mål. Den meningen sammanfattar det första av två möten med Atlético Madrid hemma på Mestalla, som till viss besvikelse slutade oavgjort och med två baklängesmål insläppta.
Slutresultat: 2-2 (0-0)
Varningar: Valencia- Bruno, Mata, Pablo
Atlético- Ujfalusi, Raul Garcia, Aguero
Bäste spelare: Fernandes och Jordi Alba
Bästa inhopp: Vicente Rodriguez!
Största flopp: Mata
De första minuterna på det fullsatta Mestalla skulle komma att prägla nästintill hela matchen då Valencia satte full fart mot mål och, för att använda hockeytermer, spelade powerplay mot ett Atlético som såg väldigt oförmögna ut offensivt.
Startuppställningen för Valencias del var ungefär den man hade väntat sig, med ”Fantastic Four” i mitten och i topp och med Fernandes/Baraja som mittpar och en backlinje bestående utav Bruno, Maduro, Dealbert och Jordi Alba. La ligas mest rutinerade målvakt Cesar Sanchez vaktade målet samtidigt som den mest oerfarne och yngste, De Gea, stod på andra sidan planen. Inte heller Atléticos startelva bjöd på några större överraskningar med Aguero och Forlan i topp, Simao, Garcia och Jurado i mitten och en backlinje formad av Perea, Ujfalusi, Dominguez och Lopez.
Som tidigare nämnt så var det hemmalaget som tog tag i spelet från första början. Bollen spelades runt mycket fint och fina öppningar hittades så småningom genom det kompakta Atléticoförsvaret. Problemet var bara att trots den ihärdiga pressen så ville bollen ändå inte in i mål. Mycket berodde på individuella slarv kombinerat med spelare som verkade ha en dålig dag på jobbet. Pablo och Mata var extremt slarviga, speciellt den sistnämnde som hade svårt att röra på benen, konstant misslyckades med mottagningar och när han väl hade bollen slog bort den.
Pablo å andra sidan var mer skottvillig. Pablo fintade, Pablo sköt, men verkade hela tiden ha siktet inställt tre meter för högt upp i luften. Ännu tråkigare var att Villa var ovanligt osynlig och inte åstadkom något speciellt alls.
Silva syntes inte heller till väldigt ofta, men när han väl gjorde det så spelade han bra. Det var samma fina finter och intelligenta passningar som vi är vana vid att se, och utan honom hade chanserna och öppningarna uteblivit helt. De Gea fick en väldigt svettig kväll mellan stolparna då han i våg efter våg ständigt sattes på prov.
Det jag ofta blivit besviken över, så även ikväll, är att Valencia låter bli att skjuta från distans! De har en tendens att alltid vilja ta sig så nära målet som möjligt innan avslut, eventuellt, kommer. Detta är väldigt fel då många målchanser går förlorade, men Emery verkar inte vilja ändra på det.
Stort plus till Fernandes och backlinjen som uppträdde stabilt dom få gångerna de sattes på prov.
Så sammanfattningvis, chanserna fanns, men förvaltades inte på rätt sätt. Många hörnor tilldelades Los Ché, men många uteblev även, p.g.a. två blinda linjedomare i kombination med ännu blindare straffområdesdomare. De lyckades till och med missa en solklar hands på Lopez, mitt framför näsan på mannen med flaggan.
Halvleken slutade alltså mållös efter att Bruno onödigt gjort sig förtjänt av ett gult kort och därmed missar returmatchen i Madrid.
Andra halvlek började som den första börjat. Ständig press från Emerys gäng, utan resultat. Istället var det en idiotiskt slagen hörna som Bruno inte lyckades ta vara på som ledde till en förödande "tre-mot-César"-situation i 59:e minuten. En snabb spelvändning, en misslyckad brytning från Dealbert och friläget var ett faktum. Aguero avancerade snabbt och slog en sidledspassning till Forlán som bara behövde sätta foten till för att göra världshistoriens enklaste mål. Besvikelsen var total. Atlético hade gjort det som inte borde hänt, ett bortamål.
Svaret från Valencia dröjde dock. Mycket av det tror jag beror på att vissa spelare började bli trötta samtidigt som Emery envist håller kvar vid sin filosofi att inte göra något byte innan 70:e minuten. Jag förstår inte varför han inte vill tänka om. När spelet inte fungerar och flera av spelarna inte levererar på den nivå som krävs så måste förändringar ske, i tid!
Precis som jag nämnde tidigare så uteblev skotten från distans, vilket är väldigt synd då många mål kan göras på det sättet. Därför tackar jag Portugal för att ha fostrat vår egna Manuel Fernandes. Han gav svar på tal, verkade höra mina tankar, tog eget initiativ och dunkade in bollen från minst 20 meters avstånd, med en perfekt boll som precis studsade förbi De Gea i Atléticomålet vid vänstra stolpen. Ett mycket fint mål, och kvitteringen var ett faktum.
Hoppet hade återigen tänds, för att släckas fem minuter senare. Atlético fick en hörna från vänster som tillslut hamnade hos en helt omarkerad (Maduros miss) Antonio Lopez som inte hade några problem med att sätta det andra målet för sitt lag. 1-2 och det såg nu mörkt ut.
Dessförinnan hade Joaquin äntligen fått ersätta den relativt dåligt spelande Pablo på högerkanten, och fyra minuter efter målet gjorde Emery ett snilledrag då Vicente fick avlösa den för dagen misslyckade Mata. Det bytet skulle visa sig ge ny energi till hela hemmalaget. Det var som att var och en av spelarna fick en raket på ryggen samtidigt som hjärnan verkade sätta igång på hälften av laget.
Valenciafödde Vicente Rodriguez var den vitamininjektion som behövdes.
Laget vaknade, och viljan att vinna var tillbaka. Lägen skapades, Bruno sköt en rökare som så när höll på att gå in bakom en chanslös målvakt, men turen var på besökarnas sida idag, och skottet tog i ribban.
Tillsammans med enormt duktige Jordi Alba på vänsterkanten skapade Vicente mycket fina lägen, och det var även ett samspel mellan dom två som skulle komma att leda fram till kvitteringsmålet. En snygg vändning av vår nummer 14 och en minst lika fin väggning av Alba gav löpyta till vänster vid straffområdet, där Villa stod snett bakåt och bara väntade på den perfekta passningen i exakt rätt ögonblick för att direkt skjuta in den och utjämna. 2-2, och trycket man hade lättnade delvis. Ett oavgjort resultat är definitivt bättre än en förlust, även om man misslyckats att hålla tätt bakåt, hela två gånger om.
Pressen från vårt hemmalag fortsatte dock, och vår Levantevärvning hade bud på mer, men lik förbannat ville bollen inte in.
Precis innan målet hade Zigic fått ersätta trötte Fernandes, som förtjänade en applåd för sin stabila insats. Dock lite förvånande, och lite besviket, att kroaten återigen fick chansen efter sitt usla uppträdande i den senaste ligamatchen. Men å andra sidan tror jag inte Emery hade något annat offensivt val.
Skotten Craig Thomas, som för övrigt stod för en prickfri insats i andra halvlek, blåste tillslut av matchen, och det oavgjorda resultatet var ett faktum.
Viss uppförsbacke för Valencia i returen nästa vecka då ett oavgjort resultat inte räcker, om det nu inte görs fler än dagens två mål. Som Valencia spelade offensivt så förtjänar de absolut att gå vidare till nästa omgång, men tittar man på effektiviteten så är Quique Flores lag det som förtjänar att möta Liverpool eller Benfica i semifinalen.
Just effektiviteten måste bättras på drastiskt till nästa gång, helst redan till nästa ligamatch, då 16-7 i skottstatistiken inte speglar resultatet alls. Våra spelare, som förväntas kliva fram och skapa de avgörande lägena, måste skärpa sig rejält då mål måste göras för att drömmen om Europa ska kunna leva vidare. Och vi vet alla att det är svårt att vinna på Vicente Calderon, dock inte omöjligt.
Så det gäller bara att ge järnet och hoppas på att Emery lyckas motivera sina mannar tillräckligt mycket, så tar vi det här!
Amunt!
