Krönika: En ny säsong med helt nya förutsättningar

Klarar vi detta, då klarar vi allt. Så brukar det heta när man står inför en kommande tuff utmaning eller campingsemester med sambon. Lite samma mantra gäller för Valencia säsongen 2010/2011, utan guldgossarna, världsmästarna och storspelarna David Villa och David Silva.

Det har tagit lite tid att få ihop den här krönikan. Vissa dagar kommer ord av sig själv i en strid ström. Andra dagar har man svårt att formulera enstaka ord eller meningar. Tankarna i huvudet bara snurrar runt i en faslig hastighet. Att bry sig är att lida. Att följa ett lag passionerat är att våndas. Jag har inte valt att helhjärtat följa varje steg som tas i Valencia CF. Det bara blev så en gång i tiden. Hjärtat gjorde valet enkelt. Det var helt enkelt omöjligt att låta bli. Nu är de otänkbart och totalt ogenomförbart att bara sluta. Även om det ibland kanske vore det bästa för hälsan. Jag menar sommaren borde inte innebära kallsvettningar och ångest så fort man surfar in på en spansk fotbollssida. Nåväl ha överseende för en något motsägelsefull och förvirrad krönika.

När Silva försvann till Manchester City tvingades man på allvar inse att en era i klubben var över och att det här var början på en ny. Ett nytt projekt som jag tror att man måste ge några år och som med största sannolikhet tyvärr kommer att ha svårt att göra succé omgående. Liknande förvandlingar har vi tidigare sett i Valencia med bra resultat på lite längre sikt. Rafa Benitez byggde upp ett storlag utan stjärnor som Piojo Lopez och Mendieta exempelvis. Det viktigaste just nu är att klubben överlever, spelare kommer och går. Så är det. Även om självklart en del spelare sätter en tydligare prägel och saknas mer än andra. Vi måste därför ge Unai Emery samma stöd och tålamod som vi exempelvis gav Benitez en gång i tiden. Det är vårt enda val just nu. Gilla läget skulle vissa ha sagt.

Ett nytt Valencia är på väg att födas. Det är ett annorlunda Valencia vi kommer att få se den kommande säsongen. Ett robustare och stabilare Valencia, men med mindre stjärnglans. Ett förändrat Valencia, men för den sakens skull inte nödvändigtvis ett sämre Valencia. Med Villa och Silva försvann ganska så exakt 50% av målen (tillsammans gjorde man 29 av 59 mål förra säsongen) och visst har vi tappat två tongivande spelare i världsklass men samtidigt så var det stundtals en överdriven tro och press på Silva och Villa. Det var dessa två som skulle göra det helt enkelt. Andra spelare gömde sig och hoppades att Silva/Villa skulle kliva fram. Saknades någon av de eller de hade en dålig dag så låste sig allt som oftast Valencias offensiva spel. Inför kommande säsong är det dags för nya spelare att kliva fram. Förhoppningsvis kommer många spelare att dela på ansvaret där fler spelare kan känna sig delaktiga och viktiga.

Samtidigt som jag är hoppfull och barnsligt nyfiken på det nya Valencia kan jag inte låta bli att känna vemod och en våg av melankoli sköljer över mig. Jag vill så gärna vara positiv och se förändringen som en naturlig del av utvecklingen. Jag vill så gärna tro på Manuel Llorentes ord om att Valencia kommer att vara minst lika slagkraftigt kommande säsong som man var under det senaste året. Man blir som ett barn på nytt och vill egentligen bara ha Unai Emerys tröstande hand på axeln samtidigt som han tittar mig i ögonen och säger att allting kommer bli bra igen. Det är nästan så att jag skäms för att erkänna hur mycket jag oroar mig för Valencia de här dagarna. Man försöker vifta bort paniken när den ena stjärnspelaren efter den andra försvinner. Man förnekar deras betydelse. Man försöker se det positiva i det hela. Det är inte alltid så enkelt.

Unai Emery har inte haft det lätt i Valencia och många var det som inte ville se honom som tränare för Valencia den här säsongen. Emery inleder årets säsong starkt ifrågasatt trots att han ifjol tog laget tillbaka till Champions League och placerade Valencia överst bland de lagen som får 100 miljoner Euro mindre i TV-pengar än Real Madrid och Barcelona. Samma fenomen såg vi senast med Vicente Del Bosque i VM. Efter förlusten mot Schweiz i premiären var allting fel. Spelet, taktiken, uppställningen och spelarna som Del Bosque tagit ut. Ingenting var bra. Några veckor senare lyfte Vicente VM-bucklan och hyllades världen över. Emerys lidande påminner samtidigt mycket om Rafa Benitez situation i klubben där han inledningsvis var starkt ifrågasatt men sedan ledde laget till två ligatitlar samt en Uefa-cup triumf inom loppet av tre år och därmed blev den mest framgångsrika tränaren någonsin i Valencia. Ingen trodde på allvar då att lilla Valencia då skulle kunna utmana Real Madrids Galacticos. Ingen tror heller nu att Valencia ska kunna vara en utmanare de närmaste säsongerna.

Vi är inte bortskämda med spektakulära spelarvärvningar eller karismatiska tränare på bänken. Vi är inte heller vana vid att titlar och troféer samlas på hög i prisskåpet. Men de senaste 10-15 åren har Valencia utvecklats till en självklar utmanare till de två stora i Spanien. Vi har spelat Champions League finaler, vunnit ligan såväl som Copa del Rey i de inhemska turneringarna och dessutom kryddat det hela med att vinna Uefa-cupen. Glansperioden var millenniets fem första år, efter det har det mest handlat om en kamp att ta sig tillbaka till där vi var då. Där vi anser att vi hör hemma. Konkurrensen har blivit tuffare och de två stora rustar värre än någonsin vilket gör det närmast omöjligt att försöka konkurrera. Vi har inte riktigt samma förutsättningar. Vi spelar inte riktigt i samma liga. Ändå är många inte nöjda med en stabil tredje plats i ligaspelet som innebar Champions League-spel återigen. Vi måste lära oss att sänka garden. Vi måste nog tyvärr vänja oss vid tanken att det kan ta många år innan Valencia på allvar kan utmana om ligatiteln igen. Trots detta behöver man inte gå under i någon djup depression eller känna sig allmänt pessimistisk. Vi måste se det ifrån den ljusa sidan, vi måste se lite mer nyktert och positivt på verkligheten. Men vi ska aldrig sluta hoppas. Vi får aldrig sluta tro. Ingenting är omöjligt och inga motståndare är övermänskliga.

Hoppet är det sista som överger en lojal och trogen supporter. Hur hopplöst det ibland kan verka så får vi aldrig glömma att Valencia alltid reser sig. Klubben har tagit sig tillbaka från svåra, närmast omöjliga kriser förut. Inga spelare är större än klubben. Jag spricker inombords av längtan att följa det nya Valencias framfart och utveckling den kommande säsongen. Vi har gått tillbaka till grunderna och kommer att få se ett mindre spektakulärt Valencia men ett mer homogent och tryggt Valencia. Defensiven prioriteras och nyförvärven har handplockats för att passa in i den profilen som ska utgöra nya Valencia. Jag tror det här kommer att bli riktigt bra. Jag kommer aldrig sluta hoppas eller sluta lida. Att vara realistisk är inte alltid min starkaste sida.

Amunt Valencia!