Krönika : En klippa i Stormen
Valenciaredaktionen presenterar sitt senaste nyförvärv Sebastian Saura med en känslofylld och passionerad krönika.
Vissa händelser följer med en till graven. De etsar sig fast på näthinnan. Lagrar sig permanent i hjärnbalken och, av någon konstig anledning, vägrar försvinna.
Jag har ett sådant minne. Bilden av Oliver Kahns händer som slår bort Manuel Pellegrinis välslagna straff. Året var 2001 och mitt i tipsextra-fanatismen hade jag bänkat mig för att se en Champions League-final som för mig var större än livet själv. Jag minns fortfarande hur dålig bevakning media hade på matchen. I ett land där Premier Peague var lika självklart som fredagsmys var nog intresset för den, på pappret sett uddlösa matchen, lika stort som för VM i skoggshuggning. Likt förbannat satt jag vid tvn och hade laddat upp på mitt egna manér. Halsduken var framme och jag hade till och med bett en stilla bön.
Denna procedur hade året dessförinnan varit helt meningslös då drömmarna om en mästartitel över Europa krossades skoningslöst av Morientes Real Madrid.
Samma sak upprepades även detta år. Efter en nagelbitare till straffläggning fick man ännu en gång erkänna sig besegrad. Allt kändes hopplöst. Man kan hylla tavlan Mona Lisa i all oändlighet, men hade en konstnär lyckats fånga Santiago Cañizares känslomässiga utbrott efter förlusten hade jag pantsatt mitt hus för den målningen. För Cañizares tårar var inte bara hans egna tårar. Det var tårar som delades av hundratals fans. Det var mina tårar.
Underbarnet Lionel Messi ledde Barcelona till storseger. Bolltrollaren Cristiano Ronaldo sköt hem tre poäng till Real Madrid.
Teknik, snabbhet och målkavalkader. År 2010 är vi nästan bortskämda med övernaturliga fotbollsspelare. Vi är som ett litet barn som prompt ska ha den dyraste leksaken. Vad vi, folket, missar på vägen mellan cykelsparkar och rabonafinter är hjärta. Min mormor brukade ha ett eget ordspråk: Si no tiene corazon en lo que haces, no vale nada. Om du inte har hjärta till det du gör, spelar det ingen roll.
Det är precis så det måste kännas att spela för Valencia. Vi har aldrig varit ett storlag i klass med Real eller Barcelona. I Europa kan vi nätt och jämnt mäta oss mot våra Italienska och Engelska diton. Vi är inte laget som år efter år värvar för miljoner. Vi är laget som alltid finns där. Vi är som ett storasyskon som du kan ringa kanonfull klockan halv 3 och be om att bli hämtad. Vi är Valencia. För hos Valencias supportrar, ledare och spelare finns vetskapen om att vi jämnt och ständigt är i skuggan av de två jättarna i La-Liga, men detta spelar ingen roll. Laget byggs upp utav corazon, hjärta.
I varje spelare, ledare och supporter finns en överlevnadsinstinkt, likt fladdermusen som pryder vårat emblem. En instinkt att aldrig ge upp, aldrig låta sig hånas och att alltid stå rakryggad med en stolthet mot klubben.
Valencia är ingen lätt klubb att handskas med. Varken som supporter, tränare eller spelare, något som Ronald Koeman mer än nog fick erfara. För ett år sedan var våran klubb körd i botten. Ekonomin visade röda siffror samtidigt som det sportsliga tog helt nya skepnader än vad vi vanligtvis hade sett. Man hoppades ivrigt varje match om att formsvackan skulle vända, helt utan att någon hörde ens bön. Resultaten kom dock att vända och vi klarade kontraktet. Men det är inte för resultaten vi älskar våran klubb. Det är inte heller för miljardvärvningar eller för världsstjärnornas soloräder vi älskar våran klubb. Vi älskar Valencia C.F på grund utav de elva man på planen. De som sliter, i regn, solsken eller snöstorm. På Mestalla likaväl som på Camp Nou. Det är dessa elva män som inbringar oss hopp, glädje och sorg. Det är dessa män som mardrömssäsongen 07/08 lyckades rädda vår heder. Det är dessa män som är Valencia.
Som student är det mycket som är ovisst. Jobb, bostad och framtid är något som dagligen förändras.
Men en sak är säker. Kärleken till Valencia kommer alltid att bestå.
