Matchrapport och funderingar kring framtiden: Valencia - Sevilla 1-2
Valenciaredaktionens utsände berättar från läktarplats om förlustmatchen mot Sevilla.
Valencia ställde kvällen till ära upp med ett reservbetonat lag, då man har skadebekymmer och några spelare vilas inför den matchen mot Inter på onsdag. Det är en varm kväll och Mestalla är i stort sett utsålt. Ett femtiotal tillresta Sevilla-fans bidrar till den goda stämningen, och inledningsvis är det faktiskt säsongens klart bästa tryck på läktarna. Innan matchen presenterades Soler i hans första match som president tätt följt av en tyst minut för att hedra två nyligen avlidna exspelare.
Valencia öppnar bra, Corradi är nära att göra mål redan i första minuten sedan på en tidig hörna, men ett Sevillaben räddar. I den m.14 svarar Cañizares för en avancerad räddning i vänstra hörnet som leder till en dubbelhörna. Man kan tidigt i matchen tydligt se att Valencia för dagen saknar kantspel. Varken Angulo eller Fiore gör sig bra på där även om den Angulo ändå skapar en del med hjälp av sin arbetskapacitet. Avslutningen på den första halvleken är dock bra, i m.24 provar Angulo skott och i m.26 är det Fiores tur. Fiore som tog initiativ till snabb frispark med Angulo får på ett bra skott. Duktige Sevillamålvakten Esteban får problem och släpper retur, Corradi är först på den och får på ett skott i ribban! Valencia skapar ett bra läge i m.33 då Curro Torres nästan friställs med målvakten.
Övertid första halvlek och vägrar Esteban släppa bollen till en hemmahörna! Corradi fullkomligt brottar ned honom, Di Vaio skyndar till för att fråga vad Esteban håller på med. Jag förstå att man vill få tiden att då i den situationen, men det var inte första gången han tog lång tid. En detalj som tyder på att Sevilla troligen var nöjda med ett lägre tempo och en poäng.
Valencia ställer alltså upp utan naturliga yttrar. Angulo och Fiore på kanterna blev förutsägbart. Med vetskapen om vad Fiore kan åstadkomma centralt lider jag med honom och med laget när en sån otrolig kapacitet inte tas till vara. Hur man kan få in Fiore centralt i banan kan diskuteras. Klarar han av att alternera som pivote eller trivs han bättre i en roll liknande Aimars, som släpande forward/offensiv mittfältare? Samtidigt som man betraktar yttrarnas situation kan man ifrågasätta om det är slöseri med kapacitet att spela med två huvudstarka spelare i Di Vaio och Corradi, om man inte försöker komma till inlägg?
Sissoko gjorde sin bästa match för säsongen, både vann och fördelade bollar på ett övertygande sätt. Det bådar gott inför framtiden. Han är ung och besitter stor potential. Det kändes som han slappnade av mer till skillnad mot hans hittils överambitiösa arbete.
Pellegrino gjorde säsongsdebut och kunde inte fått en svårare start. Serietrean Sevilla och La Bestia på besök. El Flaco inledde långsamt, klumpigt och med många felpass. Han drog på sig frisparkar och flera passningar var svåra långbollar. Det är svårt att avgöra orsakerna till den dåliga prestationen. Berodde den på för lite matchträning, eller på för dålig kapacitet? Beror det på en svår motståndare eller på att tränaren inte ger förtroende? Det behövs fler matcher för att göra en rättvis bedömning. Till hans försvar kan jag tycka att han kunde fått debutera i en enklare match.
Den andra halvleken inleds illa, Cañi tvingas redan i m.48 till en fantomräddning då Pellegrino missar offsidefällan. Det fortsätter uselt från båda lagen och jag och andra undrar vad det är vi har betalat för att se? I m.58 lyckas Los Ché få några passningar att stämma, Fiore spelar ut till en fristående Corradi som kan välja att passa i straffområdet eller skjuta själv. Han hittar alternativ tre när han träffar en försvare, 1-0 bakom en ställd målvakt.
Sevilla flyttar upp spelet, nu har man inte något att förlora. Strax har de en möjlighet att utjämna på frispark, men Cañi fortsätter att övertyga och limmar den. Matchen väger fram och tillbaka, Di Vaio har exempelvis ett bra läge på en snabb kontring, framspelad av Corradi, men är för trött vid avslutet. Sen blir det tyst på Mestalla, i m.65 presenterar sig Baptista med en behärskat placerad kvittering bakom en chanslös Canyete, på grund av hemmaförsvarets brist på närkampsspel.
Angulo går ut, in kommer en frisk(?) Aimar, pigg men utan mirakelmedicin. Minuten därpå drar Baraja på sig gult kort 2. Trots att jag från läktarplats omöjligt kan avgöra om det är riktigt så ändras matchen kapitalt. Valencia omstrukterar omgående då Di Vaio går ut och kapten Albelda kommer in.
Efterspelet på Barajas utvisning kan bäst beskrivas som en parodi, eller en tragedi - hur man väljer att se det. Publiken vädrade sitt missnöje med domarens bedömning och hjälpte till i hemmalagets jakt på att få en utvisad bortaspelare. Tio minuter efter första utvisningen var det dags igen. Cañizares, med all rätt upprörd över Sevillas ständiga filmningar, bestämmer sig för att få domarens uppmärksamhet. Han retar upp och puttar lite på bortalagets filmstjärna Daniel Alves samtidigt som fler spelare fyller på i tumultet. Alves får ta en del och bestämmer sig för att ge igen... Han puttar på någon som faller ner som en döende svan, vips var det 1-1 i mål och röda kort! Parodin fortsatte de sista minuterna, domaren hade förlorat respekten. Publiken och spelarna var de som tagit över bedömningen i den svaga matchen. För första gången denna säsong viftade publiken med vita näsdukar, ackompanjerat till (o)passande ramsor.
Sevilla tog riktigt ledningen 2-1 efter hörna genom Aranda i m.82. Inte konstigt då Valencia slutat koncentrera sig på spelet. Aranda var inblandad i en ny situation minuterna senare då han skadar sig, byts ut, för att sedan oförstående komma in frisk(!) på plan igen. Cañi och publiken bestämmer sig för att ett rött kort är rätt och mycket riktigt delar domarn ut det.
Valencia försöker tillslut få en kvittering. Det är skandal att man inte fyller på med folk framåt i de avslutande anfallen. All heder (det dåliga fotspelet till trots) till Cañizares, en utomordentlig ledare och pådrivare med stor respekt hos medspelare, motspelare och domare. I säsongens matcher har man sett hur han lyser av självförtroende och karisma, så högt upp som till översta raderna på Grada Del Mar!
Förluster kan man acceptera, men det jag har svårt att acceptera är hur den här kom till, i min mening på grund av lättläst anfallspel utan ideer och variation. Delvis ursäktar det ganska bra motståndet och det reservbetonade hemmalaget, men det känns som att man kan bjuda till mer på hemmaplan. Inte förrän efter Intermatchen kan man utvärdera den här matchen. Var det rätt att vila Albelda, Aimar med flera så pass mycket som man gjorde eller var en förlorad match av 38 snarare ett genidrag i jakten på tre viktiga poäng i den kortare och mer avgörande Champions League-gruppen?
Det är med viss oro (skadeläget) jag ser fram emot en batalj mot Inter på onsdag. Biljetterna är slutsålda sen länge och förhoppningsvis kan hemmapubliken vara en avgörande faktor om spelet fortsätter gå trögt. Matchen i sjukstugan är viktig: vilka spelare lyckas bli speldugliga? Jag drömmer självklart om Ayala, Vicente och Aimar. Kommer tomten tidigt i år?
