Helgkrönika från Valenciaredaktionen: Yohans mittsäsongsanalys
I denna helgkrönika filosoferar Yohan kring den del av säsongen som gått.
Säsongens resultat, hittills
- svart på vitt
Den här säsongen började väldigt bra och redan efter segern mot Porto kändes det som om Valencia skulle gå en ljus säsong till mötes. Claudio Ranieri fick börja sin nya era hos Los Ché med en Supercopa titel som kanske inte är den mest åtråvärda men det är dock en titel.
Fast innan dess förlorade han en annan titel då Valencia föll snöpligt mot Real Zaragoza hemma på Mestalla. Den 1-3 förlusten sved rejält, särskilt med tanke på att vi hade 1-0 från bortamatchen att gå på från första mötet.
Annars så började både Champions League och ligan bra resultatmässigt, vi inledde med 2-2 borta mot Bilbao och det är alltid bra att få med sig poäng från den arenan, och sedan ångade laget på fyra segrar på rad med storsegern mot Depor på Riazor (1-5) som den största fjädern i hatten.
Vid den här tidpunkten så prisades Di Vaio och många tippade att han skulle bli årets Pichichi i Valencia och även jag tyckte att han lyckades riktigt bra.
Men efter den fantastiska inledningen så kom det en baksmälla som sved rejält, antagligen levde laget på förra årets form och man såg i vissa matcher att spelet inte stämde riktigt. En tung förlust borta i Tyskland mot Werder Bremen följdes upp av en massa tappade poäng och en rejäl fot i röven av Lleida som sparkade ur Valencia från Copa Del Rey i första omgången. Helt otippat.
Nyckelmatch efter nyckelmatch förlorades, vi fick stryk av Real Madrid, blev "våldtagna" av Inter på Mestalla, förlorade mot de givna "sexpoängsmotståndarna" Getafe och på vissa håll skreks det att Ranieri skulle avgå. Jag måste erkänna att även jag hade stora tvivel på vår Míster. Och till råga på allt slogs vi ur CL trots att vi hade ett gyllene läge att slå tyskarna på Mestalla, det hade räckt med 1-0.
Efter alla nederlagen har det visserligen gått lite bättre, nu har vi fyra raka segrar och inte släppt in ett enda mål och det är bra. Dock så verkar Ranieri inte riktigt hittat någon struktur i sin spelplan och alltför ofta verkar spelarna vilsna på plan. Anledningen till att vi har vunnit dom här matcherna på slutet beror på hög moral, bra försvarsspelare och tur.
Vågar man tro på serieseger?
Ja, det tror jag nog, det återstår väldigt många poäng att spela om och Barcelonas trupp är verkligen inte speciellt bred. Nu blev det ju tyvärr inte tre poäng på Camp Nou men Barcelona känns inte speciellt slagkraftigt om man skulle förlora t ex Puyol eller Eto'o i några månader.
Vad som krävs för att Valencia ska vinna serien det är att alla spelarna kommer tillbaka från skador och är 100% resten av säsongen. Aimar måste infria förutsättningarna, i nästan alla matcher förväntar man sig att han ska trolla och bli Man of the Match men sällan lyckas han, jag tror han känner en oerhörd press och lyckas han bara komma tillbaka till gammal god form så tror jag han är en av nyckelspelarna för att Valencia ska lyckas under våren.
Givetvis behövs det kuggar som Ayala, Albelda, Baraja, Cañizares och Vicente också storspela resten av säsongen, dessa spelare är så oerhört viktiga för Valencia - man kan säga att de rent av är själen.
Vad är jag nöjd med?
Det jag är mest nöjd med det är att vi lyckats behålla våra bästa spelare, trots riktigt dålig ekonomi och misslyckade budgeteringar så verkar det som om presidenten vägrar att sälja våra största stjärnor. Det har ryktas om att Vicente skall till Inter flera gånger och den pinsamma summan 150 miljoner kr har nämnts men presidenten vägrar som sagt att sälja. Och just det är jag riktigt nöjd med.
Annars så är jag glad att Cañizares fortsätter att bevisa att han håller absolut högsta klass när det gäller målvaktsspelet och att försvaret lyckats bra med att hålla tätt trots att världens kanske bästa mittback Ayala inte spelat en minut ännu.
En sak jag är mindre nöjd med det är behandlingen av Mista, visserligen så satt det långt inne innan han skrev på sitt nya kontrakt och jag stödde givetvis "bänkningen" av honom. Men Mista är enligt mitt sätt att se på det den mest kompletta anfallaren och bästa målgöraren i Valencias trupp idag, det bevisade han förra säsongen. Och som dom flesta inbitna Valenciafansen vet så är Mista en sådan spelartyp som behöver förtroende från tränaren, det är då han börjar göra mål.
Nu har målen lyst med sin frånvaro och det tror jag helt klart beror på att han känner sig osäker i truppen, utbytt i halvlek massa gånger, inte fått starta andra gånger osv. Senast mot Werder Bremen kunde man skönja en viss besvikelse hos Mista riktat mot Ranieri och det anser jag är med all rätt.
Håller du med Yohan? Säg din mening på forumet!
Läs mer: Valenciaredaktionens helgkrönikor