En speciell match
Ikväll klockan 22.00 går min absolut mest minnesvärda match av stapeln, men den här gången är året 2010.
Real Madrid-Valencia är för mig en mycket speciell match. Inte enbart för att den kan ge liv i toppenstriden.
Den är, eller jag kanske borde skriva var den match som fick mig att på allvar följa spansk fotboll som inte enbart kretsade kring Florentino Pérez plånbok och Luis Figos överstegsfinter som i slutet på 90-talet var några av anledningarna till att jag överhuvudtaget fick upp ögonen för fotbollen utanför skandinavien och de brittiska öarna.
Året var 2001, det var julafton. Vi hade precis avslutat julklappsutdelningen och allt var frid och fröjd, trodde jag. Jag började känna av en nytändning av förväntan i luften när min fotbollstokige farfar reste sig från soffan och räckte över ett kuvert. Kuvertet innehöll inget mindre än två platser på ena hörnets femte rad. På Santiago Bernabéu! Jag blev alldeles tokig. Jag skulle få se Raúl, och Hierro, och Figo, och Zidane, och Roberto Carlos, och Guti och alla andra som jag tidigare bara följt på TV. Det jag inte riktigt brydde mig om just då var att jag också skulle få se Santiago Cañizares, Carboni, Pellegrino, Ayala, Albelda, Baraja och Ilie.
Mest längtade jag dock efter att se mina idoler César Sanchéz och Fernando Morientes i Real Madrid. Varför just dessa två hade fångat min uppmärksamhet som fjortonåring vet jag inte riktigt, och det är lite vad den här texten handlar om.
Resan till Madrid gick bra med tanke på min farfars bristande språkkunskaper då vi fick förlita oss på McDonalds och fraserna gracias och salida. Efter alla bravader i tunnelbanesystemet hade vi till slut större nytta av den senare frasen än vad vi hade av gracias. Matchen vanns av Real Madrid, och jag var trots uteblivet skönspel jättenöjd med tre poäng till Real Madrid med tanke på att Ilie gjorde ett helt korrekt mål som dömdes bort. (Domarna började alltså redan då…) Målskytt för Real Madrid var noterbart Fernando Morientes.
Det var när jag kom hem som jag insåg att jag också hade varit och kollat på Valencia, ett lag med en enorm charm, en fin stad och mycket bra fotbollsspelare. Jag började lyfta blicken från Real Madrid och även lägga märke till andra lag inom den spanska fotbollen. Jag hittade Sevilla, Jag hittade Deportivo och Jag hittade Celta Vigo som av olika anledningar fick mina sympatier, utöver Real Madrid och Valencia då förstås. Men aldrig Barcelona av förklarliga skäl.
Men det var ändå Valencia jag stannade vid. Varför? Jag vet inte, men jag misstänker att värdssamfundet, Gud, Oprah eller Obama har ett finger med i det hela. Ett tag efter resan till Spanien surfade jag in på SvenskaFans.com och såg att de var i behov av skribenter. Jag gillade fotboll och jag gillade att skriva så jag skickade iväg en ansökan om att få skriva för Real Madrid, såklart. Kviborg hade då fullt gäng hos sig och det fanns andra lag som var i större behov av hjälp. Rikard Petersson dök då upp och frågade om Valencia var någonting för mig. Svaret var efter min upplevelse i Spanien ett självklart ja.
På den vägen var det sen. Valencia dök upp överallt och byggde på mitt intresse för klubben. Min första stora match var Real Madrid-Valencia, jag ansökte om att skriva för Real Madrid, men är mycket tacksam för att jag nu skriver för och därför också följer Valencia. Mina tidigare idoler från Real Madrid César Sanchéz och Fernando Morientes, ja vad hände med dem? Det vet ni nog redan om ni läser det här, men jag säger det rätt ut för att få ett homogent upplägg i texten: De spelar och har spelat i Valencia. Min absoluta favoritspelare Cristiano Lucarelli har spelat i Valencia. Bekanta flyttar med jobbet till…Valencia. Jag längtar till min antagligen ofrånkomliga flytt till Valencia.
Glöm Rom.
Alla vägar bär till Valencia, eller med den senaste tidens värvningar också från Valencia. Valencia Club de Fútbol är navet i min fotbollsvärld och kommer med all säkerhet alltid att vara det. Det är bara att luta sig tillbaka och följa ödets väg, med andra ord alltså Valencias väg. Ikväll antar jag att också resultatet går den vägen.