Ett kokande Mestalla är något som bara måste upplevas
Det är en vecka sedan Valencia derbyvann över Levante. Men det är inte därför som jag sitter och skriver under lördagsförmiddagen.
Lördagen den 29 oktober flög jag, tillsammans med familjen, ner till Barcelona. Samma dag begav vi oss till Camp Nou för att se världens bästa lag spela skjortan av stackars Mallorca. Visst var det väl trevligt att se Messi och grabbarna, men att få uppleva en CL-match på ett kokande Mestalla skulle visa sig vara något helt annat.
Tre dagar efter Barcelonas överkörning av Mallorca skulle det spelas fotboll som handlade om liv och död. Spanska AS hade inför matchen mellan Valencia och Bayer Leverkusen satt rubriken ”Allt eller inget” och visst hade de rätt.
Efter tre timmars tågresa befann jag mig, tillsammans med min pappa (övriga två familjemedlemmar hade konstigt nog nöjt sig med att se ett Barcelona som spelade inför ett Camp Nou som till hälften var fyllt av turister), på stationen ”Valencia Joaquín Sorolla”. Det var bara förmiddag, men stan var fylld med spanska, tyska och engelska fotbollssupportrar. Engelsmännen, som dagen efter skulle se sitt Man City möta Villarreal några kilometer norr om Valencia, laddade upp på barerna som om City skulle spela på tisdagen. Ölen beställdes in i mängder och det dröjde inte särskilt länge innan hånfulla engelsmän kommenterade min orangefärgade matchtröja.
Tyskarna var dock snäppet värre som gormade om precis allting. Att visa respekt för andra verkar inte ha satt sig i deras huvuden. Men när tunnelbanan börjat närma sig Aragón (stationen vid Mestalla) hördes det inga tyskar. Det var bara Valencianistas, överallt. Tåget var kanske inte lika proppfullt som det tåg som transporterade Barcafansen/turisterna till Camp Nou några dagar tidigare, men detta var stämning. Magnifik stämning.
Utanför arenan var det proppat, det var knappt att man kom någonvart. Och ändå var vi där 45 minuter innan avspark. Det märktes att det var något extra. Att försöka se sig omkring i Valencias officiella supporterbutik, som ligger tvärs över gatan till Manolo el del bombos bar, var i princip omöjligt (det känns overkligt att Valencia och Barcelona spelar i samma liga då Camp Nous supporterbutik säkert är tio gånger så stor som Valencias). Idén om att köpa en Senyeratröja skrotades ganska snabbt.
Men väl inne på arenan var det frid och fröjd. Att vi hade bra platser visste jag, men att vi satt i samma höjd som president Llorente och de andra höjdarna på den andra långsidan hade jag knappast trott. Mäktigt var bara förnamnet!
Före avspark var det tyskarna, som befann sig uppe i ena hörnet, som stod för stämningen, men precis som på tåget överröstades de när det började närma sig avspark. Tio sekunder in i matchen… Ja, det där vet ni ju redan. Pirates of the Caribbean-låten drog igång i de urusla högtalarna och det var fest från första minut.
Att spansk fotboll inte har någon stämning på arenorna är ett rykte som i många fall är fakta. Och visst, Barcas match var inget undantag. Det var som att vara på en träningslandskamp på Råsunda. Men i Baskien och längs sydkusten har det sedan länge varit bra atmosfär på arenorna. Mestalla är mest känd för sina branta läktare och sin bortskämda publik, men den 1 november 2011 var det ett sanslöst drag som jag sent kommer att glömma. De två små klacksektionerna på varsina sida av huvudläktarens långsida skapade ett tryck som jag inte ens varit med om på stockholmsderbyna. Den ena klacken hoppade i takt med halsdukarna svävande över huvudena, den andra sidan jobbade med flaggor. Tillsammans körde de växelvis Pippi Långstrumpmelodin, där de också växlade med att hoppa med ryggen mot planen. Jag har varit på många fotbollsmatcher, men jag undrar om inte dessa två klackar gav mig mitt bästa fotbollsminne hittills. De tystnade inte ens när kvitteringen kom, utan fortsatte att stötta sitt lag.
Men på övriga sektioner visslades laget stundtals ut. Visselorgien nådde sin topp när Emery valde att byta ut en pigg Feghouli och jag kan lova att ett och annat ord på ”P” skreks ut bland gubbarna bredvid mig. Att få uppleva en seger i min första match på Mestalla var ett scenario som verkade spricka. Tyskarna tog över matchen och jag var övertygad om att Ballack & co skulle få in ytterligare en balja.
Men sagan slutade lyckligt. Valencia vann med 3-1 och när Soldados ledningsmål väl kom kokades Mestalla till en enda stor gryta.
Grytan var god, smakade tre poäng och Valencia var med i CL-racet igen.
Till sist: ”Noche Mágica” var det som fästes i min skalle på tåget tillbaka till Barcelona. Marcas löpsedel sammanfattade en match på två ord. Den Madridbaserade tidningen hade för en gångs skull lagt mer fokus på Valencias triumf än marängernas uppladdning inför Lyonmatchen. Då vet man att kvällen på Mestalla inte bara var en seger för Valencia, utan också för hela fotbollslandet Spanien.