Helgspecial: Mardrömsåret 2012 och tankar om 2013
2012 har varit ett mörkt år för Valencia som trots lämpliga förutsättningar inte lyckats prestera likt man gjort under tidigare år. Ojämnhet och oförutsägbarhet har varit nyckelord under året som kan definieras som en enda lång, mörk tunnel. Kan 2013 bli året då man hittar en väg ut mot solljuset?
När år 2011 gick mot sitt slut såg allt ut att vara frid och fröjd på den spanska östkusten. Dåvarande tränaren Unai Emery och hans mannar hade avslutat året starkt och alla pratade om hur 2012 skulle bli Valencias år. Året då man hämtade hem en trofé. Löften gavs, självförtroendet steg, förhoppningarna var starkare än någonsin.
Redan i februari 2012 var det tydligt att man istället tagit flera steg bakåt. Los Ché hade inte en enda vinst på fem raka ligamatcher. En månad hade gått utan att laget fått 3 poäng. Rivalerna började komma ikapp, självförtroendet sjönk och fansen började bli oroliga. Kontinuiteten som tidigare funnits var som bortblåst och resten av säsongen präglades av ojämna insatser som förvirrade samtliga supportrar.
Säsongen summerades i maj. Efter mycket om och men hade Valencia tagit den viktiga 3:e platsen. Under säsongen hade man däremot blivit utslagna ur samtliga cuper. Visserligen hade man nått semifinalerna i både Copa del Rey och Europa League (som man fick delta i efter det tidiga uttåget ur Champions League) men detta var inte nog. De löften som givits var brutna. Ojämnheten som visats upp under året talade sitt tydliga språk och Emery lämnade klubben under sommaren.
Ledningen insåg att det var dags för förändringar. Klubbikonen Mauricio Pellegrino tog över rodret efter Emery och truppen genomgick förändringar. Spelare som Jordi Alba, Pablo Hernandez, Aritz Aduriz, Mehmet Topal och Miguel lämnade truppen för att bli ersatta av Aly Cissokho, Joao Pereira, Fernando Gago, Guardado och Jonathan Viera. Med en total överblick kändes truppen förbättrad på samtliga plan. Samtidigt köpte Valencia loss Sergio Canales från Real Madrid och förlängde kontraktet med lagkaptenen Roberto Soldado till 2017. Ännu en gång höjdes förväntningarna och detta skulle vara säsongen då Valencia på allvar skulle utmana Real Madrid och Barcelona genom att minska avståndet till toppen.
Låt oss dock komma ihåg, mina damer och herrar: Året var fortfarande 2012.
Även hösten speglades av ojämna prestationer som inte gav de resultat man hoppats på. En tuff ligainledning slog luften ur Valencia som inte lyckades hämta sig från de tidiga nederlagen. Laget var som en brasa som vägrade tändas. Någon gång ibland fick man se en gnista. Då började vi hoppas på att brasan skulle fatta eld, vilket aldrig hände.
I Champions League gick allt däremot lysande. Med hela 13 poäng inspelade blev man grupptvåa på målskillnad. Fast efter två katastrofala matcher på raken i ligaspelet, mot Malaga och Sociedad, fick även Pellegrino lämna tränarposten. Mestalla hade buat ut laget, men främst krävt president Llorentes avgång.
Effekten som tillkom vid tränarbytet var viktig. Valencia tog tre raka bortasegrar, något man inte gjort på mannaminne, vilket ledde till mera lugn. Lugnet varade fram till nytillträdde tränaren Ernesto Valverdes första hemmamatch som laget förlorade. Ännu en gång en besvikelse på hemmaplan, ännu en gång krävde fansen att Manuel Llorente skulle lämna presidentposten.
Dagsläge
De nämnda händelserna leder oss till den nutida situationen. Valencia ligger parkerade vid ligatabellens mittpunkt och har många poäng att ta igen. I Champions League är man dock klara för slutspel vilket innebär en ekonomisk boost för klubben, precis som en motivationskick för spelarna. Framförallt står mardrömsåret 2012 vid sitt slut och under år 2013 får hela klubben en möjlighet att starta om på nytt och hitta ut ur den mörka tunnel man länge befunnit sig i. Personligen anser jag att dessa två faktorer är vitala för att bli ett topplag igen:
1: En grundidé
Pellegrinos stora uppgift var att fixa försvarsspelet, något han inte riktigt lyckades med. Prioriteten låg i defensiven men i många matcher släppte man in slarviga mål vilket satte laget i ett tidigt underläge. Los Ché var som en ubåt som läckte in vatten. Spelarna lyckades inte med sina främsta uppgifter. Anfallsspelet blev också lidande då den offensiva filosofin Valencia så länge haft blev bortglömd. Istället låg man någonstans mellan offensiv och defensiv. Ett mellanting utan någon riktig personlighet.
Valverdes uppdrag blir att hitta en tydlig spelidé. Effektiviteten måste bli bättre och hela laget måste spela med passion för klubbmärket. Potentialen finns i truppen. När Bayern München gästade Mestalla spelade man med självförtroende, fart och hjärta. Ifall laget kan spela så bra så är det oförståeligt att man ibland kan vika ner sig och tappa onödiga poäng.
2: Fortet Mestalla
Arenan har alltid varit en skrämmande plats för motståndare att spela på. I år har den även varit skrämmande för hemmalaget då Fladdermössen skänkt bort viktiga poäng mot lag som är betydligt svagare på pappret. Det ligger såklart många faktorer bakom en hemmaborg. Spelarna måste känna sig trygga, något som fansen kan bidra med. Curva Nord sjunger alltid för fullt, fast när de riktar klagomål mot styrelsen så skapar det en allmänt obekväm stämning på arenan. Spelarna bli osäkra och känner att de bär ansvar för missnöjet, vilket inte alla kan hantera.
Fansen missnöje för styrelsen är uppenbart, men deras reaktion hjälper inte spelarna, snarare distraherar det dem. Står de bakom laget till 100 % så kommer vinsterna att komma på löpande band. När spelarna känner stark trygghet på hemmaplan så kommer motståndarna att känna raka motsatsen.
-----
Förändringarna lär ta tid. En tränare bygger inte ett vinnande lag över en dag och det måste vi supportrar förstå. Valverde behöver tid för att sätta sin prägel på laget och kan mycket väl visa sig vara rätt man för Valencia. Han hanterar i princip samma trupp som Pellegrino gjorde, skillnaden är att Canales och Banega nu är med från början. Canales har potential att väcka hela laget till liv med sin energi och kreativitet. Inte nog med att han kommer tillföra mycket på egen hand, han kommer dessutom sätta press på Jonás och tvinga honom kämpa om platsen bakom Soldado.
I jakten på Europaplatserna krävs det att Valencia börjar plocka poäng mot de mindre lagen i ligan. Inga fler poängtapp går att förlåta om man vill ha någon möjlighet till att spela i Champions League nästa år. För att ta sig vidare i slutspelet i årets upplaga av Champions League behöver laget visserligen ha tur med lottningen, men framförallt se till att visa samma glöd som mot Bayern. Spelare som Feghouli, Rami, Banega, Soldado och målvaktsduon Guaita/Alves måste prestera på toppen av sin kapacitet och inte tappa intensiteten som mot Schalke för två år sedan.
2012 är i grund och botten inget förhäxat år. En trupp som egentligen är bra nog att tillhöra toppen i samtliga turneringar har varit oerhört ojämn och underpresterat enormt. En lugn jul kanske är det som behövs för att spelarna ska komma tillbaka mer laddade än någonsin och ta upp jakten på ligatoppen och cuptitlarna. Med hårt arbete och passion från alla håll kan 2013 vara året då vi ser ljuset i slutet på tunneln. Jag är övertygad om att vi går mot ljusare tider och hoppas alla Valencianistas kan glädjas åt gemensamma framgångar under nästa år!
Amunt València!
