Krönika: Att se sanningen i vitögat
En ny hemmaförlust på Mestalla. Samma vita näsdukar som senast och samma ihärdiga rop ekade över de branta läktarna – ”Llorente vete ya!”. Det är inte tränare som är problemet, det är djupare än så. Verkligheten har hunnit ikapp Valencia.
Senast Valencia spelade på Mestalla så var det vita näsdukar och kraftiga busvisslingar efter att laget förlorat på ett förödmjukande vis mot Real Sociedad med 2-5. Igår kom en ny förlust, förvisso något mer hedersam, men likväl så är missnöjet fortsatt stort bland de hängivna. Vad som är gemensamt är att varken mot Sociedad eller mot Rayo igår så ropar fansen efter tränarens avgång, som fallet varit tidigare säsonger mot Emery, utan avgång man kräver är president Llorentes. I ett något desperat sätt att rädda situationen så sparkade Llorente tränaren Pellegrino efter Sociedad-matchen, trots att han själv så sent som för någon månad sedan manade till tålamod med Pellegrino och menade på att det kan ta en stund för en ny tränare att sätta sin prägel. Den här gången kan Llorente inte sparka Valverde som nu suttit på tränarbänken i tre matcher. Den här gången hänger hans eget huvud väldigt löst.
Självklart så kommer det inte att bli någon omedelbar effekt om Llorente avgår, det är nog alla medvetna om, men samtidigt så borde han ha lämnat sin post för ett bra tag sen. Missnöje har funnits där nu en längre tid, förtroendet är helt kört i botten och det är uppenbart att han inte är rätt man att leda Valencia vidare just nu. All eloge för det han gjorde under den värsta kristiden, men som det är just nu så är varken Llorente eller sportchef Braulio bra för Valencia. Dessa båda herrar verkar vara gjutna för att förvalta och få en ekonomiskt strandad skuta på rätt köl igen. Men att utveckla och finslipa är man inte rätt män för.
Vi måste vara ärliga i det här sammanhanget, handen på hjärtat, så är Valencia inte bättre än ett mittenlag i La Liga just nu och man har kanske egentligen inte varit det de senaste åren heller. Kikar vi på de två senaste säsongerna så har det varit lika mycket på grund av att konkurrenterna runtomkring underpresterat som Valencia egna prestationer som gjort att laget hamnat trea i tabellen. Om vi jämför årets säsong så ser vi att oljepengarna i Malaga gör att solkustlaget verkar bli ett stabilit topplag numera samtidigt som Diego Simeone fått rejäl ordning på Atletico Madrid och idag är dessa båda lag bättre än Valencia. Hur jobbigt det är är att erkänna det. Man har spetsspelare att avgöra matcher och man har hittat en kontinuitet som gör att man numera vinner även när man inte har sin bästa dag, Atletico och Malaga har blivit det som Valencia var för några år sedan.
Valencias trupp idag är bred och jämn, vilket inte alltid behöver vara en styrka. Där vi har bredd saknar vi väldigt tydligt spets, framförallt i offensiven där alltför mycket läggs på en begränsad spelare som Roberto Soldado. Hur mycket jag än älskar honom så är han ingen anfallare i klass med vad Falcao exempelvis är idag eller vad Villa var för några år sedan i Valencia, det vill säga kompletta anfallare som kan avgöra matcher på egen hand och som levererar regelbundet. Soldado är både mer beroende av sin omgivning samtidigt som han är alldeles för ojämn. Truppen har urarmats de senaste åren och ersatts med budgetlösningar som inte alls håller samma jämna höga nivå som de spelarna som har försvunnit. Vi har tappat spets och ersatt detta med bredd. Sakta men säkert så har Braulio och Llorente brutit ner detta laget. En del av sanningen här ligger i en del obekväma beslut som ledningen varit tvungna att ta på grund av den ekonomiska krisen som slagit hårt i Spanien och extra hårt på Valenciaregionen, det ska vi såklart inte glömma i sammanhagnet men är samtidigt inte hela sanningen. Tror man det gör man det alltför enkelt för sig själv.
Jag älskar Valencia och kommer att fortsätta göra det, därför gör det fysiskt ont att se laget/klubben i mitt hjärta just nu. Men samtidigt så är första steget mot bättring att inse verkligheten. Vi kan inte lura oss själva längre. Vi är inget topp tre lag i Spanien idag, hur mycket vi än må skylla på skador/otur/domare/fel tränare så är dagens Valencialag inte mycket bättre än var man ligger i tabellen. En tes som stärks av de senaste månadernas prestationer och resultat där vi har sett enstaka halvlekar/matcher där laget presterat maximalt och gjort väldigt bra insatser som definitivt är i klass med exempelvis Atletico Madrid, men alltför ofta så har man underpresterat extremt. Eller om det är nu är den mera normala nivå, vi har valt att tro att alla sämre insater varit en ”underprestation” eftersom vi jämfört det med högsta nivån och satt denna som något slags standard för hur bra Valencia är eller snarare ska vara. Matchen mot Rayo är ett bra exempel, jag skulle kalla det Valencias normalnivå den här säsongen. Varken bra eller direkt dåligt kanske. Beigt, mellanmjölk, intetsägande och mittenlagsfotboll. Sådana matcher vinner man ibland och förlorar ibland. Ett riktigt topplag vinner den typen av match nio gånger av tio, Valencia är inte där idag.
Kalla det försvarsmekanism eller hopplös romantik men det är dags att se sannignen i vitögat. När de sämre prestationerna blir betydligt fler och mer regelbundna än de betydligt bättre prestationerna då är det dags att omvärdera våran referensram. Det är inte taktik eller formationen som är fel, det är inte engagemanget från sidlinjen som är den största bristen eller domarnas bedömningar, det ligger djupare än så. Vi har haft tre tränare på drygt ett halvår som inte fått till det med ungefär samma material. Dagens Valencia är ett resultat av ett lagbygge som sakta men säkert vittrat sönder lite för varje säsong, eftersom vi trots detta kommit trea i tabellen de sista åren så har vi inte behövt inse detta faktum. Nu har verkligheten hunnit ikapp oss.
Men detta betyder inte att vi ska lägga oss ner och dö för den sakens skull, eller sluta engera oss helhjärtat. Tvärtom, det är nu vi måste enas och se till klubben Valencias bästa. Det är nu vi behöver gå tillsammans och peka ut rätt riktning för framtiden. En bra start blir att få tillbaka krigarinställningen inom laget, det Valencia jag lärt mig att älska är passion och motivation A och O. Kanske det inte kommer att ge resultat den här säsongen, men för framtiden är det oehört viktigt hur Valencia agerar de närmaste månaderna. Jag kommer aldrig sluta hoppas eller drömma om en ny era likt den i början av 2000-talet, jag måste bara intala mig att det inte kommer ske just nu. Det gör ont.
Amunt Valencia!
