Krönika: Ingenting varar för evigt
Det är dagarna efter men kanske framförallt månaderna före. Efter den svidande förlusten mot Barcelona i söndags står Valencias inför en oerhört jobbig vår och säkerligen omtumlande sommar. Är Unai Emerys dagar i Valencia räknade?
2012 har inletts med en oerhört tuff och utdragen baksmälla för Valencia. På de inledande sju matcherna har laget endast lyckas skrapa ihop 7 poäng, vilket gör det till den sämsta årsinledningen sedan 2005. Femettan mot Barcelona senast fick locket att rinna över på många ställen och det har ifrågasatts, analyserats och kritiserats på alla håll och kanter de senaste dagarna. Att Valencia fortfarande parkerar på tredjeplatsen i ligan är en föga tröst då man är Europas ”sämsta” trea, alltså är det snarare ett underbetyg åt konkurrenterna i La Liga än ett bevis på att Valencia gör en bra säsong.
När det såg ut som om vi nått botten och allt snarare såg ut att vända efter en 4-0 seger mot Sporting i ligan som följdes upp av segern mot Stoke på bortaplan i EL, så föll vi alltså istället djupare än på många år. Jämför vi med ifjol så inledde laget då strålande och tog 19 av 21 möjliga poäng i januari och februari, kikar vi på motståndet så har det visst varit en del tuffa bortamatcher (Barcelona och Atletico) men även möten med lag på nedre halvan som Villarreal, Sociedad, Sporting och Racing.
Unai Emery har, om vi kikar tillbaka på hans snart fyra år i klubben, gjort ett väldigt gott arbete med Valencia. Från att ha varit ett lag i spillror som så när åkte ur ligan 2008 så har Emery tagit tillbaka Valencia till en stabil toppplacering i ligan, vilket garanterar CL-spel varje säsong något som är vitalt för Valencia inte bara för de rent ekonomiska fördelarna utan lika viktigt är det vid förhandlingar med spelare, sponsorer och ledare. Valencia är återigen en storklubb att räkna med i såväl Spanien som ute i Europa. Men nu verkar vi ha slagit i taket och kanske nått så långt vi kan med Emery som tränare. Tar vi säsong för säsong så kan vi se små steg framåt som Emery och laget tagit varje år, fram tills nu. Jämfört med ifjol har vi en lägre poängskörd i ligaspelet och åkte ur Champions League redan efter gruppspelet. Dessutom så har Unais svarta facit i de heta och viktiga matcherna mot storlagen fortsatt, framförallt utanför Mestalla, vilket blir väldigt tydligt i uppställningen nedan.
Säsongen 2008-2009
Sevilla 0-0 Valencia
Barça 4-0 Valencia
Real Madrid 1-0 Valencia
Atlético 1-0 Valencia
Villareal 3-1 Valencia
Säsongen 2009-2010
Sevilla 2-1 Valencia
Atletico 4-1 Valencia
Barça 3-0 Valencia
Real Madrid 2-0 Valencia
Villareal 2-0 Valencia
Säsongen 2010-2011
Barça 2-1 Valencia
Sevilla 2-0 Valencia
Villareal 1-1 Valencia
R.Madrid 2-0 Valencia
At.Madrid 1-2 Valencia
Säsongen 2011-2012 (Real Madrid borta saknas)
Sevilla 1-0 Valencia
Villareal 2-2 Valencia
Atletico 0-0 Valencia
Barça 5-1 Valencia
Siffror som egentligen talar för sig själv med 7 inspelade poäng av 57 möjliga. 10 gjorda mål och 39 insläppta. Statistik som tagen ur en mardröm, en mardröm som dessvärre är Valencias verklighet de senaste säsongerna.
Jag har länge varit en pro-Emery förespråkare och trott på Unais förmåga att utvecklas som tränare för att leda Valencia tillbaka till en ny framgångsera likt den vi såg i början av 2000-talet. Men nu kan vi inte blunda längre utan måste börja inse att det förmodligen krävs nya friska vindar i Valencia till sommaren. Nackdelen och den stora osäkerheten i att byta tränare är förstås att man aldrig kan få några garantier för att det kommer lyckas. Ser vi på exempelvis Sevilla och Villarreal som tappat rejält efter felaktiga tränarrekryteringar de senaste åren så ser vi skräckexempel, men samtidigt kan det inte vara skäl nog att förnya Emerys kontrakt ännu en gång. Ska man förlänga med Emery måste det vara på andra premisser.
Det känns ungefär som att fortsätta i ett förhållande där kärleken tagit slut och som inte bra för någon av de inblandade parterna men där ingen vågar erkänna det och va ärligt mot sig själv. Som någon uttryckte det häromdagen så känns det snarare som om Emery förvaltar Valencia än utvecklar det vidare. Kanske var Emery den perfekta tränaren och förvaltaren för klubben i den situationen som man befann sig i då, 2008 men idag är förutsättningar väldigt annorlunda och att det då kan krävas ett slags ledarskap är behöver inte betyda något negativt. Samtidigt så kan man få uppfattningen att Emery inte har samtliga spelare bakom sig, vilket är minst sagt kanske det viktigaste för en fotbollstränare idag. Att motivation slår klass är inte en klyscha bara för att utan det ligger väldigt mycket bakom det. Kanske har inte Valencia spelarmaterialet att över en hel säsong utmana Real Madrid och Barcelona fullt ut, men i de direkta möten och andra viktiga matcher för den delen så måste man kunna samla kraft och motivation, då krävs det en ledare som andas vinnarmentalitet och kan förmedla det här till sin spelare så att man spelar över sin förmåga. I alldeles för många matcher de senaste säsongerna har vi sett Valencia vika ner sig totalt så fort man fått en liten motgång i de viktiga matcherna. Glöden, viljan och hjärtat har inte funnits där. Självklart kan inte allt detta läggas på Emery men man behöver höja kraven på spelarna i klubben och genom att ta in en ny tränare som inte accepterar att någon inte ger allt för klubbmärket så kan ta sig en bra bit på vägen.
Förändring behövs ibland, det är naturligt och Unai Emery har med sina fyra år suttit ”rekordlänge” på posten som Valenciatränare om vi kikar historiskt i någorlunda nutid. Ranieri och Cúper satt två år, Benitez och Quique tre år där det gemensamma för dessa fyra herrarna var att de under sina mer begränsade perioder som Valenciatränare trots detta var mer framgångsrika, åtminstone de tre första nämnda namnen. Det är alltid lätt att vara efterklok och med facit i hand kan jag kanske tycka att vi borde ersatt Unai redan inför denna säsongen, inte för att hans facit i klubben varit dåligt utan mer för att det var slutet på en era. Emery hade då förlorat samtliga sina ”stjärnsspelare” Silva, Villa och Mata och det var dags att bygga upp ett nytt Valencia. Det hade då varit ett ypperligt tillfälle att få in en ny tränare.
Nu kommer det med största sannolikhet istället att ske till sommaren, förhoppningsvis så lämnar Emery då över ett lag som kvalificerat sig för Champions League och där det finns alla förutsättningar för att vidareutveckla det som Unai byggt upp. Till skillnad från tidigare år så är inte Valencia lika beroende av en eller två spelare och det är inte samma sug efter att värva Valencias stjärnor som vi sett innan. Visst har Rami, Soldado, Banega och Alba fått uppmärksamhet men får man behålla stommen i trupp och framförallt sin viktiga centrallinjen tror jag det finns ytterligare en nivå att få ut av det här laget. Krydda årets stomme och trupp med kanske ytterligare någon smart värvning och en tränare som lyckas krama ur maximalt av sitt spelarmaterial, då har vi något stort på gång!
Valencia är ett klassiskt fotbollslag, det är Spaniens tredje största stad och med supportrar som brinner och älskar sin kära fotbollsklubb i vått som torrt. Man förtjänar så mycket mer än vad laget ger tillbaka just nu. Det gör uppriktigt och innerligt ont i mitt hjärta att se Valencia göra den typen av insatser man visade upp i söndags. Jag kommer aldrig sluta stötta klubben eller tvivla på min kärlek till klubbmärket och dess historia. Vi må ha naiva drömmar, vi må vara obotliga romantiker, vi må få både våra drömmar och hjärtan krossade då och då. Men trots detta så fortsätter vi att tro och vi fortsätter att älska Valencia CF. Vi ger aldrig upp. Vi är Valencia CF. Idag, imorgon och för alltid!
Amunt Valencia!
