Krönika: “La Liga” är inte min liga
En liten annorlunda gästkrönika som tar sig an den stora frågan "Vad är fotboll?" samt diskuterar fenomenet La Liga.
Jag tänkte börja denna krönika lite lättsamt med den stora frågan: Vad är fotboll? Fotboll för mig är inte en konstform, inte en sport, det handlar snarare om en känsla, känslan att allt hänger på en skör tråd och den sista kampen utspelas framför mig. Samtidigt handlar det om en samhällsrörelse. Som världens största (flitigast utövade) sport samlar fotbollen miljarder människor runt om i världen. Fotboll är en lagsport och en sport där murar bara är broar på högkant. Fifa fotboll mot rasism är en kampanj som belyser fotbollens enande kvalitéer.
Jag har själv varit både spelare och ledare inom fotbollen och inom sporten finns oändliga möjligheter. Mer om detta en annan gång, nu istället tillbaka till känslan att allt håller på att gå under, en fotboll som innehåller allt. För att denna känsla ska infinna sig krävs kamp, mod, vilja och teknik, individualism, laganda, stolthet och ödmjukhet. Fotboll för mig bör även innehålla ett visst mått av desperation, frustration; blod, svett och tårar som man ibland brukar säga. Mitt Valencia innehåller samtliga dessa element. Banegas hundliknande ansiktsdrag när han flåsar omkring på mittfältet, Pablo Hernandez valpögon på högerkanten, Miguels röklungor, Mathieus ben som tycks dansa kring sig själva i ren upphetsning av att bollen är nära. Albelda gråtandes på presskonferensen 2007, en Albelda som är kvar i klubben idag. På planen har Valencia de senaste åren spelat något jag vill kalla hjärtattacksfotboll. Så fort man tappar boll på mittplan kan man skönja faran. Kortpassningsspel och högt bolltempo i all ära, men inte är det lätt att se på. Klubben har gått från ett försvarsinriktat tänk till det mer normativa full fart framåt, ett steg mot sexigheten som efterfrågas i “La Liga”.
“La Liga” är alltså inte min liga. Se llama la primera división. Låt mig kort förklara fenomenet “La Liga”, och dess främsta produkt FC Barcelona. Det finns lag med karaktärsspelare, de kan vara envisa, griniga, stiliga, helt galna osv. Det finns även humörspelare, vars prestationer svänger mellan, ja typ “A clockwork orange” och “Twilight”. Jag menar nu inte bara fantastiska specialfall som Joey Barton, Roy Keane, Mario Balotelli med flera utan överlag spelare som lever på sin förmåga att genom kreativitet och ett känslomönster uttrycka sin fotbollstalang på planen. Spelare som desperat försöker leva upp till miljontals supportrars förväntningar, kort och gott individer som slåss mot världen i denna sista kamp på fotbollsplanen. Valencia kryllar av sådana spelare, spelare som inte ger upp löpdueller bara för att de är förlorade, spelare som tjurar och överreagerar, ger tjuvsmällar och levererar den ena oförståeliga prestationen efter den andra. Valencia är ett oerhört levande lag, och då får man leva med misstag. Sedan finns FC Barcelona.
Den katalanska stoltheten spelar boll på ett tidigare okänt sätt. Man har helt korrekt kallats utomjordiska. Man har också en samling spelare som helt saknar spelstil. Undantaget vissa ljusglimtar (Puyol och till viss del Iniesta) består Barcelona av oerhört enkelsåriga fotbollsspelare och det är det som krävs för att lyckas i “La Liga”. Istället för att utnyttja spelares karaktär och känslor nöter Barcelona fotboll på ett mekaniskt sätt. Man har trimmat spelsystemet 4-3-3 och fått ett bolltempo, ett rörelsemönster och ett anfallsspel som är precis likadant varje gång. Guardiola har själv sagt det, “Vi spelar bara på ett sätt” och i “La Liga” krävs bara detta spelsätt. Barcelona är ett lag på repeat. Barcelona är ett lag som utan kreativitet och karaktär bollhåller ihjäl motståndaren med hjälp av några av världens mest skickliga spelare utan egna viljor. När ska världen inse att Barcelona är den invasion av robotar vi väntat på, artificiell intelligens tar över världen. Barcelona gnäller till och med kollektivt, försvarar kollektivt från första man. Zlatan var tvungen att gå eftersom han hade fantasi. Hans kreativa förmåga överbelastade Barcelonas spelsystem. Tänk efter, hur många moment av ren inspiration hittar man i en match med Barcelona? Ronaldinho hade samma “problem“.
Nu inser jag själv att jag går hårt åt Barcelona. Jag vill kort säga att jag inte menar att Messi inte är världens bästa spelare, eller att Xavi inte är bäst i världen på kortpassningsspel. Jag menar att jag inte får ut lika mycket av att se dessa spelare på en fotbollsplan eftersom de är underkuvade den moderna sexiga fotbollen. “La Liga” är en teater med brinnande pilar, huvuden som sticks in i lejongap och lingång. Mitt La primera división är en teater med dialog, med karaktärer som Shakespears Hamlet, en teater med musikens alla årstider likt Chopins preluder.
“La Liga” med FC Barcelona i spetsen må ha skrivit en fantastisk ny Jazzdänga, en med sväng och fart och energi. Men man håller på att tappa den viktigaste förmågan, att kunna använda sina grundläggande egenskaper i Jazzen för att utföra vild improvisation, för att föreslå nya galna och vridna idéer, för att undvika en stagnation där kreativiteten kuvas av en genre. Jag hoppas innerligt att Valencia kan vara ett av de lag som ser problemet med “La Liga” och sätter fart åt ett annat håll, som Thelonius Monk och Dizzy Gillespie tog Jazzen till Bop och Bebop på de galna fyrtio och femtiotalen i USA. Jag hoppas även innerligt att jag får vara där för att skåda denna nya riktning och följa dess spår likt Jack Kerouac i hans Road Novels om beatnikgenerationen.
Vad betyder “La Liga” för er? Diskutera gärna och ifrågasätt allt jag sagt!