Krönika: Valencia – Ett känslofyllt mysterium
Det talades om hur 2012 skulle vara Valencias år. Det talades om hur gamla motgångar skulle läggas åt sidan och att nya ambitioner skulle lyftas fram. Nu har det gått ungefär 4 månader och inget av dessa löften har blivit uppfyllda. Varför har det inte gått som tänkt och hur kan man fullfölja löftena?
Alla fotbollsklubbar har fans och supportrar som drömmer stort och brinner för att se sina hjältar överträffa sig själva. Alla fotbollsklubbar går även igenom formsvackor och jobbad perioder. Passionen hos fansen dör inte bara för att framgångarna uteblir men det finns bara plats för en viss mänga känslor hos en människa innan det svämmar över. Mestalla har börjat svämma över.
Många hjärtan har krossats på sistone. Valencianistas har tvingats lämna sitt mäktiga fort i djup besvikelse och man oroar sig nu inför framtiden. Fansen har fått genomlida hur de lokala idolerna inte lyckats lyfta fanan högt nog. Hur de har fallit på mållinjen och blivit ifatt- och snart förbisprungna av rivaler som sedan länge räknats bort.
När 2011 avslutades så kändes Valencia pånyttfödda och det fanns en harmoni inom klubben som vi så länge eftersträvat. Det stod en ny era framför oss. En era där vi tagit många steg närmare ligans två jättar. Men mitt i promenaden mot framgång hände något oplanerat. Precis som man skulle ta ett stort kliv framåt med ena foten så måste man ha trampat på en spik med den andra, för stopp har det tagit. Maskinen hackar och har fått slut på energi. Unai Emery, som många fans alltid haft svårt att komma överens med, är mannen som tar smällarna. Fansen har aldrig velat bli av med honom lika mycket som de vill nu. Känslorna på läktarna översvämmas och det känns som att spelarna påverkas av pressen lika mycket som Emery gör. I de senaste matcherna har man kunnat spela ut motståndarna totalt i början av matchen men det har slutat med att oskärpa i avsluten, kombinerat med defensiva misstag, har kostat Valencia många viktiga poäng.
Fladdermössen befinner sig just nu inne i en glaskupa. Man har egentligen potential att nå ut så långt man vill men kupan begränsar räckvidden. Vi har låst in oss själva i den och har nu problem att komma ut ur den. Ibland lyckas vi slå hål på kupan och det känns som att vi kan börja ta oss ut innan vi helt plötsligt tappar greppet och faller djupare än tidigare. Smärtan av fallet är värre än förväntat då vi var så nära på att hitta rätt men tillslut bara föll ihop.
Dagens apelsinmetafor: "De Valencianska apelsinerna möglar innan de ens hunnit bli mogna." Bra beskrivning av Valencias formsvängar.
I nuläget ser jag Valencia som en väldigt oslipad diamant. Det som brister är den mentala aspekten. Spelarna känner sig osäkra och de dåliga resultaten är säkerligen en anledning till detta. Man har inte vunnit en enda av sina senaste tre matcher på Mestalla och har dessutom förlorat två utav dessa. Det värsta av allt är att Valencia har tappat sina ledning i fler matcher än vad jag vill räkna till och spelarna verkar ha glömt hur de ska agera när de tar ledningen. Antingen tror de att matchen är över och så börjar de slappna av eller så blir de nervösa och gör enkla misstag. Där har vår käre Emery ett stort ansvar. Han måste se till att spelarna hanterar motgångar och medgångar på rätt sätt, vilket de inte gör just nu.
Har Europa League tagit för hårt på spelarna?
Har Emery inte förmågan att motivera spelarna?
Saknas Banega för mycket?
Kräver fansen för mycket av laget?
Lever vissa spelare helt enkelt inte upp till Valencias standard?
Det är väldigt svårt att sätta fingret på vad det stora problemet är och vad som krävs för att vända på trenden men jag tror att det mesta har med självförtroende att göra. Det krävs inte en expert för att förstå att man presterar bättre när man känner sig avslappnad och trygg än när man känner sig rädd och tveksam. I början av säsongen var Los Ché orädda. Man plöjde igenom de flesta motståndarna och framförallt satte man sina chanser. Potentialen finns i truppen. Det finns unga spelare som kommer fortsätta blomma ut i framtiden som Dani Parejo, Pablo Piatti, Victor Ruiz, Feghouli, Jordi Alba, Sergio Canales, Éver Banega. Dessutom finns Paco Alcácer och Juan Bernat att tillgå. Rami är generalen i försvaret som klubben letat efter sedan Ayala försvann. Dessutom har Valencia två av ligan mest kompetenta målvakter. Nämner jag även Jonás, Roberto Soldado och Aritz Aduriz så förstår vi att vår trupp är bra nog för att kunna utmana i ligatoppen.
Det som krävs är att spelarna börjar och fortsätter tro på sig själva precis som fansen innerst inne gör. De får inte låta mentaliteten begränsa deras förmågor och de måste sträcka ut sina magnifika vingar och få rivalerna att förstå hur mycket allvar vi egentligen menar. Om vi återfinner vår form nu så kommer vi sluta 3:a. Så bra är vi. Det ska inte spela någon roll vem som tränar oss. Emery har lyckats förr och han kan lyckas igen, det krävs bara en kraftansträngning för att ta sig ut ur kupan och nu börja klättra vidare mot toppen. Samtidigt som ligan börjar gå mot sitt slut så har klubben en kvartsfinal i Europa League framför sig. Hittar självförtroendet tillbaka innan det är för sent så kanske Valencia kan lyfta en titel framför sina stolta fans på Mestalla innan säsongen är över. För det är något som alla vi kopplade till klubben förtjänar att se. Spelarna är tvungna att visa känslor precis lika mycket som oss supportrar. När de lyckas med det så är ingenting omöjligt.
När vi skriker åt spelarna, viftar med armarna, suckar djupt eller hoppar i soffan så visar vi alla våra känslor för Valencia CF. Det är klubben vi älskar och klubben vi följer med passion och ambition varje dag i veckan. Vi vill, kan och ska ta oss ur den här kniviga situationen och sikta högre än någonsin. Somos el Valencia!
Amunt València!