Krönika: Valencia på drift
Mauricio Pellegrino fick knappt 5 månader på sig som tränare för Valencia. Att sparka en tränare mitt i säsongen kan ge önskade effekter men är ofta oerhört komplext och samtidigt en enorm chansning. Jag är i det här fallet oerhört kluven. Valencias största problem känns i dagsläget väldigt komplexa.
Matchrapporten efter Sociedadmatchen, har som ni alla säkert märkt, uteblivit. Detta ber vi/jag om ursäkt för men det har sina naturliga förklaringar. Att sitta och försöka enskilda (dessutom horribla sådana) 90 minuter när allting efteråt handlat om en helt annan sak känns väldigt omotiverat. Därför får ni denna gången nöja er med en krönika om läget i klubben just nu, med inriktning på tränarfrågan. Jag ber om er förståelese för detta.
*****
Den forna storbacken Pellegrino som var en stor bidragande orsak till Valencias framgångsrika era i början av 2000-talet fick alltså sent i lördagskväll sparken från sitt uppdrag som Valenciatränare efter att laget förlorat hemma mot Sociedad med 5-2 tidigare på kvällen. Den spontana reaktionen var för mig personligen väldigt kluven, å ena sidan så har lagets prestationer under hösten varit oerhört ojämna och där de två senaste ligamatcherna där laget först fick 0-4 bort mot Malaga och sedan då 2-5 hemma mot Sociedad självklart blev den utlösande men inte avgörande faktorn, likt skotten i Sarajevo 1914. Pellegrino fick inte sparken för att laget släppt in 9 mål på två matcher, även om det såklart säkerligen var en starkt bidragande orsak att den forna försvarsgeneralen Pellegrino inte alls lyckats få ihop Valencias defensiv den här hösten.
Det är både lätt och väldigt komplext när man sitter och försöker hitta anledningar till att Pellegrino inte är tränare för Valencia längre. Även om han suttit väldigt kort tid på sin post så har det funnit många fler varningssignaler under hösten än det har dykt upp strimmor av hopp och förväntan. Så här på rak arm så är det inte många ligamatcher som jag kan säga att Valencia gjort klockrena insater, vi har första halvlek hemma mot Deportivo där laget var strålande för att sedan i andra halvlek rasa fullständigt. Ute i CL har laget lyckats bättre och stått för flera fina prestationer, men återigen så är det just ojämnheten som jag återkommer till i min analys. Det är väldigt sällan, om ens någon gång, under säsongen som Valencia gjort två bra prestationer efter varandra, knappt ens två bra halvlekar om vi ska vara riktigt krassa. Pellegrino har inte lyckats sätta sin prägel på laget eller få alla med sig på sina ideér, det har varit väldigt tydligt. Spelet på bortaplan har varit katatrofalt, defensiven fortsätter att blöda och i ligan halkar vi altmer efter. Vi står idag snarare ett par steg bakom där vi stod för ett år sedan med Emery vid rodret, utan att för den delen säga att det var fel att inte förlänga med Unai. Valencia behövde en förändring, man tog in Pellegrino som har närmast legendstatus inom klubben efter sin spelarkarriär men som var en stor chansning och ett oprövat kort som tränare. Vi vet alla hur det är med högt risktagande, ofta så är den potentiella utdelningen/avkastning större men det kan också såklart sluta som i det här fallet.
Det är alltid väldigt enkelt att nu i efterhand sitta och vara hur klok som helst och raljera om Valencias tränarval denna sommar. Man skulle tagit någon mer erfaren, man skull behålly Emery och vice versa. Det enda vi egentligen kan säga idag är att det fungerade inte med Pellegrino, men samtidigt så finns det inga som helst garantier för att det skulle fungerat annorlunda med någon annan tränare heller. Även om det är tränaren som är ytterst ansvarig och har sin del i det hela så är det trots allt de elva spelarna ute på planen som denna hösten underpresterat i match efter match. Sen är det som det är, vill en klubbledning ha förändring så kommer man alltid att ersätta tränaren före spelare, det är självklart. Men spelarna måste börja ta sitt ansvar, det går inte att gömma sig bakom en tränare längre. Vi såg samma mönster under Emerys sista period i klubben där man blandade bländande insatser med matcher där inställningen var helt oacceptabel. Samma visa har fortsatt under Pellegrino. Var är egentligen felet i Valencia? I mina ögon så har Valencia blivit Atletico (underprestera med bra material) och Atletico har blivit Valencia sedan Simeone tog över (stabila insater och man får ut max av spelartruppen). Men vågar Llorente och ledningen inse detta? En ny tränare kommer inte att av sig själv förändra den fundamentala obalansen som verkar råda inom Valencia. Det gäller nu att sända rätt signaler med sitt nya tränareval. Vi minns alla hur det för några blev när Quique fick sparken ungefär samma tid på året efter en ”svag” höst, in kom Ronald Koeman och jag tror inte att jag behöver säga mer om det.. Det är skakigt i Valencia just nu, förra veckan var det stora rubriker om att klubben kanske ska köpas upp av en sydamerikansk affärsman och nu fick man dessutom ett tränardrama slängt på sig.
Det absolut viktigaste just nu är att alla går samman och strävar efter ett och samma mål. Vi har hört rykte om diverse grupperingar inom laget där argentinarna håller sig för sig själv, fransmänne för sig och spanjorer för sig. Ligger det någon som helst sanning bakom detta är det oerhört alarmerande. Samtidigt är det tydligt att se när spelarna agerar ute på planen, solidariteten och lagmoralen verkar saknas många gånger och det är just nu ett lag helt utan tydlig identitet. Vem man än får in som tränare, om det blir kortsiktigt säsongen ut eller ett mer långsiktigt alternativ så är det oerhört viktigt för klubbens framtid att laget tar sig samman och fortsätter att kriga för en CL-plats i ligaspelet vilket inte alls är kört eller omöjligt trots en tung höst. Laget är vidare i såväl Copa del Rey och CL samtidigt som det endast 7 poäng upp till fjärdeplatsen i ligan med 24 omgångar kvar. Säsongen är långt ifrån körd och med rätt man vid rodret, samtidigt som laget tar sig samman finns det fortfarande alla möjligheter att den här säsongen slutar lyckligt. Drömmen är såklart att få in vår egen Simeone och göra en magisk vårsäsong. Vi får aldrig sluta tro eller drömma. Det är nu stödet behövs som mest och det är nu vi visar hur stark och enad Valenciafamiljen är.
Amunt Valencia!