Krönika: Naivt att drömma?
Valencia är utslagna ur Champions League. Återigen på ett oerhört snöpligt sätt. Ska vi lägga oss på rygg och ge upp nu? Så fan heller.
Så fort vi börjar kännas som en av de däruppe så kommer smällen. Den kommer lika oväntat som hårt och den känns i hela kroppen. Vi söker ursäkter, letar syndabockar, vilket är naturligt. Men problemet verkar faktiskt vara mer komplext än så. Ifjol hette det att vi åkte ur Champions League i hemmamötet med Schalke och vips så hade vi fått ett svepskäl att glömma den svaga insatsen nere i Gelsenkirschen eller misstagen som stack hål på drömmen där och då. I år försvann CL-drömmen i Leverkusen och Genk, inte på Stamford Bridge ikväll. Trots att vi så sent som för några timmar sen pratade om finalen mot Chelsea. Detta är baksidan av att engagera sig så jävla mycket. Man blir naiv och cynisk. Jag vet, för jag är precis likadan själv. Men visst att vi inte kan besegra samma Genk på bortaplan som vi sedan några månader senare krossar med 7-0 på hemmaplan är ganska ofattbart. Något fundamentalt verkar vara fel i Valencia, saknas vinnarskallen eller modet i de här matcherna? Vart är det som vi brister? För Valencias del på lite längre sikt så måste klubbledningen se till att få svar på de här frågorna.
Jag vet inte vad jag ska tycka om kvällens match mot Chelsea mer än att vi blev rejält utspelade på en position. Tränarbänken. Valencia dominerade bollinnehavet totalt på fucking Stamford Bridge mot Chelsea, vi skapade minst lika många avslut som hemmalaget. Men vi förlorade med 3-0. Det var i ärlighetens namn närmare 4-0 än 3-1 rent målchansmässigt ikväll. Det duger inte.
Hatten av för Andre Villas-Boas vars taktik totalt verkade lamslå Valencias spelare och Unai Emery. Det verkade inte finnas något motgift, ingen plan B. Vi trillade bollen fint och tjusigt på mittplan medans Chelsea stod som blodtörstiga hundar utanför eget straffområde och bara väntade. Sedan högg man till och straffade Valencia när man var som sårbarast, när en falsk trygghet hade invaggats i de vita tröjorna. ”Vi har bollinnehavet, alltså bestämmer vi vad som händer härute”. Man kunde inte haft mer fel. Drogba utnyttjade ett förvirrat och utspritt Valenciaförsvar och gav Chelsea den drömstarten som London stadsdelen bönat och bett om utanför Westminister Abbey hela veckan. Ruiz gav sedan Ramirez öppna landskap att enkelt göra 2-0. Man firade jul och agerade jultomte lite för tidigt i Valencia det här året.
Det är mycket känslor i svallning en sån här kväll. För Chelseas del blir det en urladdning utan dess like och en stor sten faller säkerligen ifrån många blåas bröst ikväll. Samtidigt som sorgen/besvikelsen/bedrövelsen blir ännu värre för oss Valencianistas när förväntningarna varit så höga och förutsättningarna så goda. Valencia var inte redo för Chelsea ikväll, detta var oerhört tydligt. Man ville mycket, men uträttade lite. Det var inget magplask eller bottennapp, men två så pass stora misstag som man gjorde i första halvlek har man inte råd med på den här nivå. Det vet vi nu, det såg vi ifjol nere i Gelsenkirchen. Man hade inte lärt sig läxan från ifjol.
Fan va naivt och cyniskt tänkte jag flera gånger framför TV:n. Vid 3-0 fick jag panik. Verkligheten gjorde sig påmind. Jag kände mig oerhört uppgiven. Varför ska man orka bry sig när det alltid slutar så här? Varför bygga upp förväntningar när de ändå krossas som stenar mot glas? Man kommer försöka glömma, jag kommer lura mig själv i samma fälla igen. Det vet jag. Men ikväll så ifrågasatte jag kanske för första gången om det är värt det.
Det tog inte särskilt lång tid att komma till insikt och ett svar på funderingarna.
Jag varken älskar eller brinner kompromisslöst för Valencia på grund av deras framgångar, pokalskåp eller stjärnspelare. Jag engagerar mig och drömmer om stordåd av så många andra anledningar. Självklart så kommer jag alltid att drömma om framgång, jag kommer innerligt att tro på framgång och den dagen framgången kommer så räkna med att jag kommer fira som om det inte fanns någon morgondag. För tro mig, den dagen kommer att komma när vi får betalt för allt lidande, den dagen när vi inser att alla tunga nätter och tårar längs vägen verkligen varit värt det. Valencias är på något sätt martyrernas och de obotliga romantikernas lag. Vi som går i fällan gång på gång och faller pladask när någon lovar guld och gröna skogar, vi som vågar hoppas och törs leva fullt ut, men som sedan står kvar med krossat hjärtat när verkligheten hunnit ikapp oss. De må kalla oss naiva och verklighetsflyende. Jag bryr inte mig. Jag kommer att älska Valencia CF lika mycket när jag vaknar imorgon bitti ändå.
Vi ger oss aldrig. Varje avslut är samtidigt början på något nytt. Redan nu börjar vi drömma om nästa år, för då jävlar!
