Real Madrid – Valencia: Stolpe ut, men ribba in
90 minuters fotbollspropaganda är avklarad på Santiago Bernabeu. Den officiella statistiken säger 21 klara målchanser, det enda den här fotbollsporren saknade var målen, allt annat fanns där. Valencia gjorde sin bästa insats för säsongen och förtjänade mer än den poängen som man lämnar huvudstaden med.
Vilken jävla match! Ja det är lika bra att inleda med superlativen och svordomarna direkt. Matchen mellan Real Madrid och Valencia på påskdagen kommer vi att minnas länge framöver. Det var nämligen inte enbart Jesus som återuppstod på Påskdagen, 2012 gjorde även Valencia samma resa och mannen som fått bära korset på sin egen Via Dolorosa heter Unai Emery. Han har blivit korsfäst flertalet gånger de senaste månaderna i såväl media som av fansen, ikväll på självaste Santiago Bernabeu fick han sin upprättelse efter en rakt igenom klockren taktiskt insats mot ett av Europas formstarkaste lag. Vi har mycket att vara stolta över ikväll, efter en match där flertalet spelare överträffade sig själva och där vi faktiskt kunde ha lämnat den spanska huvudstaden med alla tre poängen.
Vart ska man börja i rapporteringen ifrån den här matchen? Valencia kom till spel på Santiago Bernabeu utan Soldado, utan Jonas och utan Mathieu. Från start såg vi istället Aduriz på topp, Piatti på kanten och en triangel bestående av Topal-Parejo-Tino Costa på mittfältet. Förväntningarna var lågt ställda inför matchen och inte blev de direkt högre när vi såg startelvan. Men det skulle visa sig vara en fulländad taktiskt insats av Unai Emery där Valencias defensiv var äckligt disciplinerad matchen igenom och där vi fick se framförallt Topal och Parejo växa ut till gigantiska jättar i Valenciatröjan. Det är i den här typen av matcher som hjältar föds, fråga bara Arizmendi som avgjorde på samma arena för några år sedan. Ikväll fick vi ingen ny offensiv hjälte även om det fanns gott om kandidater, istället vänder vi blickarna till våran nya Dragon - Vicente Guatia - som gör en helt enastående match och tillsammans med Casillas ser till att Bernabeu-publiken får se den första mållösa matchen på denna fotbollsplanen sedan februari 2007.
Vi försöker spola tillbaka bandet något och ta det hela från början. Om Unai Emerys laguttagning gav upphov till en del frågetecken är det bara förnamnet till vad kaptensbindeln på Ricardo Costas arm gjorde. Något mer förbryllande har jag sällan sett, Costa som varit nere och lekt med fiskgratängen i frysboxen tidigare under säsongen får alltså äran att vara kapten i säsongens kanske tuffaste bortamatch. Om det var ett drag för att förbrylla och kanske flytta fokus hos Real Madrid måste man geniförklara Unai Emery genast! Nåja, nog om detta. Nu till något viktigare saker som hände under de här 94 högoktaniga minuterna.
Det här skulle visa sig vara kvällen då Valencia återuppstod på många sätt och vis. Man bevisade för sig själva och hel en fotbollsvärld att den spanska ligan är mer än bara två lag, det spelar ingen roll vad tabellen säger – kvällens match gav mig och säkerligen många därtill tillräckligt med bevis för att fortsätta tro och älska den här ligan. Valencia återuppstod dessutom som Valencia, man försökte inte vara något man inte är, man försökte inte gömma sig bakom en identitet man inte klarar av man. Man tittade sig i spegeln och beslöt sig för att ikväll är vi Valencia, bära eller brista. Man var perfektionistiskt perfekta i det defensiva arbetet på innermittfältet där vi inte nog kan hylla tidigare bespottade Dani Parejo och Mehmet Topal som gör helt fenomenala insatser. Emellanåt kändes det som om Emery hade klonat Topal och Parejo då det verkade som de dök upp överallt på planen. Att man dessutom hade modet och kylan att försöka hålla i bollen och göra något konstruktivt många gånger med den, hedrar de ytterligare. Framgångsrika Valencia har, historiskt sett, nästan alltid haft sin grund i en robust defensiv där man arbetar som en stor enhet, från anfallsspelarna ner till målvakten. Organisation, noggrannhet och samspel. Framåt ska det gå fort, gärna längs kanterna. Ikväll, liksom otaligt många gånger tidigare firar Valencia stora triumfer med den här typen av fotboll. Det är här liksom Valencias naturliga DNA. Tiqui taca försök i all ära, de må vara vackra att se på, men jag vill se det riktiga Valencia. Jag skiter om vi inte har det största bollinnehavet eller flest passningar inom laget, fotbollen går ut på att göra fler mål än motståndarna inget annat. Det är tjusningen med fotboll, det är inte svårare än så.
Resumé
Matchen innehöll 21 klara målchanser enligt den officiella statistiken. Den allra första stod Cristiano Ronaldo för när han drog iväg ett patenterat skott som tjöt till i Guaitas vänstra stolpe redan efter 6 minuters spel. Inte helt oväntat var det hemmalaget som tog tag i taktpinnen och dominerade bollinnehavet. Valencia hade inga problem med detta utan fokuserade på att ligga rätt i defensiven och sikta in sig på spelvändningar. Som så många gånger förr var det Tino Costa som låg bakom Valencias bästa målchans i första halvlek när han drog iväg ett distansskott om Casillas räddade men där Ricardo Costa fick öppet mål på returen, men där portugisen nickade i stolpen. Piatti fick Valencia sista chans i halvleken helt frispelad i straffområdet av Feghouli men en bra räddning av Casillas avväpnade skottet den gången. Efter en välspelad halvlek gick lagen till pausvila med ställningen 0-0.
Inför den andra halvleken kom Di Maria in i hemmlaget och han presenterade sig omgående med en fin framspelning till Ronaldo men återigen stod Guaita i vägen och räddade snyggt. Andra halvlek inleddes som den första slutade med Real Madrid som dominerade spelet men där Valencia försvarade sig bra och såg väldigt vassa ut i sina spelvändningar. Benzema fick två-tre fina lägen i samma sekvens men Vicente Guatia gjorde en av sina bästa matcher i Valenciatröjan och fortsatte att freda sitt mål. För Valencias del fortsatte målvirke att gäcka när Tino Costas missil träffade kryssribban bakom en chanslös Casillas.
Ju längre matchen led desto fler målchanser dök det upp för båda lagen. Aduriz nickade tätt över ifrån nära håll och inbytte Pablo Hernandez träffade ribban med ett pressat skott. Närmast för Marängerna kom Benzema med flera fina lägen och Di Maria med ett pressat skott där Guatia låg som en tiger i luften och räddade. Ronaldo fick ett friläge där han dessvärre för hemmalaget lyckades snubbla på sitt ego och fick se chansen rinna ut i sanden, dock inte utan den sedvanliga vädjan mot domaren. Andra halvleks mest komiska moment stod Pepe och Arbeloa för de började bråka. All heder åt gentelmannen Arbeloa som menade på att Pepes filming var löjlig. I mina ögon är Pepe en skam för en så stor klubb som Real Madrid med stolt tradition och historia.
Valencias sista möjlighet fick Jordi Alba efter att inbytte Soldado fint nickskarvat fram bollen, dock så gjorde Casillas en fin enhandsräddning på Albas friläge och räddade Real Madrid den gången. I de sista döende minuterna av matchen så lyfte hemmalaget fram allt man hade men Valencia lyckades hålla emot och matchen slutar 0-0, för övrigt årets kanske historiens roligaste 0-0-match och en klar aspirant till Årets Match i La Liga.
Matchfakta
Mål: 0-0
Varningar: Real Madrid: Di Maria, Khedira, Arbeloa; Valencia: Soldado, Parejo, Tino Costa
Avslut mot mål: 12-9
Ramträffar: 1-2
Hörnor: 11-5
Bollinnehav: 59-41%
Domare: Clos Gomez, stark insats där han står emot publiktrycket på Santiago Bernabeu.
Källa: ligabbva.com
Mer analys
Jag känner en enorm stolthet efter kvällens match. Valencia kom tillbaka i den allra svåraste av stunder och man gjorde det som ett lag. Det har varit en turbulent tid i och omkring klubben den senaste månaden och inte många trodde nog på den här utvecklingen på bortaplan mot Real Madrid, med den bakgunden. Desto mer imponerande blir dagens insats. Unai Emery verkligen tystar samtliga kritiker, om än tillfälligt, genom en på alla sätt och vis perfekt taktiskt dispostion den här matchen. Istället för att bemöta kritiken på presskonferenser eller genom uttalanden så gör Valencia det där vi förväntar det – på fotbollsplanen.
Det är med skräckblandad förtjusning man genomlider den här typen av matcher. Det är säkerligen inte alls särskilt hälsosamt för varken nerver eller hjärtat men tillfredsställelsen som det ger efteråt är obeskrivlig. Man hamnar i något slags rus jag inte riktigt kan förklara, pulsen dunkar på i oanade hastigheter och man svävar iväg. Det här helt utan hjälp av vare sig alkohol eller andra starkare berusningsmedel. Den här typen av matcher får mig att älska fotbollen och alla tvivel som ibland dyker upp som oönskade myggbett under lite svårare tider, är som bortblåsta över en match.
Det är inte resultatet i sig som gör mig helt euforisk och rakt igenom lycklig. Guaitas magiska räddningar, Topals outröttliga löpningar och Emerys taktiska drag i all ära. För mig är det insatsen och sättet som Valencia genomför den här matchen på som ger mig gåshud bara jag tänker på det. Det är symbiosen mellan spelarna, krigarinställningen och hjärtat hos spelarna som får mig att drömma, som får mig att tro och som får mig att älska den här klubben och det här laget. Unai Emery och spelarna tillsammans verkar ha återfunnet Valencias DNA i säsongens elfte timme. Den här fotbollsvecka har på många sätt och vis varit helt perfekt och förhoppningsvis en fingervisning om framtiden för det här laget. Det återstår en dryg månad av säsongen och lagom till allt ska avgöras så ser jag ett Valencia starkare och mer harmoniskt lysande än på väldigt länge. Det må ha varit stolpe ut på Santiago Bernabeu ikväll, men jag tror att den här insatsen kommer att innebära ribba in för Valencia i ett längre perspektiv, när vi summerar säsongen i slutet av maj.
Sempre Amunt!
