Notts County - Barnet2 - 1
Valencia-Villarreal 5-0: Mestalla sjöd av glädje efter makalös utklassning och befästning av tredjeplatsen
Valencia bjöd på den bästa matchen på ett flertal år när lillebror Villarreal sattes på plats med besked. 5-0 i en fantastiskt utförd match med en euforisk publik och magiska spelare, en match som inte går att beskriva med ord. Att släkten är värst är något ubåtarna garanterat lär komma ihåg under ett par år framöver.
Ett par bortfall pga skador men även en del nytillkomna namn i startelvan gjorde att uppställningen såg ut som följande:
Cesar
Miguel-Stanke-Costa-Mathieu
Banega-Tino-Topal
Pablo- Soldado-Mata
Cesar fick alltså fortsatt förtroende i mål, och Miguel fick efter ett par veckors frånvaro återigen ta plats i laget. Även Mathieu som skadade sig i Getafe var tillbaka och visade inget tecken på att vara besvärad av den skada som på plats såg väldigt illa ut i Madrid.
Mittfältet formades av argentinarna Banega och Tino tillsammans med den mer defensive turken Topal.
Joaquin fick stå över dagens match och ersättas av slithästen Pablo till höger med sedvanlige Mata till vänster och målsprutan Soldado längst fram.
För Villarreals del var detta deras startelva:
Lopez
Mario-Musacchio- Kiko-Capdevila
Valero-Bruno-Marchena-Cazorla
Nilmar-Rossi
Där det största avbräcket utan tvekan var mittback Gonzalo, vilket skulle komma att synas under hela matchen, från minut ett.
Det var fullsatt på Mestalla och publiken var så taggad den bara kunde bli, stämningen var genom TV-rutan fantastisk. Innan startsignalen hölls en tyst minut för att hedra den nyligen bortgångne Francisco Guaita, far till vårt 24-årige stjärnskott Vicent Guaita. En i raden av fina gester gentemot vår käre målvakt.
Matchen började lite trevande där båda lagen fick låna bollen och försöka strukturera upp ett spel, men efter tio minuter syntes det tydligt att Valencia tagit tag i taktpinnen.
Chanser började sakta men säkert radas upp, och Villarreals försvar läckte som ett såll. Högerback Miguel visade att han var på fantastiskt spelhumör och hade mycket att ge efter dessa veckor av frånvaro. Viktiga löpningar, snabba passningar och stabilt försvarsspel fick vi se prov på. Samarbetet med en minst lika spelglad Pablo funkade galant, och det gula försvaret hade stora problem med den kvicke yttern.
Efter att bortalaget avlossat noll skott på mål och Valencia desto fler var det dags för början av uppvisningen. En snabb passningssekvens Miguel-Pablo-Soldado friställde den senare som på klassiskt Villa-manér kunde avsluta lågt förbi Lopez i bortamålet och 1-0 var ett faktum.
Efter målet var det Valencia för hela slanten. I anfall efter anfall kom dom, i mitten, på kanterna, överallt. Mittfältet höll ihop exemplariskt vilket innebar att Villarreal inte kom någonstans med de få bollar de fick tag på. På något sätt lyckades ubåtarna dock hålla tätt. Mycket pga Valencias oskärpa och ofokuserade avslut. Redan tre minuter efter målet var Stanke nära att nicka in tvåan. Och Soldado fick en chans liknande den första men denna gång var Diego Lopez med på noterna. Första halvleks största miss signeras dock Pablo Hernandez som från mindre än 11 meter fick en snedträff på en annars perfekt boll.
Mathieu var en frisk fläkt på vänsterkanten tillsammans med Mata och kunde leverera många fina bollar in i straffområdet.
Med fem minuter kvar till vila lyckades de gula ta sig närmare Los Chés straffområde, men det blev inte farligare än att backlinjen kunde rensa eller César rädda deras enda skott på mål till hörna.
Anmärkningsvärt och ändå oroväckande är Tinos Costas skada som tvingade honom att kliva av tidigt till förmån för Dealbert. Hur pass allvarlig sträckningen/bristningen är återstår att se.
Valencia ägde spelet och skapade chanserna, men otroligt nog slutade den första halvleken endast 1-0. Teoretiskt korrekt resultat hade varit minst 2-0. Vi som följer Valencia match in och match ut vet att 1-0 i paus inte är optimalt resultat för vårt kära lag, då det många gånger slutat med att de slappnat av för mycket och tillslut tappat sin ledning. Valencia verkar trivas bäst när man tvingas slå ur underläge. Därför satt man trots det fina spelet fortfarande på nålar, och när lillebror en minut in i andra halvlek fick en boll att nästan stryka Césars stolpe satt hjärtat i halsgropen.
Med den sista cupmatchen mot just Villarreal i färskt minne gick det inte att slappna av.
Pressen var dock endast en tillfällighet, och snart var ordningen återställd med ett vilt springande hemmalag som helt enkelt körde över alla hinder.
Tio minuter in i andra var det så dags för avståndet att utökas. Denna gång var det Mata som kompenserade för Soldados alla missar när han stormade fram efter en perfekt passningslina från backlinjen via mittfältet och snyggt tryckte in 2-0. Passningarna involverade hela fem spelare och var ett riktigt skolboksexempel på hur ett spelmål ska gå till.
55:e minuten och Villarreal såg slagna ut. Men detta var bara början.
Sex minuter senare rundade Pablo sin back och passade Banega snett bakåt varpå 3-0 satt som ett smäck. Argentinaren var verkligen värd målet så mycket som han kämpat, men å andra sidan, vem i laget var inte värd att göra mål ikväll?
En totalt osynlig Rossi (bättre än Villa sa ni?) byttes ut mot Wakako, men vad gjorde det? Valencia var en ostoppbar maskin som inte gick att hejda med några medel.
Soldado passade till Pablo som återigen fick assistera, denna gång Mata som från straffpunkten sköt in 4-0, och saken var klar.
Marchena lät inte Soldado få en lugn stund och körde på med sina vanliga tjuvtricks, men inte gick det att hejda Roberto när han mycket välförtjänt fick göra sitt andra mål för kvällen och sjätte på två matcher när han i 75:e minuten blev serverad av en uppmärksam Topal.
5-0 och utklassningen var fullbordad. Villarreal hade för längesen slutat försöka åstadkomma något, och var endast inriktade på att inte släppa in ännu fler mål.
Los Ché fortsatte spela som att de låg under genom ihärdiga forceringar mot stackars Lopez i mål.
5-0 stod dock i sig, och frågan är om inte Marchena kände för att springa till Valencias bänk och fråga om de har kvar någon tröja med hans gamla nummer på.
Från att ha varit nervpirrande blev det som att stjäla godis från småbarn. Vi bjöds på en total utskåpning idag, i en match jag aldrig tror jag sett maken av förut. 55:e till 75:e minuten var en magisk period, där Valencia spelade ut hela sitt register, och även fick utdelning för det. Att det var just mot lillebror allt detta hände gör inte saken sämre, och att det var i just detta avgörande skede med en åtråvärd tredjeplats på spel ökade bara på glädjen.
Ska för övrigt tilläggas att domaren gjorde en i princip prickfri insats i en trots situationen mycket snäll match där endast Kiko, Musacchio och Pablo varnades.
Nu ligger Emerys mannar hela sex poäng före Villarreal, i en spelmässigt fantastisk period och Soldado i storform. Det ser sannerligen ljust ut.
Som jag nämnde i början går det inte att med ord beskriva dagens match, den måste ses. I lagets deppigaste stunder är det denna video som ska tas fram och återupplevas, då detta utan att överdriva är en av de största stunderna laget har upplevt på sistone.
Extas är ordet.
AMUNT!!!