Äntligen vinst i ligan

Nytt spelsystem, offensiva idéer, pigga spelare. Gamla formdippar, svaga perioder och slarviga självskadebeteenden. Valencia blandade återigen högt och lågt men lyckades med det viktigaste – att vinna.

Efter knappt en minut missade Cheryshev bollen då han försökte sig på att klacka in inspelet från Wass från nära håll. En ovanligt lovande start och Valencia vore inte Valencia den här säsongen om inte också Valladolid skulle få möjligheten att ta ledningen innan klockan tickat upp på två minuter gångna. Roque Mesas avslut gick dock i burgaveln, vilket Correia nog bör vara mest lättad över då hans positionsspel lämnade en hel del att önska.

Valencia hann med ännu en halvchans för att hålla uppe 1 chans per minut-snittet innan matchen landade och började spelas även mellan straffområden, snarare än enbart i dem. Los Ché formerade sig ofta i ett slags 4-2-3-1 i offensiven, där Cheryshev och Wass kom in väldigt centralt jämte Kang-In som flöt som en väldigt pigg tia bakom Maxi. Kanterna lämnades i stort sett helt åt de offensivt villiga ytterbackarna Gàya och Correia och det hela innebar fler anfallsalternativ än vanligt för Valencia, samtidigt som stora ytor också fanns för Valladolid att ställa om på vid bolltapp.

Att en halvtimme spelats ringdes in av att en klockren Gàyavolley styrdes upp i Valladolidmålvakten Jordi Masips vänstra stolpkryss, innan Carlos Solers nästan likadana volley – men från andra sidan straffområdet – styrdes utom fara av Masip.

I den första halvlekens slutminuter ledde först Valenciaslarv på Valenciaslarv till att bollen vägrade lämna den egna planhalvan och efter att Wass fot hamnat under en Valladolidspelares dito resulterade det hela i frispark för hemmalaget. Från ett hyfsat bra inläggsläge slogs ett hyfsat bra inlägg in, men inte bättre än att Jaume bekvämt kunde plocka ner det. Cheryshev tog istället chansen att få halvlekens sista ord då han försökte lobba in bollen över Masip från utanför straffområdet. Avslutet blev dock lite för hårt från ryssen och 0-0 stod sig in till pausvilan.

Den andra halvleken hann knappt sätta igång innan en väldig massa halsgropar fick besök av sina respektive hjärtan. Den åsamkande situationen inleddes med en av de saker undertecknad avskyr att se allra mest i fotboll:
En opressad Guillamon med bollen på fötterna väntar på alternativ. Och väntar. Och väntar. Till slut anser han sig inte kunde göra annat än att slå en passning hela vägen ner till Jaume som – och här kommer det – istället för att passa vidare till en helt fri Diakhaby, eller slå tillbaka den till Guillamon eller dylikt, väljer att panikrensa upp bollen på ren chans.
Pang boom! Från att bekvämt haft bollen i sin ägo tvingas Valencia nu ställa om till att försvara. En djupledsboll upp mot den ständigt hotande Weissman bryts precis av Guillamon som passar hem mot Jaume, men för löst! Weissman hinner upp, petar förbi, rivs ner, straff till Valladolid! Men. Som tur var visade det sig att israelen var offside i första läget, och hjärtat kunde ta hissen ner till sin naturliga plats igen. Ilskan över vad som låg bakom det som hade kunnat bli sitter kvar dock, vilket kanske märks.

I övrigt hade den andra halvleken inte mycket att bjuda på. Maxi hade ett halvläge i stolpen efter en hörna och även hemmalaget samlade ihop till några halvchanser. Kombinationen av att Valencia inte kom upp i samma nivå som i den första halvleken och att Valladolid höjde sig några snäpp, innebar att Valencia alltmer hamnade i sitt vanliga 4-4-2-spel. Detta gynnade i allmänhet inte laget och i synnerhet inte Kang-In som efter en fin första halvlek bleknade. Med dryga kvarten kvar byttes han också ut och ersattes av den betydligt mindre bollskicklige, men för tillfället enormt mycket mer energirike Manu Vallejo. Och kanske var det just energi Valencia behövde i det här läget, så verkade det åtminstone om man ser till de efterföljande minuterna. Vallejo han nämligen knappt komma in på planen innan (hans blotta närvaro såg till att?) Carlos Soler vågade avlossa ett skott från utanför straffområdet.

Hårt? Ja.
Välriktat? Uppenbarligen tillräckligt.

Målvaktsingripandet var kanske inte det mest övertygande man sett utan gav en snarare läskiga flashbacks från ett visst möte mot Sevilla tidigare under säsongen, men vad spelade det för roll? 1–0 var ett faktum och Soler går i och med det upp på tio poäng för säsongen, varav nu bara hälften kommit på straff.

Efter att Manu Vallejo tryckt in 2–0 med tre minuter kvar på klockan kände La Liga att det var dags att påminna om att all glädje ska tas bort från fotbollen, ju. 1, 2, 3 minuter hann flyta på av firande och väntan innan det genom satans egna instagram, VAR, var dags att hitta en centimeteroffside i förstaläget. Det märkligaste i situationen är dock inte att VAR hittade offsiden, rätt ska vara rätt kan man ju tycka (om man är en tönt). Det verkligt bisarra är att huvuddomaren själv fick springa ut och se bilderna på skärmen, med dragna linjer och allt, för att ta beslutet. Om det är offside så är det ju svart på vitt offside och alltså ett beslut VAR-rummet kan ta – vad ska han dit och kolla för?

Manu Vallejo skulle hinna med att vara Manu Vallejo en gång till, den här gången på det svagare sättet, då han brände ett öppet läge efter att ha serverats en superchans av Yunus Musah. Det efterföljande Valladolidanfallet slutade i att en frispark nickskarvades i stolpen, och om den hade studsat in hade nog Javi Gracia i flykten från Spanien tagit med sig Vallejo – för allas bästa.

När 96 minuter passerat stod det dock fortfarande 0–1 och Valencia plockade med sig tre livsviktiga poäng, och i och med det den första vinsten på de nio senaste La Liga-matcherna. Som vanligt när Valencia spelar nu för tiden växlade både prestationerna och ens humör mycket under matchen. I läget Valencia befinner sig i spelar det dock ingen större roll, så länge det är en positiv resultattavla när slutsignalen ljuder.

0 kommentarer