Årskrönika: 2021 ett år med prinsar, clowner och Bordalismo
2020 var ett år som vi gärna fort ville glömma – 2021 blev mer av ett splittrat år. Den första halvan av 2021 lämnar få saker som jag vill ta med mig eller ens kanske egentligen så här idag på årets nästsista dag försöka att minnas. Desto roligare blev det under och framförallt efter sommaren – även om hösten och vintern kanske svajat till emellanåt så är Valencia CF återigen ett lag med identitet, med karaktär och ett lag (om än inte en klubb kanske) som supportrar återigen kan relatera och anknyta till men framförallt drömma tillsammans med. Precis som hela världen i stort sett så ser Valencianistas framemot ett 2022 med mer positiva nyheter ur alla aspekter.
Även om allting fortsatt omkring Valencia CF är översvept av osäkerheten med Peter Lim och Meriton som ägare och Anil Murthy som en minst sagt irrationell clown och president. Motstånd mot Mertion har under 2021 växt sig till rekordnivåer och det har varit fint att se att supportrar och de som verkligen på riktigt såväl äger och är Valencia CF aldrig kommer ge upp utan istället alltmer börjar ena sig – och där inträdet av Bordalas verkligen hjälpt till med den här revolutionen.
Jag tänkte försöka mig på något slags årskrönika för att göra bokslut på 2021 och kunna på allvar blicka framåt – och det är minst sagt ett händelserikt och dramatiskt år – så spänn fast er för nu åker vi!
Januari och 2021 inleddes med ett ganska så beigt och tråkigt kryss mot Cadiz där Maxi inledde Valencias målskyttet det här året. Under Januari-månad fick Valencias ganska så tunna trupp tävla dubbelt i såväl ligan och i Copa del Rey där man tog sig vidare hela vägen till åttondelsfinal där Sevilla blev för svåra. I slutet av januari anlände så till sist lite efterlängtade nyförvärv till en trupp som blev hårt dränerad i slutet av transferfönstret under sommaren. Ferro, Cutrone och Oilva anslöt samtliga på lån – men ingen av dem bidrog nämnvärt, snarare inte alls till laget och en stor del i detta var även att man fick väldigt få chanser av tränare Javi Gracia som nästan verkade ha bestämt sig att inte använda dessa nyförvärv som en reaktion och protest mot Meriton och Murthy för att löften tidigare under säsongen inte uppfyllts.
Vi tar oss vidare till februari där det största minnet är det påtalade bråket i omklädnignsrummet som sägs ha ägt rum efter Valencias minst sagt bleka insats mot Real Madrid på Valdebas – där resultatet i sig (förlust 2-0) var det minsta bekymret men snarare inställningen hos flera spelare den här matchen och där det verkligen var svårt att hitta någon spelare som spelade för klubbmärket på bröstet och där det var närmare 5-0 än 2-1. Guedes var en av spelarna som fick allra hårdast kritik och även ska ha varit i heta ordväxlingar med bland annat Gaya och Jaume – men där portugisen under senare delen av 2021 verkligen återfunnit sin rätta nivå och inställning.
Prinsar hit och prinsar dit – det är Jocke Gidlunds numera odödliga citat som jag kommer minnas mars månad 2021 bäst med. Tunku Ismail – prinsen av Johor gick ut på sin sociala medier, först med lite mer kryptiska meddelande och sen alltmer flörtigt omkring att ta över Valencia CF och köpa ut Peter Lim. I juni skulle affären bli av och Prinsen av Johor skulle göra ”Valencia great again”. Det går knappt att skriva ett sämre manus till Valencia CF än detta och som supporter visste man inte om man skulle skratta (för att bli av med Meriton) eller gråta (då en Prins av Johor som ägare skulle möjligt göra VCF till ett än större åtlöje). Allt rann så småningom om ut i sanden helt – men det var ett par veckor av galenskap.
Ungefär samtidigt som prinsen fick ovanligt många nya följare i sina sociala medier från apelsinlundarnas vackra stad och Sollefteå – så var det en träff mellan Anil Murhty och Ximo Puig omkring ATE och återstart av Nou Mestalla-bygget. Förvånande nog för regions-presidenten så kom den gode Anil till mötet helt utan något som helst dokument eller plan att lägga fram. Ximo blev rasande över respektlösheten och gick ut offentligt och menade att Meriton inte längre hade någon trovärdighet – och några månader senare påbörjades på allvar upplösningen av ATE (fritt översatt bygglov).
I ligaspelet fortsatt Javi Gracias Valencia sin kräftgång såväl spel- som poängmässigt – det som under hösten såg att kunna sluta riktigt illa, räddades tillfälligt upp av några poänggivande matcher men även av ett par rätt svaga räddningsplankor längre ner i tabellen.
Det vi tyvärr minns starkast ifrån april är mötet med Cadiz nere i Andalusien – där hemmalagets Juan Cala förolämpade Mouctar Diakhaby med rasitiska tillrop – Diakhaby gick av planen men där sympotamtiskt nog ingen spelare eller ledare stod upp för fransmännen så matchen spelades färdigt och i all uppståndelse som tillkom efteråt kunde det aldrig helt bevias att Cala var skyldig. Men i mångt och mycket en sorglig historia på alla sätt – såväl det rasistiska såklart men även Valencias flathet i detta.
Sportsligt sett föll Valencia tungt mot Barcelona på Mestalla och det återstod enbart fyra omgångar av La Liga – och det återfanns allt jämnt ett överhängade hot om nedflyttning för Valencia CF. Då tog klubben beslutet som man skulle tagit redan i oktober året innan – nämligen att gå skiljda vägar med Javi Gracia och inkom som vanligt Voro och räddade upp läget i slutspurten. Samtidigt som protestaktionerna blev alltfler – från Mariachi-band som följde Murthy med entourage en hel dag till en 10 000 man stark protestmarsch i staden.
Inför sista omgången mot Eibar var pandemins klor något upplösta och 5000 fans fick komma in på Mestalla äntligen igen efter 1,5 års tomma läktare.
Sen kom en sommar och mest fokus såklart på vem som skulle ta över tränarrodret för klubben inför kommande säsongen. Efter en sommar med såväl EM-slutspel som OS-fotboll så var den stora nyheten att Pepe Bordalas tar över Valencia CF. Ett namn som kanske delvis gav splittrade reaktioner – mycket på grund av de heta matcherna som varit mellan Valencia och Getafe under Bordalas år. Men jag tror de flesta såg en perfek tränarprofil som hade kramat vatten ur en sten i Getafe i flera år och borde kunna tälja lite guld åtminstone i Valencia med en på pappret starkare trupp och större klubb.
Sommaren innebar även att Bordalas fick stor påverkan på truppbygget – såklart inom rimliga ekonomiska gränser, men ändock. När fönstret stängde räknade vi in Mamardashvili, Alderete, Helder Costa, Hugo Duro, Folquier och Marcos Andre som nytillskott i truppen – men där vi även saknade supertalangen Kangin Lee som på ett väldigt tragiskt vis skeppades till Mallis.
I början av augusti fick Anil Murhty och Meriton goda nyheter när La Liga presenterade att man sålt stora delar av rättigheterna för framtiden och ett ekonomiska paket skulle tillfalla La Ligas klubbar. Detta skulle rädda upp en del av lönetaket men framförallt fanns det återigen, som en skänk från ovan, en reel möjlighet att återuppta Nou Mestalla – utan att Meriton själva behövde investera i projektet.
Nere på planen inleddes ligaspelet på sämsta tänkbara sätt – eller mest troliga vis med Bordalas vid rodret – nämligen med en utvisning efter 34 sekunders ligaspel på Hugo Guillamon. Men Valencia vann ändå premiären med 1-0 mot Getafe och följde upp med kryss mot Granada och nya trepoängare mot Alaves och Osasuna. En drömstart för Bordalas och den här nystarten för klubben – samtidigt som poäng ramlade in på kontot, återvände publiken alltmer till Mestalla också efter lättade restriktioner.
Sen hamnade Bordalas gäng i en tuff formsvacka och med stora skadebekymmer i en tunn trupp. Sju raka matcher utan seger och man började återigen grubbla och bli osäker omkring sakers ting i den här klubben och om det låg en förbannelse över Valencia CF med Meriton som ägare. Men Bordalas och gruppen tog sig ur detta – förhoppningsvis med stora lärdomar och stärkt moral – och tog sen 15 av 21 möjliga poäng resterande del av höstsäsongen.
Sen kom en ny våg av Covid som även drabbade Valencia med Bordalas och assisterande tränare Patricio Moreno samt Alderete smittade. Pep kom dock tillbaka på bänken lagom till derbyt mot Levante där han fick se sitt lag inleda extremt svagt och hamna i tidigt 0-2 underläge men där vi även fick uppleva en ny magisk vändning till 4-2 innan Levante reducerade i slutsekunderna.
Utanför det gröna schackbrädet fortsatte planen med att komma igång med Nou Mestalla bygget. Valencia fick i slutet av november en 90 dagars förlängning av ”bygglovet” (ATE) där man behövde återkomma med ekonomiska garantier och en trovärdig plan för bygget. Den 10 december signades så nya papper omkring bygget, men som togs emot ljummet och med stor skepsis - och den 11 december var det dags för nya protester på valencias gator.
Den 16:e december var det dags för årsstämma för Valencias aktieägare – men där Meritons ändringar av stadgar i klubben gjorde mötet väldigt tomt, då det krävdes minst 3598 aktier för att närvara. Dessutuom fick i stort sett inga saker från mötet spridas utanför och en stor kapitalresning godkändes på 127 miljoner, där majoriteten av pengarna ska gå till Nou Mestalla, men väldigt osäkert om kring villkoren. Lägg till att klubben sen innan stängt ner alla typer av svar/kommunikation på sociala medier, man har portat kritiska journalister från Mestalla, brutit med supportföreningarnas gemensamma fackförening – så förstår man att det är på riktigt hal is och med typiska Nordkorea-fasoner som Meriton nu styr Valencia CF.
För att avrunda med något roligare – i och med segern i derbyt mot Levante den 20/12 så har Valencia spelat in 28 poäng under de första 18 omgångarna och är enbart två poäng ifrån en CL-plats i tabellen – att jämföra med nyår ifjol när vi på riktigt var oroliga för Segundan. Bordalas intåg och påverkan på truppen har på kort tid - redan varit monumental och går att se mycket likheter från Marcelinos intåg i klubben. Det andas optimism igen kan jag tycka – det är fotbollsfolk som verkligen bryr som sig styr laget just nu och det har blivit mer frånkopplat från styret som sköter klubben, vilket såklart är positivt. Så det går trots allt – att med ett bubblande glas cava imorgon eventuellt avnjutandes av en sista match för året mot Espanyol om det ej stoppas pga Covid – att se ljust framåt mot 2022.
Jag är som alltid en blåögd, naiv fotbollsromantiker så jag tror från botten av hjärtat stenhårt på att Bordalas påverkan på spelare och taktik kommer sätta sig alltmer under våren och med lite flyt med skador och man kan få igång Maxi Gomez målskyttet samtidigt som Soler och Guedes fina form håller i sig, Alderete och Gabriel får lira mittlås kontinuerligt, Hugo G fortsätter utvecklas till en formidabel innermittfältare, Gaya visar återigen att han är en av världens bästa vänsterbackar, Hugo Duro fortsätter att tysta tvivlare och Cillessen visar landslagsklass – ja då kan vi ha en jäkla rolig vår framför oss.
Gott slut och ett riktigt gott nytt år mina vänner!
Amunt!
