Dagen efter och veckan före
Det stundar ett VM i fotboll och det mesta graviterar ändå mot det trots att dragningskraften för ett VM aldrig varit så svagt. Tänker därför att jag istället berättar om en regnig kväll på underbara Mestalla som hade det mesta. En kväll som berörde mig i själen.
En höst med Rino Gattusso har varit en jättefin höst, om det inte vore för alla bortslarvade poäng. För det är så vi måste se på det. Jag vill direkt skippa siffer mumbo jumbon trots att jag är den första att omfamna och älska den. xPoäng så har vi 5 poäng mindre än vi borde. Det ger en bild av det hela. Slut på meddelande.
Det jag har sett på planen rimmar med ovan. Vi är bättre än poängen visar, men samtidigt inte. Poäng förtjänar man via bra spel, många gjorda mål och ett tätt försvar. Men vi kan börja med att konstatera det alla vet: Vi har slarvat bort poäng. Hur vi gjort det är det få som vet men faktumet är att vi lätt borde ligga bättre till i tabellen än vi gör.
Jag har ynnesten att kunna få närvara på Mestalla ett par gånger om året och det vi såg igår var ett skåp som ställdes. För alla bortslarvade poäng, för alla inlånade talanger det tvivlats på och för vår egen Hugo Guillamon. Igår visade laget och Mestalla sin allra finaste sida. Klacken sjöng oavbrutet, långsidorna svarade varje rop. Läktarna bar laget och laget bar läktarna.
En som bar sig själv var vår mister, Gattuso. Jag har aldrig sett en mer energisk människa eller tränare. Ett exempel är när han till synes skäller ut högerback Correia för att han inte tagit ett inkast tillräckligt snabbt just framför Gattusos bänk. Innan Correia dock hinner ta inkastet är Gattuso framme och kramar och faktiskt pussar Correia på kinden. En otrolig gest som nog beskriver det mesta om honom. Fast vänta, det fanns en sak till som inte syntes på tv.
Att Gattuso helst opererar i det tekniska området eller straxt utanför är inga nyheter. Men när Valencias himmel öppnade sig och regnet började vräka ner försvann hälften av Mestallas publik in under läktaren för en stund. Manuel Pelligrino försvann in under tränarbänkens tak. Fjärdedomaren kallade på någon som kom med en regnjacka till honom. Alla som värmde upp kröp in under taket. Gattuso då?
På riktigt kavlar Gattuso istället upp ärmarna på sin stickade polotröja och lämnar inte regnet en enda sekund. Regnet bekommer inte honom alls, det finns inte i hans omvärld att låta sådana omständigheter spela den minsta roll. Han vänder på det istället, den signalen han sänder denna kväll är att vi kör i motvind. Vi kör oavsett. Motståndarens tränare kan skydda sig för regnet, motståndarna kan känna att det är trista förhållanden men vi lyfter. Jag blev väldigt berörd av just detta och såg också ett Valencia som var för kvällen oslagbart.
Ringen i mittcirkeln efteråt när hela laget samlades fick applåder av Mestallas ofattbart branta läktare (och ja efter mitt kanske 30:e besök är just läktarnas branthet ett av de mest bestående intrycken). Gattuso skrek så att hans röst hördes över jubel, musik och brassband. Värmen trots regnet denna kväll var enorm. Känslan att han är här på ett uppdrag av passion och kärlek står helt klart.
Nu gäller det dock att börja vinna matcher när solen skiner också. När vi leder med 1-0. När vi har Cavani på planen. När vi är en man mer i 70 minuter. Solen skiner nästan hela tiden i Valencia, låt oss skina med den för vi har nåt riktigt bra på g med Gattuso!
