Helgspecial: Valencia 2017 - ett schizofrent experiment?
Likt Kalle Anka på julafton har det blivit tradition för Valenciaredaktionen att omkring Jul och Nyår varje år köra en helgspecial med lite rolig mellandagsläsning som en slags julklapp från oss till er. Så blir det även iår! Så här på annandagen och när året börjar gå mot sitt slut så kan vi blicka tillbaka på ett 2017 där Valencia CF uppträtt minst sagt schizofrent.
En vinter och vår präglad av att slåss för överlevnad i La Liga. Där vi på allvar talade om ett överhängande hot att Valencia CF kunde åka ur ligan. Nu blev det som vi alla vet inte så utan med guds mader allsmäktige Voro vid rodret så red man ut stormen och ordnade en 12:e plats i ligan. Efter en stormig sommar med rejäl ombyggnad och renovering av lagbygget så fick vi en magisk höst där laget istället varit med i toppen av ligan och utmanat om serieledningen. Det svänger snabbt i bandy säger man i Sverige – men det är inget mot hur snabbt vindarna kan vända i Valencia CF.
Under sommaren fick Valencia för första gången på många år in en tränare med en tydlig plan för det här projektet och med en tydlig pondus att han behövde få stort inflytande i hur laget skulle se ut. Ut skeppades onödig barlast och överbetalda spelare som inte presterade och in kom istället hungriga spelare som ville bevisas sig och ville göra något bra i Valencia och som, inte att förglömma, var i stort sett handplockade av Marcelino. En pjäs att inte glömma bort i det här såklart även Mateu Alemany som tillsammans med Marcelino bildade en stark sportslig duo för att få tillbaka Valencia på rätt köl igen. rätt köl igen.
Sommarens viktigaste värvning visade sig snabbt vara Marcelino som med sitt kontaktnät fick in sju nyförvärv och samtidigt så lättades lönebördan rejält när spelare som Nani, Negredo, Abdennour och Aderlan Santos med flera skeppades iväg. Med Marcelino kom även en tydlig taktik och disciplin tillbaka till Valencia. Marcelino vet precis vad han vill han och kräver oerhört mycket av sina spelare för att få detta. Alltifrån stenhårda fyspass, långa taktiska genomgång till minutiösa dieter för varje spelare blev melodin för detta Valencia och en klar kontrast till laissez faire och anarkin som verkar ha pågått de senaste åren.
Men vi stannar lite där och vrider tillbaka klockan till början av 2017 där kaoset var fulländat i Valencia efter att Cesare Prandelli under stormiga förhållanden avgått som tränare i slutet av december månad efter bara några veckor på posten. Valencia hade inlett säsongen med Pako Aysteran på tränarbänken, fått en katastrofal inledning med fyra raka förluster och Pako åkte ut – Voro kom in två matcher innan Prandelli kom in, som sen alltså självmant hoppade av efter bara 12 veckor i klubben. Bakgrunden var att Prandelli inte kände han fick det mandat han krävde och inte alls kom överens med dåvarande sportchef Jesus Garcia Pitarch – som i sin tur avgick i början av januari. Turerna var som ni förstår många och orden väldigt hårda, samtidigt som den närmaste framtiden för Valencia CF kändes oerhört oviss.
Rent sportsligt hade laget blott tre segrar i början av januari och tolv inspelade poäng på de första 17 omgångarna och bara målskillnad höll laget ovanför nedflyttningstrecket på en sjuttondeplats. I Copa del Rey åkte man ut mot Las Palmas och få ljusglimtarna fanns på Valenciahimlen. Men som så många gånger förr så fick Voro Gonzalez fart på laget igen och man gjorde det som krävdes under våren där man totalt skramlade ihop 46 poäng och slutade för andra säsongen i rad 12:a i La Liga.
Men nyförvärven Neto, Murillo, Gabriel Paulista, Kondogbia, Pererira och inte minst Goncalo Guedes på plats fick Valencia CF fart under sina fladdermusvingar igen. Spelare som sett mer eller mindre helt döda ut under sista åren i Valencia återuppstod och plötsligt var Parejo tillabak i gammalt gott skick och längst fram gjorde Zaza, Rodrigo och Santi Mina mål på allting och utgjorde hela ligans målfarligaste anfallstrio. Förvandlingen var total och laget gick obesegrat genom 13 omgångar och slogs om serieledningen längst upp i tabellen, före såväl Atletico Madrid, Sevilla som Real Madrid. Man svävade på moln och allting som Marcelino rörde vid – förvandlades till guld.
Men när november blev december kom verkligheten litegrann ikapp Valencia och smekmånaden var över för Marcelino och det nygamla Valencia CF. Avslutningen på hösten lämnade en besk eftersmak i munnen efter att ha bubblat av cava under hela hösten. Tre förluster och blott en seger blev resultat i de avslutande fyra matcherna innan juluppehållet och efter att ha skämt bort oss hela hösten fick vi se den mänskliga sidan av detta Valencia CF. Marcelinos tunna trupp led rejält av skador av avstängningar samtidigt som det flyt man haft med sig under en del matcher tidigare under hösten nu vände och oturen grinade oss i ansiktet.
Kikar man tillbaka på de senaste 12 månaderna så skulle det lika gärna kunna vara 12 år som man försöker sammanfatta och förstå. Att det stormar omkring Valencia har vi de senaste åren tvingats vänja oss vid. Valencia CF har det senaste året även i deras mått varit extrema och har närmast varit ansett som ett skämt i fotbollsvärlden och gjorts till såväl åtlöje som ett dåligt exempel på hur snabbt det kan gå snett med dålig sportslig styrning. Nu har man på rekordsnabb tid återvunnit såväl sin heder som trovärdighet. Man har under hösten visat att man är tillbaka på allvar. Man kommer kanske inte vara med och slåss om ligatiteln redan denna säsongen, den bredden saknar man, men att vi redan iår ska kunna knipa en CL-plats och kanske kriga om Copa del Rey-pokalen, ja det känns nästan overkligt.
Jag är oerhört stolt över det Valencia CF som vi sett under hösten. Jag älskar inte Valencia CF mer idag än jag gjorde för ett år sen, men det känns som balansen i våran relation börjar jämna ut sig litegrann efter att ha flera år mest blivit besviken gång på gång, så är det istället så att Valencia gång på gång under hösten överraskat mig positivt flera gånger om. Jag ser verkligen framemot fortsättningen på den här säsongen och följa Marcelinos lagbygge under våren när man fått än mer tid tillsammans och kanske kryddat med ett par förstärkningar under vinterfönstret och dessutom välbehövligt uppehåll för att ladda upp batterierna.
Vi stänger därmed 2017 med ett stort leende på läpparna och rejält tillförsikt inför framtiden, efter att ha inlett året med magsår, ångest och frustration. Där det allra starkaste minnet för mig blir hemmamötet med Barcelona, en seriefinal, uppladdningen och stämningen runtomkring Mestalla inför matchen, den elektriska och kokande atmosfären inne på Mestalla över 90 minuter - och inte minst den känslosamma hyllningen till den älskade och saknade expresidenten Jaume Orti som avled bara dagar innan matchen. Det summerade allt som jag älskar omkring den här klubben på ett väldigt rörande och fint sätt.
Amunt Valencia!