Krönika: Är det så här det ska vara nu Valencia?
Eufori och gåshud - var känslan inför matchen. Tomhet och tårar - var känslan efter matchen.
Det var en kväll som vi längtat efter i så många år. Det där ljuset långt fram i tunneln som vi trånat efter när vi kasade allt längre ner i mörkret. Jag fick gåshud när Champions League-hymnen återigen rullade över Mestalla, hörde publikens förväntningar och slöt ögonen några sekunder och bara försökte ta in det faktum att Valencia CF var tillbaka på allvar, försökte njuta av stunden och vara tacksam för detta.
När sedan tyske Felix Brysch blåste igång matchen så dog euforin sakta men säkert när man fick uppleva att spelarna ute på planen inte alls kände samma energi eller visade någon som helst tecken på att man älskade det här läget. Snarare tvärtom. Förväntningarna och drömmarna om att va tillbaka i den finaste av turneringar, Champions League, sköts tillbaka som en käftsmäll av verkligheten. Valencias inledning på årets ligasäsong har varit miserabel, efter fyra omgångar står man fortfarande utan seger och spelmässigt har det hackat betänkligt. Defensiven har krackelerat, offensiven har varit extremt trubbig och mittfältet har varit som ett enda stort svart hål. Ingenting har gått att känna igen från det Valencia vi förälskade oss i under fjolårssäsongen. Jag hade stora förhoppningarna om att just CL-premiären mot Juventus skulle kunna bli den katalysatorn som behövdes för att vända denna negativa trenden, den lilla boosten som skulle ingjuta mod, självförtroende och energi i laget – som man kunde ta med sig till ligaspelet och surfa på under hösten. Aldrig har jag väl varit så fel ute.
När Cristiano Ronaldo efter en halvtimmes spel får direkt rött kort efter en något märklig situation, ett minst sagt hårt beslut, så var det snarare ett under och Juventus oförmåga som gjorde att det fortfarandet stod 0-0 på resultattavlan och inte 0-3. Det italienska mästarlaget hade radat upp målchanser mot ett ihåligt och generöst Valencia, men missade flera hårresande lägen. Men nu fick man lite av en gratisbiljett in i matchen genom att få spela med en man mer i de avslutande 60 minuterna. Om man tog tillvara på detta? Inte det minsta.
Trots en man mer så hände ingenting i Valencia. Man fick ingen reaktion överhuvudtaget. Det var ingen ledare som klev fram, antingen genom att höja rösten för att väcka laget eller genom ett par aktioner ute på planen gå i bräschen. Snarare precis tvärt så var det lagkapten som i de här lägen borde gå främst i ledet och få med sig laget – som var den som istället lojt sänkte laget, dessvärre som så många gånger förr.
En oerhört klumpig, klantig och rent ut sagt idiotisk straff i de sista döende sekunderna av första halvlek, när Parejo tar en dålig touch i straffområdet, sätter upp dobbarna i ansiktet på Cancelo och Brysch pekar på straffpunkten. En iskall straff av Pjanic och Juve fick matchen precis dit dem ville och med halvlekens i stort sett sista spark kom 0-1.
Vad man då kunde förväntat sig var kanske att ett halvtidssnack med en rejäl hårtork från Marcelino nu skulle väcka laget och vi skulle få se ett pånyttfött Valencia som stormade upp från Mestallas katakomber och fullständigt ville dominera varenda centimeter av Mestallas gröna schackbräde för att utnyttja sitt numerära övertag och se till att vända det här underläget. Eller åtminstone ge det en ärlig chans – mer än så begär vi inte.
Men det var smärtsamt att se Valencias återkomst i CL den här kvällen, det blev så uppenbart att Juventus är ett mästarlag och Valencia fortfarande är ett extremt nyckfullt, lojt, platt och identitetslöst lag när man inte har en bra dag. Med en man mindre så kontrollerade ändå den gamla damen matchen till 100% och många stunder var det nästan så man kunde tro att det var Juventus som var en man mer och inte Valencia. En på nytt klantig straff där spelare väljer att sätta sin egen stolthet före lagets och 0-2 var ett faktum. Inte alls orättvist eller ologiskt – snarare precis tvärtom.
I slutskedet av matchen slängdes Cheryshev, Gameiro och Santi Mina in för att få lite tryck på Juventus, kanske kunna få till en reducering och skapa lite darr på matchen. Vad man kan ge dessa spelarna är att de åtminstone visade lite mer vilja än många andra på planen och försökte tillföra energi, men att det alltför ofta blev helt fruktlöst i slutändan. På övertid fick Valencia en straff som skänk från ovan. Fram stiger lagkapten Dani Parejo med en liten möjlighet att åtminstone få lämna den här kvällen med en gnutta positivitet på näthinnan med ett mål. Men en likgiltig, loj och genomusel straff som symboliserade Parejos insats och utstrålning räddades enkelt av Szczesny.
Det finns så mycket att konstatera efter den här matchen, att Marcelinos startelvan misslyckades helt är en början. Vi hade hoppats att Guedes skulle kunna straffa Cancelo hårt ute på våran vänsterflanken, men faktum blev att Cancelo åt upp Guedes och Gaya lekande lätt över 90 minuter. Marcelino hade hoppats att Vezo på högerbacken och Murillo tillbaks i mittlåset skulle lösa de försvarsproblem vi sett i ligaspelet senaste omgångarna – men vi fick istället en backlinjen som Juventus gång på gång, på gång, enkelt spelade sig genom och skapade målchanser när man ville. Man hade hoppats att Batshuayi och Rodrigo som äntligen startade tillsammans skulle lösa upp de offensiva knutarna som vi genomlidit i ligaspelet den här säsongen, men fick istället se en isolerad Rodrigo som inte alls kommer med i spelet och en vilsen Batshuayi som inte alls får till det. Vi anade att innermittfältet skulle lida i Kondogbias frånvaro när Wass-Parejo inledde här, och våra farhågor besannades med råge. Först när Wass gick ner som högerback och Soler kom in centralt såg det någorlunda ut på mittens rike.
Det går inte att blunda längre ifrån det faktum att Valencia just nu befinner sig i en kris. Varken spelmässigt eller poängmässigt har starten på ligaspelet varit något positivt och nu fick vi en lektion i fotboll på CL-nivå av Juventus hemma på Mestalla. Det som gör allra mest ont och ger mig mest oro det är att det inte finns något att hänga upp det här på, jag ser väldigt få ljusglimtar, nästan inga halmstrån i spelet som man kan greppa och ingenting att ändå hålla kvar vid sina illusioner eller drömmar vid. Det känns helt platt just nu i Valencia. Skulden ska falla över ledarstaben såklart med Marcelino i spetsen som verkar ha misslyckats helt i att förbereda laget inför säsongen och få dem att prestera i matcherna. Men en stor skugga ska även falla över spelarna ute på planen. Att man inte lyckas hitta energi, vilja eller bättre inställning i en sån här fotbollsfest hemma på Mestalla efter flera år av CL-törstande – det är minst sagt beklagligt och i mina ögon helt oförståeligt.
Jag är just nu mest tom och deprimerad. Det här är inte värdigt Valencia. Jag hade så stora förväntningar och förhoppningarna på den här säsongen. Det kändes som om man gjorde allting rätt efter fjolårets säsong med värvningar, spelare man behöll och spelare som man skeppade iväg. Samtidigt som vi hade för en gångs skull lite kontinuitet på tränarbänken, sportchefsposten och på ledande positioner överlag i klubben. Därför är det så förvånade att man fallit så platt här i inledningen av säsongen. Det kan inte vara så att Marcelinos lagbygge är så pass bräckligt att man är så här beroende av spelare likt Garay och Kondogbia som saknats mycket på grund av skador, isåfall är något fundamentalt fel.
Framåt vill jag se ett par saker hända:
- Spela in Carlos Soler som innermittfältare tillsammans med Kondogbia/Coquelin. Det är dags att ge framtiden chansen att låta honom gå före Dani Parejo som inte visat något som helst i inledningen på säsongen som motiverar varken en startplats eller framförallt inte bindeln på armen.
- Sätt ett försvarsspel! Det kan inte vara så svårt att få en fyrbackslinje att agera mer synkat och resolut. I stort samma spelare fanns med ifjol under hösten när vi upplevde ett robust defensivt pansarskepp.
- Välj vilka två anfallare som är ditt förstaval och låt dessa spela ihop sig. Det går inte att dutta hit och dit med olika konstellationer varje match, vi såg förra hösten när Rodrigo och Zaza fick spela ihop sig att vi upplevde den bästa offensiva fotbollen under året och där anfallsduon lärde sig komplettera varandra.
- Punkt tre ovan gäller egentligen överlag tror jag just nu – hållit inte på att rotera runt alltför mycket just nu utan sätt en elva som man tror på och de förtroende, rotera sen bara när det är helt nödvändigt. Som det är nu så känns det som detta eviga roterandet skapar mer oro och förvirring i laget än det ger något positivt. Jag tror man behöver hitta en trygghet i sitt egna spel, få lite självförtroende via ett par segrar och sen kan man börja kika på att rotera lite mer igen. Det tar tid att hitta ett fungerande rotationssystem och där alla spelare kan sin roll till 100% i laget och där laget har ett så pass tryggt grundspel att det i stort sett inte spelar någon roll vilka spelare som är ute på planen.