Krönika: Baksmälla hela jävla hösten
Valencia gick in i den här säsongen med höga förväntningar och stor tillförsikt efter en fin fjolårssäsong och en närmast perfekt transfersommar. Men hösten blev allt annat än vad vi hade hoppats på och kändes väl närmast som en konstant baksmälla.
Valencia CF stängde 2018 på en 8:e plats i ligan. Något man faktiskt ska va väldigt nöjda med då man större delen av hösten krigat på den undra halvan av tabellen i denna extremt täta upplagan av La Liga. Förhoppningarna inför den här säsongen var väldigt stora efter att laget ifjol återtagit sin plats på topp 4 och skulle spelat Champions League-fotboll igen – detta kryddades med en transfersommar där alla spelare vi vill behålla – stannade kvar i klubben och man förstärkte precis de positionerna där vi kändes svaga ifjol med relativt starka namn. Projekt Marcelino var något stort på gång. Istället blev det en kräftgång i ligaspelet med 10 kryss på 17 matcher och minst antal gjorda mål av alla La Liga-lagen, samtidigt som Champions League-comebacken tog slut redan i gruppspelet.
Vad var det då som gick fel?
- Överdrivna rotationer i början av säsongen
- Reformation av anfallsuppsättningen
- Kollektiv formsvacka
- Dålig improvisation
- Ingen självrannsakan
- Skadebekymmer på fel spelare
- Faktor Mestalla
*****
Nu väntar en lång vår för Marcelino och laget – det väntar en början på året där man ska in i såväl Europa League som Copa del Rey-slutspel samtidigt som man inte har råd med några rotationer eller onödiga poängtapp i ligaspelet. Det är med 21 omgångar kvar 7 poäng upp till fjärdeplatsen och det är 4 poäng upp till EL-plats. Ingenting är kört – vilket den jämna ligan är att tacka för detta – trots att man bara har fyra segrar så här långt. Men det kommer krävas rejäl uppryckning från flera spelare, det kommer krävas att målproduktionen kommer igång rejält, att vi får ha nyckelspelare skadefria under våren och kanske även (dessvärre) att man inte går långt i både EL och Copa del Rey.
Förra säsongen levde vi på en sensationellt bra höst där våren faktiskt (även om man lätt förtränger det) var ganska så svag. Det finns därför två vägar att välja här nu, antingen så väljer man att se det som att våren ifjol var en föraning om vad som komma skall och därmed tror man inte att hösten är en tillfällig svacka utan snarare ett bevis på att Marcelino inte över längre tid är rätt för Valencia. Alternativt så ser man det som så att denna säsongen så blir det istället en sensationellt bra vår som blir vårt signum och räddning – att nu har man avverkat all stolpe ut och alla snedkörningar under hösten. Våren går vinstmaskineriet igång och samtidigt blir det ketchupeffekten i anfallsspelet.
Jag väljer att gå på spår två. Kan man vinna övervägande del av de matcherna som man kryssade under hösten, fortsätta den inslagna vägen rent defensivt sett och får igång anfallsspelet – då ser jag stora saker hända under våren. I min kristallkrona så ser jag laget såväl lyfta en pokal och avsluta säsongen på Europaplats under sitt 100-årsfirande.
Amunt!