Krönika: Ciao Rino – det var kul så länge det varade.
Valencia har inte förlorat mot Real Valladolid i Pucela på 20 år. Lägg till att hemmalaget i de lila dräkterna idag kom till mötet med Los Ché med närmast usel form – sex raka förluster och inget mål framåt på 583 minuter. Idag var det flera rekord som bröts – Valladolids sena segermål i den 89:e var så symptomatiskt för läget Valencia är i just nu. Det var ett nyförvärv som frälste hemmalaget – ja det finns klubbar som passat på att förstärka en sargad trupp, det kom i ett mentalt läge där Valencia mest såg livrädda ut för att förlora, medan hemmalaget brann för att förvandla en poäng till tre poäng.
I Valencia kickar vi inte alltid tränare för att vi tror någon annan kan göra det bättre – ibland kan det bara vara så att vi tror att någon annan inte kan göra det sämre åtminstone, där är vi nog nu igen. Ja det är nog dags att ta avsked av våran italienska tränare med dagens förlust, hur mycket energi och tillförsikt Gennaro Gattuso än kom in med i höstas och gav glimtar om något att tro på, ett eget spel, en identitet och ett Valencia som vi nog alla kunde ta till oss efter ett mindre roligt år också spelmässigt med Bordalas-fotboll. Men precis som samtliga föregångare de senaste 4 åren så svalnar snabbt glöden och man hamnar litegrann på samma ruta igen. Då har ändå Gattuso ett väldigt talangfullt och med La Liga-mått starkt lag att förfoga över, framförallt om man jämför med ett par av de senaste säsongerna. Men ändå så är det mycket undanflykter och att man inte fått det man lovats och så vidare – måste va ett underverk att Valencia gång på gång lyckas signa tränare som gör noll egen research eller referens-kontroll innan man signar. Det är inte direkt världens bäst bevarade hemlighet att Peter Lim och Meriton äger Valencia och har hanterat klubben som man gör de senaste årtiondet lite drygt. Men självrannsakan är uppenbart inget man lägger fokus på under tränarutbildningarna.
Jag skrev i veckan efter den pinsamma förlusten mot Athletic Bilbao i Copa del Rey att nu är säsongen över, den 26:e januari. Men det visar sig snarare att det var en önskning snarare än ett bittert konstaterande. Säsongen lever i allra högsta grad för Valencia CF och jag börjar bli orolig på riktigt faktiskt – för den kollektiva mentala kollaps och apati som man visar upp just nu, den kommer inte ta många poäng i andra halvan av La Liga. Och jag tror inte att många i den förvisso talangfulla truppen har den mentala styrkan att inse läget och se till att vända trenden, tyvärr är det istället väl många pannben som känns som mjukglass i solen en varm sommardag. Vid minsta lilla motgång viker man ner sig, gömmer sig och det är så uppenbart att det saknas ledare i laget – inte minst om man ser vilka spelare som skickats ut för att svara på medias frågor efter förlusten idag och i veckan mot Athletic – Özkan Cenk och Cömert.
Var är ledarna i laget, var är lagkaptenerna, var är Gaya?
Jag är ofta blåögt naiv, men inte ens jag tror att tränarbyte kommer göra underverk denna vår i Valencia – men det handlar nu snarare om någon som kan stoppa blodflödet, ta de poängen som krävs och rädda kvar klubben i La Liga. Jag tror det helt enkelt behövs en förändring nu och tror inte att Gattuso har verktygen i sin låda att vända detta, snarare tvärtom verkar laget just nu i fritt fall och flera spelare pratar om den mentala biten av denna, minst sagt, formsvacka.
Till sommaren kommer halva laget försvinna – stora delar på grund av låneavtal, och övriga spelare som gjort något slags intryck under säsongen har någon slags självbevarelsedrift kvar – så frågan är ju återigen om det här med att kriga oss kvar i La Liga bara är konstgjord andning och att kanske det enda som kan få till en större förändring i klubben vore att åka ur La Liga? Ja det skär till i hjärtat av att tänka tanken, än mer skriva ner den så här. Men extraordinära tider och kriser, kräver extraordinära tankar kanske. Jag tror bara att den här modellen som man kört de senaste åren – den leder oss bara i en riktning och det är inte direkt mot Champions League och titlar om man säger så.
Kanske ändå, om man ska försöka avrunda lite naivt positivt – så blir dagens match en liten vändpunkt på något vis. Pucela har haft den förmågan tidigare – våren 2019 avslutade Valencia ligasäsongen mot Real Valladolid och säkrade CL-spel via seger häruppe. Det var kulmen på Marcelino och Alemanys Valencia, där man veckorna tidigare säkrat Valencia första titel på 10 år mot Barcelona i Copa del Rey finalen. Nu avslutade man säsongen perfekt med att också spurta förbi Getafe i kampen om CL-platsen och Pucela var en enda stor valenciansk glädjeyra efter slutsignalen. Allt tydde då på att Valencia var på väg tillbaka till en plats där man hör hemma – i toppen av spansk fotboll, kriga om titlar och ute i Europa där man slåss mot de allra största drakarna. Föga visste nog många då att bara 3-4 månader senare skulle det va öppen kris i Valencia igen och det mest framgångsrika projektet i Valencia på nästan 20 år skulle helt sonika ha monterats ned av maktgalna ägare.
Så nu lämnar vi Pucela igen – med helt motsatta känslor och med tankar om att helvetet är nära. Så kanske, kanske det finns ett riskorn i en paellas möjlighet att detta på något ironiskt sett blir vändningen och lågpunkten denna gången - för att balansera upp att Pucela 2019 blev höjdpunkten som markerade toppen före raset då.
Siempre Amunt!
UR ARKIVET: CL-finalen från 2000 - mellan Real Madrid och Valencia
